Svar på tal

stinging-nettle-141502_1280.jpg

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Annonser

Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Paper love

IMG_2330.JPG

En av mina absoluta favoriter är Strindbergs novell Ett halvt ark papper. I den komprimeras ju en tragisk kärlekshistoria till ett halvt ark papper, och det mesta som berättas där är osynligt; det uppstår i läsarens möte med texten.

På Eslövs stadsbibliotek fortsätter förra veckans konstutställning. Dagens blogginlägg är två ark papper därifrån …

Bättre upp

IMG_2267

Desserten på restaurang Noma var som en av Monets näckrosor, dekorerad med flarn av Magritte-krispig himmel. Eller nåt i den stilen. Mat som konst. Konst som mat. Alla sinnen ställda på högkant.

Och jag tänkte att bättre än så här kan det ju aldrig i livet bli: gudomlig mat och en trevlig karl mitt emot, en som jag till och med är gift med!

Då plingade det till i mobilen. Dotterns pojkvän hade fixat kvällsfika till henne: litet sotigt pannkakshjärta.

Det finns alltid en ny nivå av lycka!

Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Rätt i krysset!

Fotboll, Allsvenskan, Malmö FF - IFK Norrköping

Så här många läsare hade jag i fjol. Minst!

Alldeles nyss dök Bibliotekens utlåningsstatistik för i fjol upp i min mejl. Den berättade att 13 617 gånger lånades någon av mina böcker ut år 2016.

Jag blev milt sagt överraskad – och mycket, mycket glad, för varje utlåning innebär ju rimligen att en presumtiv läsare har vägt en bok i sin hand, kollat in omslaget, bläddrat och tänkt att ”Jamen, den här verkar bra. Den här vill jag ta med mig hem. Den här boken kan jag nog ha nytta och glädje av.”

Biblioteksutlåning är på riktigt.
It’s the real stuff.
Den är kvittot på att böckerna är gångbara i verkligheten: på bussar, i väntrum och hemma vid köksbord.

Lägger man till antalet superduperlättlästa Moa och Ali-böcker som i fjol fanns i skolor, och som förmodligen där lästes minst en gång, ja då börjar tanken att svindla. Då kunde mina fem första böcker fylla hela Swedbank stadion i Malmö med läsare!

Då sitter 21 000 lättläsare där, sida vid sida, lugnt och fint och läser med pekfingret under raden, kämpar med orden och bokstäverna, ljudar, backar och tar om från början och frågar varandra om hur glosorna i bildordlistorna uttalas.

Det är lika många människor som ryms på denna sagolika arena under en internationell fotbollsmatch. Den stora skillnaden är att, när läsmatchen är över, när alla är klara och har förstått, så har alla vunnit!

Ho ho ho!

Tre månader till jul och redan har tomten börjat leverera.
Mycket lättlästa paket.
Från Vilja förlag.
Jag sliter upp ett.
Det innehåller bland annat ABC i stan och får mig att minnas en kavat vers från barndomen där långt där borta …

”All vår början bliver svår,
bättre går det år från år.”

Viljas paketlösning: go go go!

Självbild

IMG_2080.JPG

Det här är min bästa selfie.

Jovisst, mycket var absolut bättre förr, mera komparativt; blankare och snyggare, men det gäller ju tack och lov bara i den så kallade verkligheten.

I den så kallade konsten både var och är det superlativ som gäller – och mest välputsad och snyggast av alla måste väl den här snubben vara, han som sitter och ser ut över Hamlets Helsingör. En parafras på Den lille havfrue är han.

Genuscertifierad.
Svanenmärkt.
I hans blick är jag forever young.

Tillåt mig presentera: bok 9 och 10!

höstnyheter.jpg

Nu har min bok nummer nio och tio landat!

Den ena handlar om Moas och Alis flyttbestyr, de ska bli sambor nu, och den andra handlar om Tanja som börjar vuxenstudera: vi får följa henne under en dag i sfi-skolan.

Flytta ihop och Gå till sfi innehåller vardera ett 50-tal glosor, kongenialt illustrerade av Marie Herzog respektive Jonatan Bylars.

Tack Marie!
Tack Jonatan!

Och bakom spakarna, har – som vanligt – den falkögda piloten/redaktören Bim Wikström suttit och hållit koll på ord och bild, lagt till och dragit ifrån och stämt av tills både hon och jag och Vilja förlag blev helt nöjda och överens.

Tack Bim!

Drömresa

narrative-794978_1280.jpg

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Nyhetens behag

IMG_2146

Ny termin.
Nytt klassrum.
Precis alldeles sprillans nytt.

För första gången i min långa lärarkarriär har jag fått flytta in i ett klassrum som fortfarande doftar svagt av målarfärg och … nytt. Det har vita väggar, röda stolar och blåa gardiner: rena tricoloren. På svenska. I Eslöv.

Och på tal om nytt, om några veckor kommer det ett par nya böcker av mig, en om Ali och Moa och en i serien Gå till.

Vad jag själv har läst i sommar? Som jag kan rekommendera?

Mödrarnas söndag.
Blicken, pilen, filen.
Menyn på Falkenbergs spa.
Min dotters sms om att hennes halvsidiga ansiktsförlamning har släppt.

Och så hittade jag, i en kartong hemma hos mamma, min dagbok från när jag var 13 år. Men den kan endast rekommenderas som ett praktexempel på arkeologisk pinsamhet.

Allt var verkligen inte bättre förr!

Souvenir

IMG_8099.JPG

Sommaren är kort — så här är ett på ett hav och mig.

Klick!

Poeten och jag åkte till stranden vid Haväng, Österlen. Det är något med det milda och ändå klara ljuset där. Man vill vara i det, svepa det omkring sig och sedan aldrig mer åka hem.

Förflyktigas.

Försvinna.

Att horisonten blev lite sned stör inte mig, och ännu mindre stör det Poeten, för är det något han älskar så är det tillvarons skevheter: skaven mellan nu och då och mellan rätt och fel.

Läs och skicka vidare

ABC i stan

Vilja förlag i Almedalen, och min ”ABC i stan” ligger mitt på bokbordet!

Nu blommar löken!

På ett bokbord mitt i Almedalen, Visby, Gotland, Sverige, Världen ligger en liten liten bok.
Det är Sveriges mest lättlästa bok för vuxna. ABC i stan heter den.

Jag skrev den för vuxna som håller på att tillägna sig det latinska alfabetet. Den innehåller inte ett enda ”troll” eller någon ”xylofon” så långt ögat kan nå, och ingen ”clown” och ingen ”nyckelpiga” heller.

Däremot kan man i den boken, med stöd av bildordlistor, läsa mycket korta huvudsatser om att lämna barn på förskolan, missa bussen, gå ut med hunden, odla tomater på balkongen, köpa medicin, åka tåg och grilla korv.

Vuxna ord till vuxna, jag gillar det. Jag tänker att det handlar om respekt.

Bucketlist


Jag tittar på listan, den som sitter ovanför datorn i Sveriges mest lättlästa författares pyttelilla skrivarhörna.
Tio manus är klara inför 2018. 

Somliga är beställningsarbeten, somliga är skrivna på vinst och förlust.

Och jag klappar mig själv på axeln och känner att spänt var det här.

Mot Falkenberg spa!

Ärligt talat

– Det är ju ingen konst att vara långrandig, sa en mig närstående kusin när vi diskuterade lättläst. Och så log hon lite snett, sådär som kusiner gör när de har varit med ett tag. Sedan följde hon med mig till Vilja förlags kontor. På ena väggen där fick jag syn på ovanstående meningar ur ”Ett dockhem”. De presenterades alltså dels i en normalsvår version, dels i en lättläst.

Jag vet vilken jag föredrar.

Vilken lajkar du?

Less is more

balloons-1020627_1920.jpg

Häromdagen var det inflyttningsmingel i Vilja förlags nya lokaler på Östermalm.
Fint ska det vara.
Och fint var det!
Och alla var där – hade kommit dit för lättlästs skull.

Vad är lättläst?
Är det kanske att försöka skriva med Flauberts som husgud?

”Det finns inga synonymer, det finns bara rätt ord.”

Sommarbarn

baby-179749_1280.jpg

En liten gosse i min famn, en Jonathan. Vita mössan hade hans mormor stickat och han tittade med sina fjärranifrån ögon upp mot lampan som gnistrade i taket.

Han såg inte mig.

Han såg ljuset.

En liten levande tyngd med nävar som fäktade, en dröm förkroppsligad var han och sommaren har aldrig varit vackrare än igår när jag fick sitta och hålla honom en stund.

Mellan hägg och syrén

Skärmavbild 2017-05-30 kl. 18.47.03.png

Skyddsvärnet är en stockholmsbaserad ideell organisation som i mer än 100 år har bedrivit socialt utvecklingsarbete. Rehabilitering, habilitering och hjälp till självhjälp är dess honnörsord.

Och nu – i denna ljuva sommartid – delar de ut min bok Välkommen på fest till ensamkommande flyktingbarn.

Det känns verkligen fint.

Och det känns också fint, fast på ett helt annat sätt, att jag nu tar jag en sorts time out från min vardag. Skrivarledigt.

Juni ska ägnas åt fyra nya lättlästa böcker.

Livet är en schlager

IMG_1854.JPG

JA! Det har slagit om till grönt!

Hylla mångfalden var melodifestivalens tema och att Salvador Sobral –  som är ganska mager om bena, tillika om armar och hals – igår kunde sopa banan med de insatsstyrkor som marscherade fram och tillbaka över scenen, det ger ger hopp till Europa.

Och Israel.
Och Australien.

Tro, hopp och kärlek!

Claire obskyr

IMG_1718.JPG

Poeten drömmer nätterna igenom om text. Han ser ord, meningar och ibland långa utsnitt ur romaner. Emellanåt får han också skrivaruppdrag.
I natt skulle han till exempel illustrera sitt eget läsande med en mening skriven på vimplar.

Det blev ”I am a melancholic and Dry martini-reader”.

Och i förrgår natt rann det genom hans skalle förgyllda bokstäver i en sorts regnig slow motion.

För ett par veckor sedan var han i Berlin och ville då, i den vakna verkligheten, se platsen för nazisternas bokbål. Minnesmärket över den gamla mardrömmen visade sig vara ett underjordiskt rum med tomma bokhyllor: de brända böckernas plats – och över denna krypta låg en skiva halvtransparent pansarglas.

Besökarnas skuggor fastnade där.

Audiens

250320817_5a6ab2b73b_o.jpg

Nefertiti i Berlin.
Foto: bittidjz enligt CC BY-SA 2.0.

Poeten vallfärdade i helgen till Neues Museum i Berlin. Han ville så rysligt gärna få träffa hennes kungliga skönhet Nefertiti.

Och det fick han.

3 000 egyptiska år ung väntade hon där på honom med sin blåa drottningkronas tyngd perfekt balanserad av halsens kurvatur.

Sensuell var bara förnamnet.

Och fotografering var förstås strenglich verboten, men det kunde faktiskt inte poeten ta någon hänsyn till.

Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

En bok som varar till påska – nästa år!

Skärmavbild 2017-04-15 kl. 08.09.24.png

Glad påsk på er alla!

Jag hoppas att ni gör som jag – vilar och umgås med era nära och kära. Författare som jag är vill jag också gärna skicka vidare mitt förlags påskhälsning, som handlar om boken Välkommen på fest. I den kan man läsa om alla årets viktiga högtider. Klickar du på länken får du möjlighet att bläddra i boken på prov.

Och så här skriver Vilja i sin påskhälsning på Instagram:

viljaforlag Vi på Vilja förlag önskar dig en riktigt skön och fridfull påsk. Vi vill också passa på att tipsa om Eva Thors Rudvalls nya lätta bok om svenska högtider. Här är uppslaget om (surprise!) påsken. Illustrationerna är gjorda av Marie Herzog. /Lina, Sandra, Annette, Kevin, Lena Maria, Bengt, Henny, Mia, Gabriela och Lars #lättläst #viljaförlag #påsk #högtider #boktips

Nema problema

Så klart att Sveriges mest lättlästa författare har Sveriges minsta arbetsrum: en fönsternisch.
Och det finns inget bättre, tycker hon, än att skruva ner sig i skrivbordsstolen där.

Trampa igång datorn.

Titta ut genom fönstret.

Följa årstidernas ljussättning av trädgården.

Just nu är syrenernas bladknoppar gulgröna löften: små dockhänder utsträckta mot våren, och koltrasten sitter där på första parkett i buskaget och sjunger sååå bedjande att han vill vara med i en bloggtext.

Klart han får!

Kulturmöten

cog-wheels-2125180_1920.jpg

I morgon kommer Jonatan Bylars hit, fotografen, han som har tagit de fina bilderna i Gå till biblioteket och Gå till mataffären.

Det är nämligen dags att plåta bok nummer tre i den serien, och utan att avslöja för mycket kan jag berätta att huvudpersonen i den heter Tanja och att hon råkar ut för ett oväntat möte.

Mina superduperlättlästa är ju främst tänkta för lässvaga. Så ett lite oväntat kulturmöte fick jag vara med om i skolan idag, när en nyanländ civilingenjör från Polen satt och läste, mycket koncentrerat, i Veckan. Det var för honom just då en text på alldeles rätt nivå.

När boken om Tanja kommer ut är han förmodligen klar med sitt C-test.

Kaos och kosmos

cat-1650330_1280.jpg

Hokus pokus krokus – och snipp, snapp snut, så har den blommat ut!

Det är ju för dumt: samma jäkt vartenda år. Det går för fort, man hinner inte med. Vintergäcken och snödropparna och krokusarna bara rasar iväg och där står man med andan i halsen och mössan i näven och känner sig snopen.

Snuvad.

Men så får man syn på något lite längre bort, som gör att tiden sträcks ut, njutningsfyllt, som en nyvaken katt i en solstrimma, en solkatt.

Det där något kan till exempel vara det här:

”Jag tror att tryckta böcker kommer att finnas kvar länge än. Det taktila som böcker kan erbjuda finns inte i digitala medier. Att hålla i en bok, bläddra i den, se vad som finns på vänstersidan och på högersidan hjälper barn att få struktur, tror jag.”

Helena Bross, barnboks- och läromedelsförfattare

Tveklöst

Le_petit_chaperon_rouge.jpg

En avlägsen släkting till mig hette Stenkil. Han kom från de trakter där den svarta diabasen bryts. Klart att det behövdes en Stenkil där! Men ett väl så finurligt namn tycker jag nog att jag själv hittade på för 52 år och 11 månader sedan.

Vad ska din lillebror heta? frågade då någon vuxen mig. Utan en sekunds tvekan radade lilla Eva upp sina VIP:

– Eva Morfar Andy Pandy!

När jag ställde samma fråga till min brorsdotter fick jag till svar:

– Alfabetet Varg!

Sanning och konsekvens

IMG_1659.JPG

Zenit drömmer.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel till ett bröllop där bruden är klädd en grön och vit klänning.
Drömmen är ljussatt med ett vänligt sinnat ljus.

I den vakna halvan av livet, när Zenit har ätit upp sina kalaspuffar, ger hon sig iväg per cykel, ut i medvinden.

Håret fladdrar som en låga bakom henne. Full fart!

Men i längsta nedförsbacken bara måste hon bromsar in, hoppa av, kliva rätt ut i skogen och ta ett foto för verkligheten där är ju målad i drömmens färgskala!
Precis de färgerna hade den!
Och precis det ljuset!

Läst

Stora_Vika_skola_1950-tal.jpg

”… med kunskaper som följt mig hela livet igenom; sålunda kan jag idag många vackra och kvicka latinska glosor, verser och tänkespråk liksom många städers invånarantal i alla världsdelar, naturligtvis inte de nuvarande utan de på åttiotalet.”

Ur Hemligheter av Hermann Hesse

Kära du!

cloud-600224_1920.jpg

Det vackraste ord jag vet är ”vårdagjämning”. Och det var det igår. Då var det också precis ett år sedan jag började blogga. Varje dag i ett års tid har jag försökt få bokstäver att bli till en blåvinge, en nässelfjäril mot vårens fönsterruta, en sorgmantel.

Varför?

För att lyfta min del av Vilja förlags utgivning, alfabetiseringselevernas verklighet, lättläst och svårläst och mina minnen och framtider och vårdagjämningarnas blåa ögonblick.

Det är slut med det nu. Varje dag-skrivandet vill säga. Det finns mycket annat som också behöver bli skrivet, så hädanefter är målsättningen ”några bloggtexter varje vecka”.

Välkommen till dem!
/Eva

Kniv av nej

americanus-387035_1920.jpg

– Här är den, sa mamma och tömde ut papperssäckens innehåll på garagegolvet.

Kolsvart, svart som natten och luggsliten, maläten, undanstoppad i 100 år och nu äntligen frisläppt vältrade sig björnpälsen ner på cementen.

Familjemytologins grizzlybjörnsrock, så såg den alltså ut. Hitskickad från Amerika på den tiden det begav sig. Fodrad med grovt tyg och med knappar snidade av horn.

En helgdagsrock åt far. En pälsrock för slädfärd under en klirrande stjärnhimmel. En päls för en amerikanare.

Kniv av nej är en samling prosastycken av Beckett. Björnpälsen var otäckt mänsklig: en förvrängd bild, en förtrollad man, en man som täljde stjärnor av nej, medan totemdjurets skugga fortfarande strövade omkring i Alaska.

Jägaren flår skinnet av sitt byte.
Det är oktober. Vildmarken är oändlig.
Och mars. Och december.
På samma gång.

Allting finns.

Torrlagd start på spasemester

IMG_1627.JPG

– Va, finns det ingen simbassäng?!
– Nej tyvärr, sa den söta tösen i receptionen.

Och solen gick i moln.

Där stod jag med min dåliga axel och maken, han från dejtingsajten, stod där med sin, och vi kände oss lurade på den varmvattenpool som vi bara hade tagit för givet fanns på Falkenbergs strandbad.

Men havet tog igen sig utanför panoramafönstret, som en reklambild för något av Lexington, i blekblått. Och maten var superb. För att inte tala om ”Eldrelaxrummet” där man fick sjunka ner på stora sängar framför en öppen eld och bara låta timmarna gå.

Doften av ved.
Ljudet.
Ljuset.
Friden.

Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Medaljören

medal-179765_1920.jpg

Gravstenar är hardcore haikudikter; koncentratet av det som blir kvar efter en människa.

En av mina gravstensfavoriter i Eslöv är den som istället för ”sjökaptenen” eller ”smeden” eller ”lantbrukaren” titulerar sin ägare ”medaljören”.

Det ges inga ledtrådar om herr Medaljören kom etta i någon plöjningstävlan, premierades för sina prickfria mjölkleveranser eller kanske för sina eleganta höjdhopp. Vi kyrkogårdsspanare får nöja oss med att han inom något område var en framstående man.

Guld, silver eller brons? Ingen aning. Och det spelar ingen roll. För död sedan länge finns han ju ändå i någon mening fortfarande kvar. Det är den stora vinsten.

Fångad i stenen är han. Frigiven i den digitala världen.

Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Läst

”… att kärlek var ett ord som kunde ha många olika betydelser och att det rentav kunde beteckna något som vid närmare granskning inte alls var kärlek utan snarare en tvångsmässig relation till någon som man egentligen inte alls ville ha någon relation till.”

Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard

Välsignad söndag

crocus-2102366_1920.jpg

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

Tidsperspektiv

sweden_road_sign_b3-1-svg

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Återbruk

bild.JPG

Poeten sorterar papper, som vanligt, och hittar en dikt som han skrev till en namngivningsceremoni. Ett litet barn skulle välkomnas in i sin familj och få sitt namn stadfäst.

Det blev till dagens bloggillustration!

Älskade barn

Ditt leende är som när solen rör vid ängens alla blommor
och man liksom ser dem för första gången.
Oräkneliga gånger kommer vi att nämna ditt namn –
oftast kärleksfullt, ibland uppgivet
eller i oro, men vad som än händer är
vår innerligaste önskan att du ska vara lycklig
och på nytt få oss att upptäcka livet och få oss att inse att det inte
finns någon djupare sanning än den som speglas
i ett barns blick.
I den ser vi  oss själva och känner  att allas vår tid
på en och samma gång  är utmätt och av evighet.
Ditt namn kommer från och med nu att följa dig,
symbolisera dig och växa med dig – precis som vår kärlek
till dig. Ingenting går att hålla kvar, allt är i rörelse, men just
nu lever vi i lyckans minut och den är din.
I din blick och i ditt leende vill vi vara.

 

Symbolvärde

zipper-pants-jeans-clothing-39697

När den chicka tösen i affären frågar om jag vill prova storlek Large, svarar jag stramt:
Nej, ge mig ett par i Medium.

Sedan står jag därinne i omklädningsrummet och sliter och drar i de förbannade brallorna, som i verkligheten är ett par ursnygga skinnbyxor. Skulle passa till allt. Skulle lyfta min garderob flera meter.

Men de skär in och sitter åt och går ju inte att knäppa!

Och att sticka ut huvudet, förödmjukad, genom draperiet och be att få prova ett par Large då, det gör jag bara inte.

Så jag kliver i mina väl ingådda Lindex-jeans.

Jättesköna!

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Ännu mera filmtajm

4312189574_134d96eb14_o.jpg

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Think pink

bild

Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …

Det kan man!

I Uppsala.

Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.

Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.

Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!

For ever


Var på bio i helgen. Såg Manchester by the sea. Den kommer att sitta fast i min skalle lika hårt som dystopin Vägen.

Vägen är det värsta jag har läst. Manchester by the sea är det värsta jag har sett.

”Värsta” betyder här ”grymt och vackert på samma gång.”

Vägens fasor skildras på ett nästan bibliskt språk. Det finns ett silverstråk genom den romanen.

Och outhärdliga förluster i Manchester by the sea bärs fram av änglaröster – och ett mycket darrhänt hopp om en bättre framtid.

Sagan om ringarna

Ringar.png

Det var en gång en dandy som gick omkring i Malmö och kände sig lite moloken. Ensammen. En smula grå. Han hade visserligen både barn och vänner och rock och hatt och paraply, men ändå var det något som saknades.

Och nästan samtidigt halkade en sfi-fröken omkull på ett bananskal i Eslöv och var därefter, också hon, i behov av muntrationer, såsom champagne, biobesök, rosor och anemoner.

De behövde båda två varsin rejäl dos kuckelimuckmedicin helt enkelt.

Så de bestämde sig att jamen, jädrar, vi gör det. Vi gifter oss med präst och fest och krokan och hela middevitten och ger livet en spark i baken.

Och så gjorde de det.

Och eftersom han var copywriter och hon ägnade sina dagar åt alfabetisering och de hade skrivit sig fram till varandra på en dejtingsajt, så lät de gravera in alfabetet på sina ringar: från a till n på förlovningsringen och från o till ö på vigselringen.

Det betydde: Japp, vi är 50 plus men bär ändå omkring på oändliga möjligheter.

Kroppsspråket

handshake-1443446582M5m.jpg

Jag kollade in sortimentet på Erikshjälpen igår. Fahrija var också där, tillsammans med en väninna. Väninnan sträckte fram sin hand och jag sa Hej.

Hon kan inte tala och inte höra, sa Fahrija.

Men väninnan log med hela ansiktet och det var inget snack om saken. Både väninnan och jag var helt överens: trevligt att träffas!

Hemmablind

adult-1835799_1920.jpg

I förrgår var jag på Vilja förlags invigning av nya lokaler.

Bubbel.
Små godbitar.
Glada människor.
Intressanta samtal.
Högvis med rykande färska böcker.

Och jag tänkte att Gud så härligt det måste vara att få jobba med något ”sånt där”, något kreativt, på ett ställe där det är högt i tak.

Tills jag kom på att det gör jag ju!

Läst

hand-1590578_1920.jpg

”I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.”

Maggie Eriksson, anställd på boende för ensamkommande flyktingbarn, i Aftonbladet 160726

De eviga frågorna

Vad kommer först, hönorna eller äggen? Eller texterna? Bilderna?

Poeten lutar givetvis åt att orden och meningarna föregår illustrationerna. Utom i just det här specifika fallet. Hönan och den rökande gossen är ju en så otippad kombo, att den bara måste lyftas upp ur bildarkivets djup och sedan får den stå för sig själv.

Inga försök till förklaringar utöver tillvarons absurditeters ständiga triumf tycks honom möjliga. Såvida bilden inte är ett inlägg i hen-debatten? Och det är den väl för gammal för?

E.N.A.

sun-304402_1280.png

Jag är anställd i en kommun vars tre värdeord ska lysa – likt en hoppfull vårvintersol – över de olika verksamheterna:

Engagemang
Nyskapande
Allas lika värde

Om strålarna räcker allra längst in i alla de kommunala skrymslena låter jag vara osagt, men inom den verksamhet som jag kan överblicka, sfi-undervisningen, där tycker jag att sikten är klar.

Däremot hade jag en grumlig dröm igår morse … mannen, han från dejtingsajten, dandyn, Mr. Välklädd smög omkring i den, förklädd till hipster …

I framkant

seasons-of-the-year-2019523_1280.png

Min svärfar är inte bara hedersdoktor i pedagogik, han är också en hedersknyffel och numera – 92 år ung även hedersfotomodell.

I boken Gå till mataffären spelar han rollen som ”Evas pappa”.

Från 8.00 till 20.00 höll fotografen Jonatan Bylars och jag på med att fixa bilderna till den boken. Det var en otroligt intensiv dag. Genomsvettig. Rolig.

Då var det sommar, nu är det vinter – och jag planerar redan för höstens kommande böcker.

Året runt – lättläst!

Vi och de

knowledge-390287_1920.jpg

Längst bak i Vilja förlags böcker står alltid detta:

”Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss.”

Under mina lärarår har jag haft många gymnasiepraktikanter. Nästan alla har de formulerat något i stil med ”Oj, jag trodde inte att sfi-elever satsade så mycket tid och kraft på att lära sig svenska!”

Och eleverna har sagt ”Nämen, så trevliga de svenska ungdomarna är!”

Personliga möten – a win win situation.

I stället för teve

16082127444_049aa4726f_z

Linn Ullman på Bokmässan 2012. Foto: Niklas Maupoix enligt CC BY-NC 2.0)

Jag läser mycket, har alltid en bok på gång, som tidsfördriv och avkoppling. De flesta tuggar jag mig snabbt igenom, som kvällsmackorna ungefär, och de är nödvändiga för mitt välbefinnande men lämnar kanske inget djupare intryck.

Men ibland dyker det upp ett smörrebröd! Linn Ullmans De oroliga till exempel.

Nostalgi

Foto från Wikimedia Commons enligt CC BY-SA 3.0.

Å i åa ä i ö, säger man ju på värmländska när man vill berätta att det finns en ö i ån. I min å finns ingen ö – men så är den inte värmländsk heller.

Min å heter Helge å. Den är ett hemlighetsfullt mörker, ständigt på väg mot Åhus och öppet hav. Min å rinner genom Östanå, och i den byn finns stenarna där barn jag lekt. I lust och fägring stor!

I Östanå hade jag tre dockor och en dockvagn och en liten symaskin. Och pennor och papper och vattenfärger. Och en hel skog och min å och flyttfågelstreck och gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag saknade ingenting.

Allemansrätten

art-431344_1920.jpg

Maken, han från dejtingsajten, blev opererad i tisdags. Någon sorts förträngning i ena axelleden var det som åtgärdades. Minst tio personer var på ett eller annat vis involverade i den dagkirurgiska verksamheten. Och så fick han sjuktransport hem.

Visst är det fantastiskt!

Och min dotter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat innebär att hon är inte kapabel att försörja sig själv. Istället uppbär hon aktivitetsersättning från Försäkringskassan.

Det är nästan ännu mera fantastiskt.

Utbildning i Sverige är gratis. Att låna böcker på bibliotek är gratis, och bokbussen bjuder in till läsäventyr om man inte själv kan ta sig till bibblan.

Mona Salin kände ju att det var sexigt att betala skatt. Så långt är jag inte beredd att sträcka mig, men att jag är tacksam över att bo och verka i ett land som ger alla tillgång till en skälig levnadsstandard, utbildning, böcker, sjukvård – och ett socialt skyddsnät som kan fånga upp när saltomortalen inte riktigt funkar, det då är ett som är säkert!

Läst

nature-793009_1280.jpg

”För visst hänger de ihop: förnimmandet och benämnandet. Det som man kan benämna förnimmer man. Tänk bara på en äng. För den ene är den grön med inslag av ett allmänt härligt blomstrande. För den andre är den en makalös samling av darrgräs, femfingerört, blodnäva och ögontröst och hundratals andra blommor och växter som har märkvärdiga namn. Ju rikare man kan benämna, desto rikare ser man.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

trees-830690_1920

”Hellre sova under en stor gammal lind vars löv silade ljuset till guld. Eller under en alm som har starka rötter, det sa Far i alla fall, den står trygg och rak även när det stormar.

Samma skog kan också beskrivas som en produktionsplats där trädens värde bestäms av trädens sågtimmerdel, av måtten på kronogränshöjd, grövsta kvist och avsmalning.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

treasure-chest-1967254_1920.jpg

”Inför skrivaren tvangs kungen att tala långsamt, varje ord måste vara frukten av ett beslut, kanske var detta skrivarens egentliga uppgift: att tygla och betvinga tankarnas flöde, att öppna orden ett efter ett så att den talande tvangs se in i dem så som musselfiskaren kikar in i musslans öppnade skal.”

Ur Bat Seba av Torgny Lindgren

Vilken soppa!

1024px-Blåbärssoppa.jpg

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!

En öppen fråga

ram-97500_640.png

Poeten sitter som vanligt och bläddrar bland sina anteckningar. Han har inte mycket annat att göra och det förgångna lämnar honom aldrig ifred.

”Att vara i en fast relation, en som man vill vara i, begränsar inte. Det erbjuder hela tiden nya möjligheter, och det har något med ramen att göra, den som förhöjer ett konstverks kvalitéer genom att hålla fast betraktarens blick.”

Det var länge sedan han skrev det där och ännu längre sedan han kände så, men citatets innebörd är fortfarande giltig, det tycker han.

Vad tycker du?

Kvinnokraft

soraya-2

Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!

Proudly I present: Soraya Tavakol.

Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.

”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

hands-908164_1920.jpg

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Let it flow

Anne_Bancroft_Patty_Duke_Miracle_Worker_1_1960.jpg

Anne Bancroft som ”Teacher” och Patty Duke som Helen Keller i Broadwayuppsättningen av ”The Miracle Worker”. Scenen gestaltar ögonblicket när Helen inser innebörden i ordet ”vatten”.

I sitt sjätte levnadsår lärde sig Helen arton substantiv och tre verb. Det tog en månad av outtröttligt arbete för ”Teacher” att nå fram till henne med bland annat, ”doll”, ”finger” och  ”stand”.

Går det att jämföra att alfabetiseras via målspråket med att som dövblind lära sig att kommunicera med hjälp av teckenspråk?

Jag vet inte.
Kanske.
Alfabetiseras är inledningsvis lättare.

Helen levde i ett mörker dit varken ljud eller ljus kunde nå. Hon övervann dessa hinder, med hjälp av ”Teacher” och det som skedde mellan dessa två var en högoktanig inlärning one to one.

Alfabetisering sker i stora klasser och endast några timmar om dagen. ”Teacher” var heltidsanställd guvernant, och när Helen fullt ut hade kopplat ihop orden som tecknades i hennes hand med deras innebörd, när the Halleluja moment did arrive, tog det henne inte mer än en halvtimme att lära sig trettio nya ord. Det är det ingen analfabet som klarar av.

Kanske kan Helens omstörtande upplevelse när vatten sköljde över hennes händer och hon till fullo begrep att tecknet som ”Teacher” formade åt henne betydde just ”vatten”, kanske kan det jämföras med skillnaden mellan att kunna läsa ordbilder; att känna igen ett skrivet ords fysionomi; att verkligen kunna ljuda sig igenom det. (När man sedan väl har lärt sig den konsten snabbar man upp sitt lästempo genom att återigen fotografera av ordbilder och mentalt framkalla deras innebörd för sitt inre öga.)

ABC för språkinlärning

2017-01-28 15.15.58.jpg

Väggalfabetet kommer från mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

”Språkets grundläggande princip”, skriver Bo Renberg i sin biografi över Helen Keller, ”är att föremål kan benämnas och att ord representerar företeelser i vår omvärld”. Och snabbt brukar  ju Fatimorna och Jamalarna lära sig de svenska namnen på de substantiv som utgör bildillustrationer på väggalfabetet i klassrummet.

”Genom att vi upprepar våra yttranden och genom att barnet lyssnar och iakttar omgivningens reaktioner lär det sig hur språket fungerar  och vad enstaka ord betyder. Hur många gånger upprepas inte orden ’mamma’ och ’pappa’ innan barnet börjar förstå vad dessa ljud står för?”

Ett läsande på talets grund är vad jag siktar på

pistol-1686697_1280.png

Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?

Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.

Det är däremot ett läsande på talets grund!

Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Allt är möjligt!

diving-1551764_1920

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

1024px-PSM_V63_D081_Helen_keller_and_miss_sullivan.png

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Nödutgång

164px-Helen_keller_signature.svg.png

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.

Jamal och jag

road-1610959_1920.jpg

För att bli en bra läsare krävs 5 000 timmars läsning. Eller översatt till kilometer: 40 kilometer text.

Många meningar blir det!

En av mina nya böcker heter Gå till biblioteket. Bara för att.

Den handlar om Jamal och han finns inte i verkligheten. Inte den Jamalen. Det gör däremot Jamal i Marrakech. Han som driver Riad Saba, mitt i tusen och en natt, med Atlasbergen i bakgrunden och en liten fontän och rosor och apelsiner och mosaik inne i innergårdens dunkel.

Påhittet Jamal går till bibblan i Sverige för att låna en bok om bilar. Jag hoppas att han kan hjälpa några läsare att komma en bit vidare på den där 40 kilometer långa vägen …

Och så hoppas jag att jag en vacker dag kan komma tillbaka till Marocko.

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

hamster-727293_1920

Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningar. En av föreläsarna på Lättlästdagen i höstas sa tydligen ungefär såhär:

”Man måste inte berätta om sig själv hela tiden. Man kan prata om sorg och glädje via en boks gestalter. Det gör det lättare att bearbeta egna upplevelser och känslor.”

Visst är det så!

I min bok Välkommen på fest! finns det därför med ett uppslag om Alla helgons dag och sorg och saknad.

Min egen första sorg?

Å, det var det guldgula marsvinet Max, som försvann från sin bur. Rakt ut i Guds fria natur knallade han iväg. Lycklig, ska vi hoppas.

Kära brevvän!

1-1231317402MF1O.jpg

Boken som du skickade i julas är något av det bästa jag läst. Oupphörligt intressant och texten är så tät och ändå följsam. Al dente.

Tack!

Och Den skamlösa nyfikenheten: vilken titel!

Att du och jag har kunnat hålla vår vänskap levande, fastän det ibland har gått många år emellan det att vi har träffas, är en av regnbågarna i mitt liv.

Minns du när vi var inhysta hos Colette i stugan i de provensalska bergen, att hon kallade denna sin plats i världen just för ”regnbågen” och att yrvakna moln om morgnarna låg som spunnet socker över kullarna där?

Det var en vidöppen tid.

Och i dag är alltid första dagen på resten av våra liv.

Jag längtar alltid efter blommor

anna_munthe-norstedt_-_stilleben_med_pion

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Läst

narrative-794978_1920.jpg

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

SFI-dagbok

still-life-828747_1280

Igår delade jag ut några böcker ur Vilja förlags sortiment och så hade eleverna en halvtimmes tyst läsning. För Fahrija innebar det att jag i boken Veckan visade henne den bildordlista som bland annat omfattar ”sitter”, ”äter”, ”pizza”, ”soffa” och ”bord”.

De orden kunde hon.

Men ”läsk” och ”påse” var nya för henne, så de ljudade vi igenom många gånger – och sedan kunde Fahrija göra det som alla de andra gjorde: själv läsa i en bok!

Jag sätter 100 spänn på att hon inte gjorde det enligt konstens alla regler. Förmodligen tittade hon på bilderna och kombinerade dem med de svenska ord som hon redan visste var de rätta.

Och det var ju i så fall vackert så! Gloslistan fick hon i läxa att repetera hemma.