Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.
Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.
I was äntligen singing in the rain!
Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.
För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.
”Mariamne” av Pär Lagerkvist.
Den var min!
Egensinnigt stavad.
Den var skriven till mig!
Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.
