Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i hans, och väl installerad där hör hon nu att kärlekens pris är mycket högre än hon vad hade räknat med. Det utgörs av hennes sinnesfrid, för den nya lägenheten ligger mitt i stan, i ett konstant flöde av trafik, och oljudet äter sig in i hennes kropp. Att sova med öppet fönster, som hon tidigare har varit van vid, är numera en omöjlighet och varje natt vaknar hon av att syret i deras sovrum nästan är förbrukat. Då måste hon öppna den minimalistiska balkongdörren på vid gavel och stå där naken i skuggorna en stund; låta natten svalka sin hud.
Hennes hud, inte nattens.
När hon sedan kryper intill sin man igen, fantiserar hon varenda gång om att hon ligger bredvid honom i den vita sängen därhemma, i den lilla lägenheten, i det lilla livet, med årstiderna vandrande fram över parkens träd därutanför. Hon kände sig trygg där, i kontakt med jorden.
Hennes lägenhet låg på andra våningen. Den hon bor i nu svävar på sjätte. Hon undviker alltid att titta ner på gatan, är rädd att suget ska bli henne övermäktigt.
De nätter som hon inte kan somna om, låter hon sin mans andetag fylla upp mörkret och så smyger hon bakvägen ut till sitt eget lilla rara kök, kokar sig en kopp te där och sätter sig sedan en stund på sin gamla inglasade balkong, den som doftade sommarstuga. Hennes händer smeker väggarna, golvet, taket.
I lägenheten under dem bor ett iranskt par. Hur står de ut med att vara avskurna från sitt land, sin världsdel? Sitt alfabet, sina siffror och släktingarna och vännerna och alla dofterna, moskéerna, böneutropen, bergen, blommorna …
Ibland om nätterna hör hon en svag fjärranifrån klagande musik från deras öppna sovrumsfönster.
Eva Thors Rudvall 