Ovanför mitt skrivbord sitter ett mejl uppnålat. Det är ett ”lycka till” från Theodor Kallifatides.
Jamen: är jag stolt eller är jag stolt?!
När det känns som att jag förgäves hukar över tangentbordet i mina försök att i skrift destillera de erfarenheter som jag har samlat på mig under nära nog 30 års undervisande i svenska för invandrare, så blinkar han uppmuntrande. Det har han gjort ända sedan 2011, för så gammalt är mejlet. Jag kontaktade honom nämligen medan jag höll på att sammanställa mitt läromedel, ABC för vuxna. Jag ville citera honom i det – och det fick jag, och av bara farten skickade jag honom ett par texter av mera skönlitterär karaktär.
Han läste.
Och kommenterade.
Och uppmuntrade.
Kan en liten nick, ett par uppmuntrande ord från en tiotaggare inom romankonsten och samhällsdebatten äga betydelse inom mig i åratal, gäller rimligen samma sak för många av dem som sfi-lärare och språkstödjare är satta att lotsa fram genom det latinska alfabetets första labyrinter?
