Tempus

carl-larsson-esbjorn-gocc88r-lacc88xa
En pojke gungar på en stol.

Han lutar sig bakåt, säkert ombedd av sin far att göra så, för att skapa lite spänning i bilden. I bakgrunden skymtar en spegel och i den skymtar pojkens far, tillika konstnären, Carl Larsson.

Från sitt hörn av verkligheten iakttar denne alltså sin modell, samtidigt som han via spegeln på ett subtilt sätt möter konstpublikens blickar. Ur sin förflutna tid söker den svenska idyllens främste skildrare kontakt med framtiden: betraktarens eviga ”nu”.

”Här står jag. Se på mig! Och se på mitt verk!”

Ett annat, och mera välkänt exempel på ”konstnären i bilden” är förstås Diego Velasquez, som med penseln lyftad i alla konsthistoriska praktverk står beredd att, i porträttet Las Meninas, föreviga några medlemmar av det spanska hovet.

Självklart hade Carl Larsson den världsmästarmålningen i tankarna, då han iscensatte sitt pojkporträtt. Carl Larsson översatte valda delar av sitt familjeliv till linjer och färg som andades livslust, livsglädje.

Velasquez värld var svartklädd, inkvisatorisk.

Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, en tid.

Hur mycket påverkas en läsande människas upplevelse av texten av hennes eget presens och preteritum?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.