Landskapet ligger milt leende mitt i en sommarkväll som är som målad av Courbet.
Verkligheten är vacker.
”Det sanna är det sköna”, viskar Courbet från sin konsthistoriska horisont, och ”Silvåkra, där bodde min farfar!” hör jag mig själv ropa när vägskylten där det står, att om vi svänger höger är det bara fem kilometer kvar dit.
Poeten bromsar in. Ska vi? frågar han.
Njaej, en annan gång kanske …
I Silvåkra låg min farfars barndomshem. Jag vet att jag var där en gång för kanske 30 år sedan, tillsammans med min pappa. Han är död nu. Farfar är förstås också död.
Men fälten, åkrarna lever. De skimrar av regn och ett lantligt ljus.
Det får räcka, det räcker, det är mer än nog.
Eva Thors Rudvall 