I natt sov vi på balkongen, han mannen från dejtingsajten och jag.
Under stjärnorna, de bleka sommarstjärnorna, låg vi där och det var obekvämt och underbart.
Mannen snarkade lite.
Vi sov en stund, vaknade och somnade igen. Och natten höll andan mellan elva och tre. Det vet jag, eftersom kyrkklockan i Eslövsgotikens högsta torn exakt mätte ut den biten av evigheten.
Sedan smög sig gryningen fram: omärkligt, storögt.
Och aftonhimlen då, vad finns att säga om den? Bara att Magritte inte kunde inte ha gjort den bättre.
