Hålla andan av Terry McMillan är fylld av understrykningar som berättar någon läsares svartbrända parallellhistoria. Till exempel:
”John var en hundraprocentig skitstövel. Jungfru, vet du. Perfektionist ut i fingerspetsarna.”
Och lite längre ner, på samma tema, fast med ett ännu kraftigare penndrag under:
”Han var en självisk egoist och hon borde ha skilt sig från honom för länge sedan.”
Var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Finns det en sådan?
Eva Thors Rudvall 