Fatima hade gått en dag i skola, innan hon kom till Sverige. Hennes pappa tyckte att skolvägen var för farlig för flickor: de måste ta sig över floden, och den var djup och båten rank och varken Fatima eller hennes syster kunde simma.
Så pappan bestämde, efter döttrarnas första och enda skoldag, att de skulle stanna hemma istället och hjälpa sin mor med hushållet, mjölka korna och sånt.
Nu är Fatimas 1 050 timmar i sfi-skolan slut.
Hon har lärt sig att skriva, sakta och omsorgsfullt. Hon har lärt sig att förstå tydligt talad svenska. Hon kan göra sig muntligen förstådd. Hon läser svåra och okända ord: hon är fena på att läsa, men hur långt räcker 1 050 timmars skolgång i ett land som slår sig för bröstet med floskeln ”det livslånga lärandet”?
