Det är en sammetslen septemberkväll och hon känner för att cykla en sväng förbi sin gamla lägenhet.
Så det gör hon.
Under hennes före detta balkong hugger sorgen över pappa till, sådär överrumplande som bara sorg kan göra.
Och hon minns den sista gången som han var och hälsade på …
De satt ute på balkongen och fikade.
– Skönt att sitta här ute en stund.
– Ja.
– Vill du ha mer kaffe, pappa?
– Ja, en halv kopp skulle sitta fint.
– Så?
– Tack, det blir bra.
Och så gick det några månader.
Nu är hennes pappa i landet Ingenstans. Och i landet Överallt.
