Hållningslös, det är vad jag är, tänker Poeten när han smyger förbi sin egen hallspegel i gryningen, efter ännu ett krogbesök.
Så han beställer tid hos en thaimassös. Mjuka muskler måste rimligen vara en bra början på ett mera rakryggat liv. Och inte så ansträngande …
Men massösen är ingen poet!
Och när hon trycker till uppe på hans skulderblad kan han inte uthärda smärtan. Då trycker hon hårdare! Trycker så hårt att det onda plötsligt går sönder, spricker som troll i sol. Trycker tills svart blir vitt och en ny dikt tar form: en om att den enda platsen där en kutryggig poet kan slutförvara sitt livs samlade sorger är vid änglavingarnas fästen.
