Vadmal

Ibland trycker en gråhet ner Poetens axlar. En sorts osynlighetsmantel är det, klippt ur en tuskaftsväv av tradiga minnen och av en framtid som inte heller verkar speciellt lysande.

I de bortskämdas land ömkar Poeten sig själv.

Det är inte attraktivt. Men han har ont i fötterna, versfötterna, och så släpar han omkring på sin eviga sömnlöshet och den är svår att förhålla sig till på något vettigt sätt. Han är rädd för att ta sömntabletterna och rädd för att vakna och sedan inte kunna somna om, så rädd för detta att han nästan inte vill somna alls!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.