Medan hon fortfarande trodde på kärleken, väntade hon en natt på att en färja skulle lösgöra sig ur mörkret ute på havet.
Hon tänkte att den för varje hjärtslag skulle komma allt närmre, med tusen lampor glimmande. Och det gjorde den, förstås. Till slut bara stod hon där och höll andan, redo för lycka.
När bogvisiret öppnades och bilarna rullade i land, var den så nära, så nära: hon kunde nästan ta på den. På havets rygg hade den färdats, i en mans gestalt, förstås.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
HAN!
