Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.
Plågorna var över.
Och livet.
Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.
Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.
Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.
Jag satt en timme av evigheten hos honom.
I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.
… och Bob Dylan is blowing in the wind …
