”I skarpa dödens armar afsomnad”

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.