Ett moln i nya byxor

I Malmö fick Poeten syn på den här dörren.

Han stannade till framför den en stund och gladdes åt finurlig konst i det offentliga rummet, och sedan ringde han till en annan stad, till sjukhuset där hans gamla mamma ligger inlagd.
Personalen på hennes korttidsboende hade igår skickat iväg henne efter ”någon sorts anfall”. Och läkaren på akuten hade tyckt att voj voj, vinterkräksjukan! Det får allt bli ett isolerat rum på Infektionskliniken det, lilla frun!

Så Poeten tänkte också voj  voj, vinterkräksjukan! och åkte inte och hälsade på, men som den goda son han är har han redan ringt dit ett par gånger och alldeles nyss fick han veta att vetenskapen efter ett dygn –  ett d-y-g-n – nu har konstaterat att det var en hjärtinfarkt som störtade mamma i fördärvet.

Va?!
En hjärtinfarkt?!

Vore Poeten ett litet barn hade han slängt sig platt på trottoaren och ropat till doktorn långt där borta i vårdsvängen att hen är en dum gubbe! ”Du är dum dum dum!” hade han ropat och backat bandet tills mamma hade fått adekvat vård direkt på akuten.

Och ”dum ignorant okunnig jävla idiot” vill hans omogna vuxna jag snabbtatuera in i pannan på henom som klubbade igenom de beslut som har gjort att själva vårdapparaten går på knäna och behöver sjukskrivas. För nog måste en missad hjärtinfarkt bero på läkarskråets alltför höga arbetsbelastning?
Eller?

Och sedan vill Poeten ta ett djupt glas vin och sätta sig på stolen i texten härovan och andas in och andas ut och meditera kring hur våren, ändå och trots allt, mildögd kikar fram bakom det moln, som av Majakovskij har försetts med nya brallor.

Annons