Heja Hanaskog!

På sfi i Hanaskog fungerar de studerande på kurs D emellanåt som mentorer för A-kurseleverna. De välutbildade tar sig an de lågutbildade: översätter, berättar och förklarar. Bland annat har D-kursarna högläst lättlästa böcker för ”sina elever”.
Ett fint sätt att individualisera undervisningen, tycker jag – och dessutom helt i linje med det läsprojekt i Uppsala som nyligen vann MTM-utmärkelsen ”Läsguldet 2018”.
Det gick ut på att niondeklassare högläste för pensionärer på ett vårdhem.

Andra roliga nyheter är att min bok Gå till skogen nu är inne på andra tryckningen.
Och att det på Vilja förlag till våren kommer ytterligare en bok i den serien.

Annonser

Bullfest på G, trots allt

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 10.12.48.png

Hurra, det blir andra bullar, trots allt!

Poeten meddelade igår att hans mamma har gjort en lyckad arkeologisk utgrävning bland sina recept och att världens godaste grahamsbullar därför kommer att kunna rulla vidare genom världshistorien.

Själv ägnade jag helgen åt att vara med och fotografera illustrationerna till en av vårens Vilja-böcker som handlar om återvinning och miljötänk. Utöver den blir det för min del nästa år ytterligare en superduperlättläst bok på Vilja förlag samt ett läromedel på Folkuniversitets förlag.

Mer om dem längre fram. Och, självklart, också receptet på världens godaste grahamsbullar!

Andra bullar

deg.jpg

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.

Tack!

Sveriges författarfond har nu levererat siffrorna för antal boklån år 2017 och det visar sig att mina superduperlättlästa böcker har blivit utlånade drygt 25.000 gånger. Tänk att det finns ett sådant sug efter att få läsa, fastän man nästan inte kan!

Det är i sanning ett hedersuppdrag att få skriva böcker som vuxna med ingen eller mycket liten läsvana finner intressanta.

Tack Vilja förlag som gör det möjligt!

Det tar sin tid att bli till

tro, hopp & sfi.JPG

Det har tagit lång tid för den här plantan att utvecklas från frö till blomma. Redan 2016 tilldelades jag ett av Byggnads kulturstipendier för att vattna och pyssla om den.

Nu är den äntligen klar!

Rosa blev den. Med kaffefläckar på.

Och det är, skriver Folkuniversitets förlag, en djupt personlig dagbok och en pedagogisk loggbok som ingen annan. Den rymmer såväl forskningsbaserade diskussioner som handfasta tips på hur man kan underlätta vuxnas läs- och skrivinlärning.

I den här dagboken blommar en trädgård, stressar en ensam mamma, rullar den stora skutan som heter Skolverkligheten fram genom ett omvälvande år.

Lärande och växande handlar boken om och den vänder sig till alla som är intresserade av tro, hopp och sfi.

Uppdatering: den har till och med fått en egen hemsida: trohoppochsfi.se

Räkna med mig!

Ny termin.
Nya tag.
Nya böcker – bland annat den här som heter Siffror med Eva och Adam.

Med hjälp av Catharina Nygårds illustrationer bjuds läsaren in i ett par sinsemellan väldigt olika trädgårdar och presenteras där, bland blommor och blader, för siffrorna 1–10.

Slutar den lyckligt?

Mycket!

Beställ den här.

Det är länge sedan Astrid left the building. Och ändå …

Vi ringer på.

Dörren öppnas och vi hoppas mot allt förnuft – som ju kärleken alltid hoppas – att det är Astrid själv som ska välkomna oss.

Det är faktiskt första gången vi är här. Men det är länge sedan Astrid left the building: sitt hem, sin säng, sin skrivmaskin, alla pennorna och sitt liv av småländsk världsberömmelse.

Det känns som att besöka någon gammal släktings hem: lite slitet, men helt och rent och fullt med småpryttlar.

Det är ett bondehem som har flyttat till stan. Ett rart hem utan åthävor. I hallen gör en smörkärna tjänst som paraplyställ.

Guiden guidar. Vi rör förstulet vid en bordskant, en prydnadsfigur, en duks fransar: vidrör relikerna. Tillber bondförnuftet. Och fantasierna. Och vi känner oss till lika delar högtidliga, vemodiga och förunderligt hemma.

Hon var ju allas vår ställföreträdande mormor.
Är.
Döden ändrar ingenting.
Allt finns kvar.

På Dalagatan 46.

Tavlor på en utställning

Han målar oljemålningar med akvarellfärg, drar ljuset ut ur mörkret, det skira ur det grova, lyriken ur socialreportaget – och nålar upp det med hjärtat på vid gavel. Han dubbelexponerar sin längtan och låter våldsamma himlar översvämma glesbygdsmelankolin.

Försvarslösa står betraktarna inför Lars Lerins blick.

Pärmar, tidskriftssamlare, en hel jävla verkstad doppar han i ljusdunkel och habegäret vaknar direkt, sträcker på sig som en svulten katt med gula ögon.

Lerin går i land med allt, vrider alla invändningar ur våra händer: vaktas av en ängel med hög penselföring.

Sjömän kysser varandra i hans närvaro.
Stenar vältrar sig ner i översiggivet vatten.
Faller. Flyter. Svävar.
Blyinfattade fönster och mosaikkupoler glimmar hemvant under hans högerhands fjärran solar.

Det är inte konsten som är svårsmält.
Det är livet.
Och det är vackert så. Så vackert!

Going for guld!

Läsguldet heter ett nyinstiftat pris som  MTM, myndigheten för tillgängliga medier,  delar ut det till ”personer, organisationer eller institutioner som på ett utmärkt sätt skapar möjlighet för personer med läsnedsättning eller med nedsatt läsförmåga att läsa på sina villkor.”

Efter en första gallring bland de nominerade kvarstod ett antal kandidater som nu har blivit intervjuade.

En av dem är jag.

Håll tummarna!

Läslust med lättläst

Fråga:
Kan det i sfi-undervisning finnas fördelar med att fokusera på lättläst skönlitteratur i stället för på lärobokstexter?
Svar:
Ja det kan det. Här är några exempel hämtade från mina egna erfarenheter:
  • De studerande upplever större läsglädje och därmed också större motivation. Det är dessutom lättare att få igång diskussioner utifrån romaner än från läromedelstexter, eftersom känslor involveras i högre grad.
  • ”En bok i taget” är ett greppbart pensum. Om det är kontinuerligt intag i klassen, kanske varje månad, så kan man påbörja arbetet med en ny bok just vid månadsskiftet. Då minskas stressen för nytillkomna elever. Att sin första skoldag upptäcka, att ”alla andra är på sidan 78 i läroboken och har redan fyllt i halva arbetsboken”, det är ingen bra känsla.
  • En lättläst bok, som de studerande får låna hem, kan locka flera till läsning i hemmen. Någon eller några tycker kanske att ”den där boken som mamma läser, den ser ju riktigt spännande ut.”
  • Till Vilja förlags böcker finns arbetsuppgifter att gratis ladda ner från nätet: bra att jobba med i skolan och smidigt att använda som vikariematerial. Eller som mall för att konstruera egna frågor, egna instuderingsuppgifter, alltså en sorts ”flippat klassrum” i all enkelhet.

 

Skickat från min iPhone

Det enkla är det sköna

Södervärns bibliotek på Instagram

”Hur kom det sig att du började skriva lättläst?” frågar ni ibland. Svaret finns på bilden här ovanför.

Det var när jag för första gången bläddrade igenom boken Från Tunnelbana till fåtölj som jag begrep att det gick för sig att göra böcker som erbjuder ett starkt bildstöd åt vuxna läsare.

Bibblan på Södervärn i Malmö satsar bland annat på just sådan litteratur: elva av böckerna som syns i bild är skrivna av mig.

Less is more!

Futurum

Skrivarresa till Barbados

Minnet av en skrivarresa till paradiset.

Vi har varit på skrivarsemester, Maken och jag: vilat och arbetat under några palmer på Barbados …

Det var alltigenom en lyckad resa. Manusförslag till tre lättlästa böcker fick jag med mig hem, plus mitt livs snyggaste solbränna — och en ny vana. Varje dag simmade jag 500 meter i poolen, och det har jag fortsatt med hemma i Eslöv.

Känner mig stark.
Glad.
Fylld av energi.

Och det kan behövas, för om allt går väl på ett möte imorgon, så är jag på väg in i läromedelsbranschen igen.

Likadant, fast tvärtom

Jag läste någonstans att skrift påverkar vårt sätt att se på tiden.

Det stod att den västerländska tiden är linjär. Och japp, det visste vi redan; att den rör sig från vänster till höger. Föreläggs vi uppgiften att sortera ett antal fotografier ur våra liv i kronologisk ordning, så lägger vi babybilden längst till vänster och fortsätter sedan åt höger med ettårskalaset, den obligatoriska trehjulingen, skolfotografierna, förlovningsbilderna och så vidare. Och den manövern går lätt som en plätt och känns alldeles självklar.

Men miljonerna som skriver på arabiska fixar denna uppgift spegelvänt.

Och i Kina växer tiden liksom upp ur marken. I långsmala spalter. Det som är mest avlägset i tid befinner sig högst upp i stapeln. Längst bort från nuet. Närmast himlen.

En bok och andra träd

Viljas bokbord.jpg

Det har varit Bokfestival i Eslövs vackra medborgarhus.

Alla var där.
Jag också.

Vad jag talade om?
Om att skriva böcker för vuxna på ett enkelt och tillgängligt språk: böcker som handlar om vuxna människor som gör vuxna saker.

Och snön föll och tekniken strulade och bibliotekspersonalen fixade lånekort på löpande band till alla som blev sugna på att låna hem en bok direktamente.

Och vid lunchbordet träffade jag en tjej som arbetar på ett demensboende. Hon sa att när man är dement behöver man korta berättelser som väcker igenkänning. Som Gå till skogen. Den är perfekt.

Så glad jag blev för det. Gå till skogen ligger mig varmt om hjärtat.

Porträtt av en bakåtsträvare

IMG_2771.JPG

En av sfi-eleverna på jobbet är konstnär och min selfie reflekteras här i glaset på hans största tavla.

Sånt gillar jag.
Dubbelexponeringar.
Speglingar.
Mångbottnade verkligheter.
Alfabeten.
Och handskrivna brev.

Tavlans budskap är att man kan dra upp en gräns med bläck.
Det gillar jag också!

För att underteckna fredsfördrag, för att skriva sig fram i vänskap och kärlek, för att ansöka om uppehållstillstånd i denna värld; allt som behövs behövs är ju papper, pennor och bläck.

Praktiska är de minsann också, det där gamla prylarna. Man kan ju till exempel öppna en bok och börja läsa direkt, helt utan kablar och inloggningsuppgifter och det genererar aldrig något teknikstrul.

Med socker på

IMG_2716.JPG

Jag sorterar mina högar: mullvadshögarna av böcker och brev och kom-ihåg-lappar fullklottrade med saker som jag för länge sedan har glömt. Jag hittar en dikt som mitt lilla barn skrev när hon var just mitt lilla barn.

Jag minns …
Och blir alldeles mjuk i mitten.

Och förundras över att många analfabeter på ett par terminers sfi-undervisning lär sig att läsa och skriva en enkel text med känt innehåll, det vill säga uppfyller kriteriet för baslitteracitet.

Det tog ju mitt eget lilla barn sju år att åstadkomma en versal kanelbule som såv så gåt.

Mervärde!

I Halmstad har sfi-studerande gjort ett minst sagt handfast sidoprojekt kring sin läsning av boken Fixa hemma.

Fågelholkar!

De har sågat och spikat och målat fågelholkar, inspirerade av Ali som i Fixa hemma skruvar ihop både en liten hylla och ett bord.

Strax före jul var jag och Maken på besök i Halmstad och passade då på att intervjua sfi-läraren Caroline Olsson om hur hon ser på värdet av lättlästa böcker för vuxna – och om vad som egentligen hände när Rita råkade såga sig i tummen …

fågelholkar från sfi.jpg

På starka vingar

Vad gör en bok lättläst?

Specialpedagogiska skolmyndigheten rätar ut frågetecknet i en beskrivning av boken Biobesöket. Läs mer om den här – och avnjut dessutom det faktum att en liten bok från Eslöv finns översatt till både engelska, arabiska och somaliska!

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om min bok:

Enkel matematik

Ju fler böcker som lånas på bibliotek, desto fler böcker kan produceras. Biblioteksersättningen är nämligen en av de bäckar små som, i den bästa av världar, rinner samman och bildar en hel å. I detta fall en inkomst som går att leva på.

En utlånad bok ger sin författare 1 krona och 68 öre.

Talar jag i egen sak här? Ja, lite. Mest är det ändå ett inlägg till försvar för demokrati och valfrihet. Och nu blev det väldigt pompöst, jag vet. Men vill man kunna låna böcker måste man göra det!

Hålla hjulen igång.

Så att alla kan gå till bibblan och bläddra i ett par dagstidningar. Eller mysa där på en sagostund med sina barn. Låna filmer och musik.

Talböcker.
Deckare.
Historiska romaner.
Biografier.
Poesi.
Feel good.
Feel bad.
Lättläst.
Svårläst.

Utan författare stannar biblioteken, och utan biblioteken stannar en stor bit av demokratin. Gå! Nu!

Nu också på engelska

Boken Gå till mataffären är en mycket lättläst bok som nu också finns på engelska. The Supermarket heter den då.

Skulle den kunna passa för yngre läsare? Jajamän, det tycker jag absolut. För alla nybörjare, oavsett ålder, behöver ju ord som ”rose”, ”banana”, ”tea”, ”bread” och ”candy”, eller hur?

Ja, vid närmare eftertanke tror jag att många av mina superduperlättlästa böcker, skrivna för vuxna, också skulle kunna ha en uppgift att fylla i grundskolan. Vad jag alldeles säkert vet, är att ett mig närstående barnbarn med förtjusning läser Gå till mataffären som godnattsaga – även om det just i det här fallet kanske har ännu mer att göra med att den lille godingen känner igen sin farfar och farfars far på bilderna. Och mig: bonus-farmor Eva.

Nyss var jag 17 vårar. Nu är jag låtsas-farmor!

Vad hände?!

Ett moln i nya byxor

I Malmö fick Poeten syn på den här dörren.

Han stannade till framför den en stund och gladdes åt finurlig konst i det offentliga rummet, och sedan ringde han till en annan stad, till sjukhuset där hans gamla mamma ligger inlagd.
Personalen på hennes korttidsboende hade igår skickat iväg henne efter ”någon sorts anfall”. Och läkaren på akuten hade tyckt att voj voj, vinterkräksjukan! Det får allt bli ett isolerat rum på Infektionskliniken det, lilla frun!

Så Poeten tänkte också voj  voj, vinterkräksjukan! och åkte inte och hälsade på, men som den goda son han är har han redan ringt dit ett par gånger och alldeles nyss fick han veta att vetenskapen efter ett dygn –  ett d-y-g-n – nu har konstaterat att det var en hjärtinfarkt som störtade mamma i fördärvet.

Va?!
En hjärtinfarkt?!

Vore Poeten ett litet barn hade han slängt sig platt på trottoaren och ropat till doktorn långt där borta i vårdsvängen att hen är en dum gubbe! ”Du är dum dum dum!” hade han ropat och backat bandet tills mamma hade fått adekvat vård direkt på akuten.

Och ”dum ignorant okunnig jävla idiot” vill hans omogna vuxna jag snabbtatuera in i pannan på henom som klubbade igenom de beslut som har gjort att själva vårdapparaten går på knäna och behöver sjukskrivas. För nog måste en missad hjärtinfarkt bero på läkarskråets alltför höga arbetsbelastning?
Eller?

Och sedan vill Poeten ta ett djupt glas vin och sätta sig på stolen i texten härovan och andas in och andas ut och meditera kring hur våren, ändå och trots allt, mildögd kikar fram bakom det moln, som av Majakovskij har försetts med nya brallor.

Det blev … en bok!

Moa och Ali har blivit föräldrar.

Ali jobbade natt när Moa kände att det var dags, så bästa kompisen Nilla fick skjutsa henne till KK. Den blivande barnafadern kom dit så fort han bara hann; springande i ett ösregn! Sedan blev det några timmars plåga inne på förlossningsavdelningen och Ali försökte trösta så gott han kunde.

Vad det blev?

Det blev en söt liten flicka som ska heta Nilla Fatima.

Ungefär så kan man sammanfatta storyn i den senaste av mina små böcker. Vill man lättläsa den kan man göra det genom att via Vilja förlag beställa ett ex av Få barn.

Gör det, vetja! (Beröm fick den när BTJ recenserade också!)

Världens största bokcirkel

Vår förre rektor var på återbesök hos oss igår och berättade bland annat att på hans nuvarande arbetsplats har alla, elever och personal, varit med i världens största bokcirkel.

På lektionstid har man läst och diskuterat en roman 20 minuter varje dag. Överallt i hela skolan har det pågått skönlitterär läsning, och en massa sidoprojekt av kalibern författarbesök och tävlingar.

Romanen kom till liv.
Ordet blev till kött.
Varde ljus!
”Shit, det där är ju likadant som i boken.”

Vad skolan heter? Jacobsskolan. Den är en yrkesförberedande gymnasieskola med 500 elever fördelade på bland annat el- och energiprogrammet och fordon- och transportprogrammet.

Vad boken heter? När hundarna kommer.

Julkarameller

Jag röker inte.
Jag nyttjar inte starkt.
Jag googlar i stället.

Massor!

Om jag inte har googlat på ett tag blir jag illa till mods, och irriterat rastlös bara måste jag då plöja sajt upp och sajt ner ända tills jag hittar något intressant. Igår lugnade jag mig inte förrän jag kom fram till att Christina Wahlden, som skriver för Vilja förlag, av Författarfonden har tilldelats ett 10-årigt författarstipendium.

Absolut underbart och 100 procent välförtjänt!

”En nåd”, skriver hon i en kommentar. Och ett stort erkännande till lättläst som genre, tycker jag.

Av bara farten googlade jag sedan loss lite till och då dök Ylva Herous namn upp. För några år sedan delade vi arbetsrum. Till våren kommer hon ut med en lättläst bok och ett sfi-läromedel. Håll utkik!

Och bredvid mig i soffan, i detta här och nu, sitter Maken, han från dejtingsajten, och skriver på sin roman.

Jamen är det härligt eller är det härligt!

Skrivandet, läsandet, dess rörelse i tid och rum, de oändliga kombinationerna: allt liv, all kunskap, all saknad och glädje och sorg som går att utvinna ur ett alfabet fascinerar mig oupphörligen, och jag känner hur jag ler som värsta Cheshirekatten bara jag tänker på det.

Tills jag i informationsflöde läser att Trumpadministrationen nu uppmanar Folkhälsomyndigheten CDC over there att undvika vissa ord, exempelvis ”mångfald” ”transsexuell” och ”foster”.

Dagen falnar emot kvällen …
Jag googlar efter tröst.

Hittar bara detta, men det skulle i gengäld kunna stå i eldskrift som svar på frågan ”Vad är en framgångsfaktor när man undervisar på A-kursen i sfi?” När alfabetet liksom inte räcker till …

”För att bli en omsorgsfull samtalspartner krävs att man gör sig nåbar, använder hela kroppen och alla sinnen, och bemödar sig om att lyssna. Att man går mer än halva vägen till mötes.”

Citat: Barbro Bruce, biträdande professor i utbildningsvetenskap

2017 års wow!

Klicka för större bild!

Dan Brown.
David Lagercrantz.
Jan Guillou.
Och så Eva Thors Rudvall.

Därefter Mons Kallentoft, Alfons Åberg och resten.

Ja, det är inte klokt, men så såg topplisteplaceringen ut hos Svenska Förläggareföreningen vecka 45 i år. Då snurrade nämligen min bok Gå till sfi in där på en glittrande wow-plats över försålda ljudböcker.

Kontentan av det?

Lättläst och lättlyssnat behövs! Också.

Bildspråk

Surrealismen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag är förtjust i det overkliga som manifesteras i exempelvis Dalis målningar och Magrittes, och just nu också i Vilja förlags instagramflöde. För tillfället samsas där ett gäng litterära tungviktare och så jag – bredvid Austen, Cervantes och Astrid Lindgren!

Vad gör man med sånt?

Tar det för vad det är: en vardagens plötsliga magi. Here today, gone tomorrow.

Svar på tal

stinging-nettle-141502_1280.jpg

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Paper love

IMG_2330.JPG

En av mina absoluta favoriter är Strindbergs novell Ett halvt ark papper. I den komprimeras ju en tragisk kärlekshistoria till ett halvt ark papper, och det mesta som berättas där är osynligt; det uppstår i läsarens möte med texten.

På Eslövs stadsbibliotek fortsätter förra veckans konstutställning. Dagens blogginlägg är två ark papper därifrån …

Bättre upp

IMG_2267

Desserten på restaurang Noma var som en av Monets näckrosor, dekorerad med flarn av Magritte-krispig himmel. Eller nåt i den stilen. Mat som konst. Konst som mat. Alla sinnen ställda på högkant.

Och jag tänkte att bättre än så här kan det ju aldrig i livet bli: gudomlig mat och en trevlig karl mitt emot, en som jag till och med är gift med!

Då plingade det till i mobilen. Dotterns pojkvän hade fixat kvällsfika till henne: litet sotigt pannkakshjärta.

Det finns alltid en ny nivå av lycka!

Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Rätt i krysset!

Fotboll, Allsvenskan, Malmö FF - IFK Norrköping

Så här många läsare hade jag i fjol. Minst!

Alldeles nyss dök Bibliotekens utlåningsstatistik för i fjol upp i min mejl. Den berättade att 13 617 gånger lånades någon av mina böcker ut år 2016.

Jag blev milt sagt överraskad – och mycket, mycket glad, för varje utlåning innebär ju rimligen att en presumtiv läsare har vägt en bok i sin hand, kollat in omslaget, bläddrat och tänkt att ”Jamen, den här verkar bra. Den här vill jag ta med mig hem. Den här boken kan jag nog ha nytta och glädje av.”

Biblioteksutlåning är på riktigt.
It’s the real stuff.
Den är kvittot på att böckerna är gångbara i verkligheten: på bussar, i väntrum och hemma vid köksbord.

Lägger man till antalet superduperlättlästa Moa och Ali-böcker som i fjol fanns i skolor, och som förmodligen där lästes minst en gång, ja då börjar tanken att svindla. Då kunde mina fem första böcker fylla hela Swedbank stadion i Malmö med läsare!

Då sitter 21 000 lättläsare där, sida vid sida, lugnt och fint och läser med pekfingret under raden, kämpar med orden och bokstäverna, ljudar, backar och tar om från början och frågar varandra om hur glosorna i bildordlistorna uttalas.

Det är lika många människor som ryms på denna sagolika arena under en internationell fotbollsmatch. Den stora skillnaden är att, när läsmatchen är över, när alla är klara och har förstått, så har alla vunnit!

Ho ho ho!

Tre månader till jul och redan har tomten börjat leverera.
Mycket lättlästa paket.
Från Vilja förlag.
Jag sliter upp ett.
Det innehåller bland annat ABC i stan och får mig att minnas en kavat vers från barndomen där långt där borta …

”All vår början bliver svår,
bättre går det år från år.”

Viljas paketlösning: go go go!

Självbild

IMG_2080.JPG

Det här är min bästa selfie.

Jovisst, mycket var absolut bättre förr, mera komparativt; blankare och snyggare, men det gäller ju tack och lov bara i den så kallade verkligheten.

I den så kallade konsten både var och är det superlativ som gäller – och mest välputsad och snyggast av alla måste väl den här snubben vara, han som sitter och ser ut över Hamlets Helsingör. En parafras på Den lille havfrue är han.

Genuscertifierad.
Svanenmärkt.
I hans blick är jag forever young.

Tillåt mig presentera: bok 9 och 10!

höstnyheter.jpg

Nu har min bok nummer nio och tio landat!

Den ena handlar om Moas och Alis flyttbestyr, de ska bli sambor nu, och den andra handlar om Tanja som börjar vuxenstudera: vi får följa henne under en dag i sfi-skolan.

Flytta ihop och Gå till sfi innehåller vardera ett 50-tal glosor, kongenialt illustrerade av Marie Herzog respektive Jonatan Bylars.

Tack Marie!
Tack Jonatan!

Och bakom spakarna, har – som vanligt – den falkögda piloten/redaktören Bim Wikström suttit och hållit koll på ord och bild, lagt till och dragit ifrån och stämt av tills både hon och jag och Vilja förlag blev helt nöjda och överens.

Tack Bim!

Drömresa

narrative-794978_1280.jpg

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Nyhetens behag

IMG_2146

Ny termin.
Nytt klassrum.
Precis alldeles sprillans nytt.

För första gången i min långa lärarkarriär har jag fått flytta in i ett klassrum som fortfarande doftar svagt av målarfärg och … nytt. Det har vita väggar, röda stolar och blåa gardiner: rena tricoloren. På svenska. I Eslöv.

Och på tal om nytt, om några veckor kommer det ett par nya böcker av mig, en om Ali och Moa och en i serien Gå till.

Vad jag själv har läst i sommar? Som jag kan rekommendera?

Mödrarnas söndag.
Blicken, pilen, filen.
Menyn på Falkenbergs spa.
Min dotters sms om att hennes halvsidiga ansiktsförlamning har släppt.

Och så hittade jag, i en kartong hemma hos mamma, min dagbok från när jag var 13 år. Men den kan endast rekommenderas som ett praktexempel på arkeologisk pinsamhet.

Allt var verkligen inte bättre förr!

Souvenir

IMG_8099.JPG

Sommaren är kort — så här är ett på ett hav och mig.

Klick!

Poeten och jag åkte till stranden vid Haväng, Österlen. Det är något med det milda och ändå klara ljuset där. Man vill vara i det, svepa det omkring sig och sedan aldrig mer åka hem.

Förflyktigas.

Försvinna.

Att horisonten blev lite sned stör inte mig, och ännu mindre stör det Poeten, för är det något han älskar så är det tillvarons skevheter: skaven mellan nu och då och mellan rätt och fel.

Läs och skicka vidare

ABC i stan

Vilja förlag i Almedalen, och min ”ABC i stan” ligger mitt på bokbordet!

Nu blommar löken!

På ett bokbord mitt i Almedalen, Visby, Gotland, Sverige, Världen ligger en liten liten bok.
Det är Sveriges mest lättlästa bok för vuxna. ABC i stan heter den.

Jag skrev den för vuxna som håller på att tillägna sig det latinska alfabetet. Den innehåller inte ett enda ”troll” eller någon ”xylofon” så långt ögat kan nå, och ingen ”clown” och ingen ”nyckelpiga” heller.

Däremot kan man i den boken, med stöd av bildordlistor, läsa mycket korta huvudsatser om att lämna barn på förskolan, missa bussen, gå ut med hunden, odla tomater på balkongen, köpa medicin, åka tåg och grilla korv.

Vuxna ord till vuxna, jag gillar det. Jag tänker att det handlar om respekt.

Bucketlist


Jag tittar på listan, den som sitter ovanför datorn i Sveriges mest lättlästa författares pyttelilla skrivarhörna.
Tio manus är klara inför 2018. 

Somliga är beställningsarbeten, somliga är skrivna på vinst och förlust.

Och jag klappar mig själv på axeln och känner att spänt var det här.

Mot Falkenberg spa!

Ärligt talat

– Det är ju ingen konst att vara långrandig, sa en mig närstående kusin när vi diskuterade lättläst. Och så log hon lite snett, sådär som kusiner gör när de har varit med ett tag. Sedan följde hon med mig till Vilja förlags kontor. På ena väggen där fick jag syn på ovanstående meningar ur ”Ett dockhem”. De presenterades alltså dels i en normalsvår version, dels i en lättläst.

Jag vet vilken jag föredrar.

Vilken lajkar du?

Less is more

balloons-1020627_1920.jpg

Häromdagen var det inflyttningsmingel i Vilja förlags nya lokaler på Östermalm.
Fint ska det vara.
Och fint var det!
Och alla var där – hade kommit dit för lättlästs skull.

Vad är lättläst?
Är det kanske att försöka skriva med Flauberts som husgud?

”Det finns inga synonymer, det finns bara rätt ord.”

Sommarbarn

baby-179749_1280.jpg

En liten gosse i min famn, en Jonathan. Vita mössan hade hans mormor stickat och han tittade med sina fjärranifrån ögon upp mot lampan som gnistrade i taket.

Han såg inte mig.

Han såg ljuset.

En liten levande tyngd med nävar som fäktade, en dröm förkroppsligad var han och sommaren har aldrig varit vackrare än igår när jag fick sitta och hålla honom en stund.

Mellan hägg och syrén

Skärmavbild 2017-05-30 kl. 18.47.03.png

Skyddsvärnet är en stockholmsbaserad ideell organisation som i mer än 100 år har bedrivit socialt utvecklingsarbete. Rehabilitering, habilitering och hjälp till självhjälp är dess honnörsord.

Och nu – i denna ljuva sommartid – delar de ut min bok Välkommen på fest till ensamkommande flyktingbarn.

Det känns verkligen fint.

Och det känns också fint, fast på ett helt annat sätt, att jag nu tar jag en sorts time out från min vardag. Skrivarledigt.

Juni ska ägnas åt fyra nya lättlästa böcker.

Livet är en schlager

IMG_1854.JPG

JA! Det har slagit om till grönt!

Hylla mångfalden var melodifestivalens tema och att Salvador Sobral –  som är ganska mager om bena, tillika om armar och hals – igår kunde sopa banan med de insatsstyrkor som marscherade fram och tillbaka över scenen, det ger ger hopp till Europa.

Och Israel.
Och Australien.

Tro, hopp och kärlek!

Claire obskyr

IMG_1718.JPG

Poeten drömmer nätterna igenom om text. Han ser ord, meningar och ibland långa utsnitt ur romaner. Emellanåt får han också skrivaruppdrag.
I natt skulle han till exempel illustrera sitt eget läsande med en mening skriven på vimplar.

Det blev ”I am a melancholic and Dry martini-reader”.

Och i förrgår natt rann det genom hans skalle förgyllda bokstäver i en sorts regnig slow motion.

För ett par veckor sedan var han i Berlin och ville då, i den vakna verkligheten, se platsen för nazisternas bokbål. Minnesmärket över den gamla mardrömmen visade sig vara ett underjordiskt rum med tomma bokhyllor: de brända böckernas plats – och över denna krypta låg en skiva halvtransparent pansarglas.

Besökarnas skuggor fastnade där.

Audiens

250320817_5a6ab2b73b_o.jpg

Nefertiti i Berlin.
Foto: bittidjz enligt CC BY-SA 2.0.

Poeten vallfärdade i helgen till Neues Museum i Berlin. Han ville så rysligt gärna få träffa hennes kungliga skönhet Nefertiti.

Och det fick han.

3 000 egyptiska år ung väntade hon där på honom med sin blåa drottningkronas tyngd perfekt balanserad av halsens kurvatur.

Sensuell var bara förnamnet.

Och fotografering var förstås strenglich verboten, men det kunde faktiskt inte poeten ta någon hänsyn till.

Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

En bok som varar till påska – nästa år!

Skärmavbild 2017-04-15 kl. 08.09.24.png

Glad påsk på er alla!

Jag hoppas att ni gör som jag – vilar och umgås med era nära och kära. Författare som jag är vill jag också gärna skicka vidare mitt förlags påskhälsning, som handlar om boken Välkommen på fest. I den kan man läsa om alla årets viktiga högtider. Klickar du på länken får du möjlighet att bläddra i boken på prov.

Och så här skriver Vilja i sin påskhälsning på Instagram:

viljaforlag Vi på Vilja förlag önskar dig en riktigt skön och fridfull påsk. Vi vill också passa på att tipsa om Eva Thors Rudvalls nya lätta bok om svenska högtider. Här är uppslaget om (surprise!) påsken. Illustrationerna är gjorda av Marie Herzog. /Lina, Sandra, Annette, Kevin, Lena Maria, Bengt, Henny, Mia, Gabriela och Lars #lättläst #viljaförlag #påsk #högtider #boktips

Nema problema

Så klart att Sveriges mest lättlästa författare har Sveriges minsta arbetsrum: en fönsternisch.
Och det finns inget bättre, tycker hon, än att skruva ner sig i skrivbordsstolen där.

Trampa igång datorn.

Titta ut genom fönstret.

Följa årstidernas ljussättning av trädgården.

Just nu är syrenernas bladknoppar gulgröna löften: små dockhänder utsträckta mot våren, och koltrasten sitter där på första parkett i buskaget och sjunger sååå bedjande att han vill vara med i en bloggtext.

Klart han får!

Kulturmöten

cog-wheels-2125180_1920.jpg

I morgon kommer Jonatan Bylars hit, fotografen, han som har tagit de fina bilderna i Gå till biblioteket och Gå till mataffären.

Det är nämligen dags att plåta bok nummer tre i den serien, och utan att avslöja för mycket kan jag berätta att huvudpersonen i den heter Tanja och att hon råkar ut för ett oväntat möte.

Mina superduperlättlästa är ju främst tänkta för lässvaga. Så ett lite oväntat kulturmöte fick jag vara med om i skolan idag, när en nyanländ civilingenjör från Polen satt och läste, mycket koncentrerat, i Veckan. Det var för honom just då en text på alldeles rätt nivå.

När boken om Tanja kommer ut är han förmodligen klar med sitt C-test.

Kaos och kosmos

cat-1650330_1280.jpg

Hokus pokus krokus – och snipp, snapp snut, så har den blommat ut!

Det är ju för dumt: samma jäkt vartenda år. Det går för fort, man hinner inte med. Vintergäcken och snödropparna och krokusarna bara rasar iväg och där står man med andan i halsen och mössan i näven och känner sig snopen.

Snuvad.

Men så får man syn på något lite längre bort, som gör att tiden sträcks ut, njutningsfyllt, som en nyvaken katt i en solstrimma, en solkatt.

Det där något kan till exempel vara det här:

”Jag tror att tryckta böcker kommer att finnas kvar länge än. Det taktila som böcker kan erbjuda finns inte i digitala medier. Att hålla i en bok, bläddra i den, se vad som finns på vänstersidan och på högersidan hjälper barn att få struktur, tror jag.”

Helena Bross, barnboks- och läromedelsförfattare

Tveklöst

Le_petit_chaperon_rouge.jpg

En avlägsen släkting till mig hette Stenkil. Han kom från de trakter där den svarta diabasen bryts. Klart att det behövdes en Stenkil där! Men ett väl så finurligt namn tycker jag nog att jag själv hittade på för 52 år och 11 månader sedan.

Vad ska din lillebror heta? frågade då någon vuxen mig. Utan en sekunds tvekan radade lilla Eva upp sina VIP:

– Eva Morfar Andy Pandy!

När jag ställde samma fråga till min brorsdotter fick jag till svar:

– Alfabetet Varg!

Sanning och konsekvens

IMG_1659.JPG

Zenit drömmer.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel till ett bröllop där bruden är klädd en grön och vit klänning.
Drömmen är ljussatt med ett vänligt sinnat ljus.

I den vakna halvan av livet, när Zenit har ätit upp sina kalaspuffar, ger hon sig iväg per cykel, ut i medvinden.

Håret fladdrar som en låga bakom henne. Full fart!

Men i längsta nedförsbacken bara måste hon bromsar in, hoppa av, kliva rätt ut i skogen och ta ett foto för verkligheten där är ju målad i drömmens färgskala!
Precis de färgerna hade den!
Och precis det ljuset!

Läst

Stora_Vika_skola_1950-tal.jpg

”… med kunskaper som följt mig hela livet igenom; sålunda kan jag idag många vackra och kvicka latinska glosor, verser och tänkespråk liksom många städers invånarantal i alla världsdelar, naturligtvis inte de nuvarande utan de på åttiotalet.”

Ur Hemligheter av Hermann Hesse

Kära du!

cloud-600224_1920.jpg

Det vackraste ord jag vet är ”vårdagjämning”. Och det var det igår. Då var det också precis ett år sedan jag började blogga. Varje dag i ett års tid har jag försökt få bokstäver att bli till en blåvinge, en nässelfjäril mot vårens fönsterruta, en sorgmantel.

Varför?

För att lyfta min del av Vilja förlags utgivning, alfabetiseringselevernas verklighet, lättläst och svårläst och mina minnen och framtider och vårdagjämningarnas blåa ögonblick.

Det är slut med det nu. Varje dag-skrivandet vill säga. Det finns mycket annat som också behöver bli skrivet, så hädanefter är målsättningen ”några bloggtexter varje vecka”.

Välkommen till dem!
/Eva

Kniv av nej

americanus-387035_1920.jpg

– Här är den, sa mamma och tömde ut papperssäckens innehåll på garagegolvet.

Kolsvart, svart som natten och luggsliten, maläten, undanstoppad i 100 år och nu äntligen frisläppt vältrade sig björnpälsen ner på cementen.

Familjemytologins grizzlybjörnsrock, så såg den alltså ut. Hitskickad från Amerika på den tiden det begav sig. Fodrad med grovt tyg och med knappar snidade av horn.

En helgdagsrock åt far. En pälsrock för slädfärd under en klirrande stjärnhimmel. En päls för en amerikanare.

Kniv av nej är en samling prosastycken av Beckett. Björnpälsen var otäckt mänsklig: en förvrängd bild, en förtrollad man, en man som täljde stjärnor av nej, medan totemdjurets skugga fortfarande strövade omkring i Alaska.

Jägaren flår skinnet av sitt byte.
Det är oktober. Vildmarken är oändlig.
Och mars. Och december.
På samma gång.

Allting finns.

Torrlagd start på spasemester

IMG_1627.JPG

– Va, finns det ingen simbassäng?!
– Nej tyvärr, sa den söta tösen i receptionen.

Och solen gick i moln.

Där stod jag med min dåliga axel och maken, han från dejtingsajten, stod där med sin, och vi kände oss lurade på den varmvattenpool som vi bara hade tagit för givet fanns på Falkenbergs strandbad.

Men havet tog igen sig utanför panoramafönstret, som en reklambild för något av Lexington, i blekblått. Och maten var superb. För att inte tala om ”Eldrelaxrummet” där man fick sjunka ner på stora sängar framför en öppen eld och bara låta timmarna gå.

Doften av ved.
Ljudet.
Ljuset.
Friden.

Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Medaljören

medal-179765_1920.jpg

Gravstenar är hardcore haikudikter; koncentratet av det som blir kvar efter en människa.

En av mina gravstensfavoriter i Eslöv är den som istället för ”sjökaptenen” eller ”smeden” eller ”lantbrukaren” titulerar sin ägare ”medaljören”.

Det ges inga ledtrådar om herr Medaljören kom etta i någon plöjningstävlan, premierades för sina prickfria mjölkleveranser eller kanske för sina eleganta höjdhopp. Vi kyrkogårdsspanare får nöja oss med att han inom något område var en framstående man.

Guld, silver eller brons? Ingen aning. Och det spelar ingen roll. För död sedan länge finns han ju ändå i någon mening fortfarande kvar. Det är den stora vinsten.

Fångad i stenen är han. Frigiven i den digitala världen.

Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Läst

”… att kärlek var ett ord som kunde ha många olika betydelser och att det rentav kunde beteckna något som vid närmare granskning inte alls var kärlek utan snarare en tvångsmässig relation till någon som man egentligen inte alls ville ha någon relation till.”

Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard

Välsignad söndag

crocus-2102366_1920.jpg

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

Tidsperspektiv

sweden_road_sign_b3-1-svg

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Återbruk

bild.JPG

Poeten sorterar papper, som vanligt, och hittar en dikt som han skrev till en namngivningsceremoni. Ett litet barn skulle välkomnas in i sin familj och få sitt namn stadfäst.

Det blev till dagens bloggillustration!

Älskade barn

Ditt leende är som när solen rör vid ängens alla blommor
och man liksom ser dem för första gången.
Oräkneliga gånger kommer vi att nämna ditt namn –
oftast kärleksfullt, ibland uppgivet
eller i oro, men vad som än händer är
vår innerligaste önskan att du ska vara lycklig
och på nytt få oss att upptäcka livet och få oss att inse att det inte
finns någon djupare sanning än den som speglas
i ett barns blick.
I den ser vi  oss själva och känner  att allas vår tid
på en och samma gång  är utmätt och av evighet.
Ditt namn kommer från och med nu att följa dig,
symbolisera dig och växa med dig – precis som vår kärlek
till dig. Ingenting går att hålla kvar, allt är i rörelse, men just
nu lever vi i lyckans minut och den är din.
I din blick och i ditt leende vill vi vara.

 

Symbolvärde

zipper-pants-jeans-clothing-39697

När den chicka tösen i affären frågar om jag vill prova storlek Large, svarar jag stramt:
Nej, ge mig ett par i Medium.

Sedan står jag därinne i omklädningsrummet och sliter och drar i de förbannade brallorna, som i verkligheten är ett par ursnygga skinnbyxor. Skulle passa till allt. Skulle lyfta min garderob flera meter.

Men de skär in och sitter åt och går ju inte att knäppa!

Och att sticka ut huvudet, förödmjukad, genom draperiet och be att få prova ett par Large då, det gör jag bara inte.

Så jag kliver i mina väl ingådda Lindex-jeans.

Jättesköna!

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Ännu mera filmtajm

4312189574_134d96eb14_o.jpg

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Think pink

bild

Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …

Det kan man!

I Uppsala.

Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.

Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.

Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!

For ever


Var på bio i helgen. Såg Manchester by the sea. Den kommer att sitta fast i min skalle lika hårt som dystopin Vägen.

Vägen är det värsta jag har läst. Manchester by the sea är det värsta jag har sett.

”Värsta” betyder här ”grymt och vackert på samma gång.”

Vägens fasor skildras på ett nästan bibliskt språk. Det finns ett silverstråk genom den romanen.

Och outhärdliga förluster i Manchester by the sea bärs fram av änglaröster – och ett mycket darrhänt hopp om en bättre framtid.

Sagan om ringarna

Ringar.png

Det var en gång en dandy som gick omkring i Malmö och kände sig lite moloken. Ensammen. En smula grå. Han hade visserligen både barn och vänner och rock och hatt och paraply, men ändå var det något som saknades.

Och nästan samtidigt halkade en sfi-fröken omkull på ett bananskal i Eslöv och var därefter, också hon, i behov av muntrationer, såsom champagne, biobesök, rosor och anemoner.

De behövde båda två varsin rejäl dos kuckelimuckmedicin helt enkelt.

Så de bestämde sig att jamen, jädrar, vi gör det. Vi gifter oss med präst och fest och krokan och hela middevitten och ger livet en spark i baken.

Och så gjorde de det.

Och eftersom han var copywriter och hon ägnade sina dagar åt alfabetisering och de hade skrivit sig fram till varandra på en dejtingsajt, så lät de gravera in alfabetet på sina ringar: från a till n på förlovningsringen och från o till ö på vigselringen.

Det betydde: Japp, vi är 50 plus men bär ändå omkring på oändliga möjligheter.

Kroppsspråket

handshake-1443446582M5m.jpg

Jag kollade in sortimentet på Erikshjälpen igår. Fahrija var också där, tillsammans med en väninna. Väninnan sträckte fram sin hand och jag sa Hej.

Hon kan inte tala och inte höra, sa Fahrija.

Men väninnan log med hela ansiktet och det var inget snack om saken. Både väninnan och jag var helt överens: trevligt att träffas!

Hemmablind

adult-1835799_1920.jpg

I förrgår var jag på Vilja förlags invigning av nya lokaler.

Bubbel.
Små godbitar.
Glada människor.
Intressanta samtal.
Högvis med rykande färska böcker.

Och jag tänkte att Gud så härligt det måste vara att få jobba med något ”sånt där”, något kreativt, på ett ställe där det är högt i tak.

Tills jag kom på att det gör jag ju!