Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Medaljören

medal-179765_1920.jpg

Gravstenar är hardcore haikudikter; koncentratet av det som blir kvar efter en människa.

En av mina gravstensfavoriter i Eslöv är den som istället för ”sjökaptenen” eller ”smeden” eller ”lantbrukaren” titulerar sin ägare ”medaljören”.

Det ges inga ledtrådar om herr Medaljören kom etta i någon plöjningstävlan, premierades för sina prickfria mjölkleveranser eller kanske för sina eleganta höjdhopp. Vi kyrkogårdsspanare får nöja oss med att han inom något område var en framstående man.

Guld, silver eller brons? Ingen aning. Och det spelar ingen roll. För död sedan länge finns han ju ändå i någon mening fortfarande kvar. Det är den stora vinsten.

Fångad i stenen är han. Frigiven i den digitala världen.

Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Läst

”… att kärlek var ett ord som kunde ha många olika betydelser och att det rentav kunde beteckna något som vid närmare granskning inte alls var kärlek utan snarare en tvångsmässig relation till någon som man egentligen inte alls ville ha någon relation till.”

Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard

Välsignad söndag

crocus-2102366_1920.jpg

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

Tidsperspektiv

sweden_road_sign_b3-1-svg

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Återbruk

bild.JPG

Poeten sorterar papper, som vanligt, och hittar en dikt som han skrev till en namngivningsceremoni. Ett litet barn skulle välkomnas in i sin familj och få sitt namn stadfäst.

Det blev till dagens bloggillustration!

Älskade barn

Ditt leende är som när solen rör vid ängens alla blommor
och man liksom ser dem för första gången.
Oräkneliga gånger kommer vi att nämna ditt namn –
oftast kärleksfullt, ibland uppgivet
eller i oro, men vad som än händer är
vår innerligaste önskan att du ska vara lycklig
och på nytt få oss att upptäcka livet och få oss att inse att det inte
finns någon djupare sanning än den som speglas
i ett barns blick.
I den ser vi  oss själva och känner  att allas vår tid
på en och samma gång  är utmätt och av evighet.
Ditt namn kommer från och med nu att följa dig,
symbolisera dig och växa med dig – precis som vår kärlek
till dig. Ingenting går att hålla kvar, allt är i rörelse, men just
nu lever vi i lyckans minut och den är din.
I din blick och i ditt leende vill vi vara.

 

Symbolvärde

zipper-pants-jeans-clothing-39697

När den chicka tösen i affären frågar om jag vill prova storlek Large, svarar jag stramt:
Nej, ge mig ett par i Medium.

Sedan står jag därinne i omklädningsrummet och sliter och drar i de förbannade brallorna, som i verkligheten är ett par ursnygga skinnbyxor. Skulle passa till allt. Skulle lyfta min garderob flera meter.

Men de skär in och sitter åt och går ju inte att knäppa!

Och att sticka ut huvudet, förödmjukad, genom draperiet och be att få prova ett par Large då, det gör jag bara inte.

Så jag kliver i mina väl ingådda Lindex-jeans.

Jättesköna!

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Ännu mera filmtajm

4312189574_134d96eb14_o.jpg

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Think pink

bild

Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …

Det kan man!

I Uppsala.

Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.

Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.

Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!

For ever


Var på bio i helgen. Såg Manchester by the sea. Den kommer att sitta fast i min skalle lika hårt som dystopin Vägen.

Vägen är det värsta jag har läst. Manchester by the sea är det värsta jag har sett.

”Värsta” betyder här ”grymt och vackert på samma gång.”

Vägens fasor skildras på ett nästan bibliskt språk. Det finns ett silverstråk genom den romanen.

Och outhärdliga förluster i Manchester by the sea bärs fram av änglaröster – och ett mycket darrhänt hopp om en bättre framtid.

Sagan om ringarna

Ringar.png

Det var en gång en dandy som gick omkring i Malmö och kände sig lite moloken. Ensammen. En smula grå. Han hade visserligen både barn och vänner och rock och hatt och paraply, men ändå var det något som saknades.

Och nästan samtidigt halkade en sfi-fröken omkull på ett bananskal i Eslöv och var därefter, också hon, i behov av muntrationer, såsom champagne, biobesök, rosor och anemoner.

De behövde båda två varsin rejäl dos kuckelimuckmedicin helt enkelt.

Så de bestämde sig att jamen, jädrar, vi gör det. Vi gifter oss med präst och fest och krokan och hela middevitten och ger livet en spark i baken.

Och så gjorde de det.

Och eftersom han var copywriter och hon ägnade sina dagar åt alfabetisering och de hade skrivit sig fram till varandra på en dejtingsajt, så lät de gravera in alfabetet på sina ringar: från a till n på förlovningsringen och från o till ö på vigselringen.

Det betydde: Japp, vi är 50 plus men bär ändå omkring på oändliga möjligheter.

Kroppsspråket

handshake-1443446582M5m.jpg

Jag kollade in sortimentet på Erikshjälpen igår. Fahrija var också där, tillsammans med en väninna. Väninnan sträckte fram sin hand och jag sa Hej.

Hon kan inte tala och inte höra, sa Fahrija.

Men väninnan log med hela ansiktet och det var inget snack om saken. Både väninnan och jag var helt överens: trevligt att träffas!

Hemmablind

adult-1835799_1920.jpg

I förrgår var jag på Vilja förlags invigning av nya lokaler.

Bubbel.
Små godbitar.
Glada människor.
Intressanta samtal.
Högvis med rykande färska böcker.

Och jag tänkte att Gud så härligt det måste vara att få jobba med något ”sånt där”, något kreativt, på ett ställe där det är högt i tak.

Tills jag kom på att det gör jag ju!

Läst

hand-1590578_1920.jpg

”I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.”

Maggie Eriksson, anställd på boende för ensamkommande flyktingbarn, i Aftonbladet 160726

De eviga frågorna

Vad kommer först, hönorna eller äggen? Eller texterna? Bilderna?

Poeten lutar givetvis åt att orden och meningarna föregår illustrationerna. Utom i just det här specifika fallet. Hönan och den rökande gossen är ju en så otippad kombo, att den bara måste lyftas upp ur bildarkivets djup och sedan får den stå för sig själv.

Inga försök till förklaringar utöver tillvarons absurditeters ständiga triumf tycks honom möjliga. Såvida bilden inte är ett inlägg i hen-debatten? Och det är den väl för gammal för?

E.N.A.

sun-304402_1280.png

Jag är anställd i en kommun vars tre värdeord ska lysa – likt en hoppfull vårvintersol – över de olika verksamheterna:

Engagemang
Nyskapande
Allas lika värde

Om strålarna räcker allra längst in i alla de kommunala skrymslena låter jag vara osagt, men inom den verksamhet som jag kan överblicka, sfi-undervisningen, där tycker jag att sikten är klar.

Däremot hade jag en grumlig dröm igår morse … mannen, han från dejtingsajten, dandyn, Mr. Välklädd smög omkring i den, förklädd till hipster …

I framkant

seasons-of-the-year-2019523_1280.png

Min svärfar är inte bara hedersdoktor i pedagogik, han är också en hedersknyffel och numera – 92 år ung även hedersfotomodell.

I boken Gå till mataffären spelar han rollen som ”Evas pappa”.

Från 8.00 till 20.00 höll fotografen Jonatan Bylars och jag på med att fixa bilderna till den boken. Det var en otroligt intensiv dag. Genomsvettig. Rolig.

Då var det sommar, nu är det vinter – och jag planerar redan för höstens kommande böcker.

Året runt – lättläst!

Vi och de

knowledge-390287_1920.jpg

Längst bak i Vilja förlags böcker står alltid detta:

”Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss.”

Under mina lärarår har jag haft många gymnasiepraktikanter. Nästan alla har de formulerat något i stil med ”Oj, jag trodde inte att sfi-elever satsade så mycket tid och kraft på att lära sig svenska!”

Och eleverna har sagt ”Nämen, så trevliga de svenska ungdomarna är!”

Personliga möten – a win win situation.

I stället för teve

16082127444_049aa4726f_z

Linn Ullman på Bokmässan 2012. Foto: Niklas Maupoix enligt CC BY-NC 2.0)

Jag läser mycket, har alltid en bok på gång, som tidsfördriv och avkoppling. De flesta tuggar jag mig snabbt igenom, som kvällsmackorna ungefär, och de är nödvändiga för mitt välbefinnande men lämnar kanske inget djupare intryck.

Men ibland dyker det upp ett smörrebröd! Linn Ullmans De oroliga till exempel.

Nostalgi

Foto från Wikimedia Commons enligt CC BY-SA 3.0.

Å i åa ä i ö, säger man ju på värmländska när man vill berätta att det finns en ö i ån. I min å finns ingen ö – men så är den inte värmländsk heller.

Min å heter Helge å. Den är ett hemlighetsfullt mörker, ständigt på väg mot Åhus och öppet hav. Min å rinner genom Östanå, och i den byn finns stenarna där barn jag lekt. I lust och fägring stor!

I Östanå hade jag tre dockor och en dockvagn och en liten symaskin. Och pennor och papper och vattenfärger. Och en hel skog och min å och flyttfågelstreck och gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag saknade ingenting.

Allemansrätten

art-431344_1920.jpg

Maken, han från dejtingsajten, blev opererad i tisdags. Någon sorts förträngning i ena axelleden var det som åtgärdades. Minst tio personer var på ett eller annat vis involverade i den dagkirurgiska verksamheten. Och så fick han sjuktransport hem.

Visst är det fantastiskt!

Och min dotter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat innebär att hon är inte kapabel att försörja sig själv. Istället uppbär hon aktivitetsersättning från Försäkringskassan.

Det är nästan ännu mera fantastiskt.

Utbildning i Sverige är gratis. Att låna böcker på bibliotek är gratis, och bokbussen bjuder in till läsäventyr om man inte själv kan ta sig till bibblan.

Mona Salin kände ju att det var sexigt att betala skatt. Så långt är jag inte beredd att sträcka mig, men att jag är tacksam över att bo och verka i ett land som ger alla tillgång till en skälig levnadsstandard, utbildning, böcker, sjukvård – och ett socialt skyddsnät som kan fånga upp när saltomortalen inte riktigt funkar, det då är ett som är säkert!

Läst

nature-793009_1280.jpg

”För visst hänger de ihop: förnimmandet och benämnandet. Det som man kan benämna förnimmer man. Tänk bara på en äng. För den ene är den grön med inslag av ett allmänt härligt blomstrande. För den andre är den en makalös samling av darrgräs, femfingerört, blodnäva och ögontröst och hundratals andra blommor och växter som har märkvärdiga namn. Ju rikare man kan benämna, desto rikare ser man.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

trees-830690_1920

”Hellre sova under en stor gammal lind vars löv silade ljuset till guld. Eller under en alm som har starka rötter, det sa Far i alla fall, den står trygg och rak även när det stormar.

Samma skog kan också beskrivas som en produktionsplats där trädens värde bestäms av trädens sågtimmerdel, av måtten på kronogränshöjd, grövsta kvist och avsmalning.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

treasure-chest-1967254_1920.jpg

”Inför skrivaren tvangs kungen att tala långsamt, varje ord måste vara frukten av ett beslut, kanske var detta skrivarens egentliga uppgift: att tygla och betvinga tankarnas flöde, att öppna orden ett efter ett så att den talande tvangs se in i dem så som musselfiskaren kikar in i musslans öppnade skal.”

Ur Bat Seba av Torgny Lindgren

Vilken soppa!

1024px-Blåbärssoppa.jpg

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!

En öppen fråga

ram-97500_640.png

Poeten sitter som vanligt och bläddrar bland sina anteckningar. Han har inte mycket annat att göra och det förgångna lämnar honom aldrig ifred.

”Att vara i en fast relation, en som man vill vara i, begränsar inte. Det erbjuder hela tiden nya möjligheter, och det har något med ramen att göra, den som förhöjer ett konstverks kvalitéer genom att hålla fast betraktarens blick.”

Det var länge sedan han skrev det där och ännu längre sedan han kände så, men citatets innebörd är fortfarande giltig, det tycker han.

Vad tycker du?

Kvinnokraft

soraya-2

Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!

Proudly I present: Soraya Tavakol.

Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.

”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

hands-908164_1920.jpg

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Let it flow

Anne_Bancroft_Patty_Duke_Miracle_Worker_1_1960.jpg

Anne Bancroft som ”Teacher” och Patty Duke som Helen Keller i Broadwayuppsättningen av ”The Miracle Worker”. Scenen gestaltar ögonblicket när Helen inser innebörden i ordet ”vatten”.

I sitt sjätte levnadsår lärde sig Helen arton substantiv och tre verb. Det tog en månad av outtröttligt arbete för ”Teacher” att nå fram till henne med bland annat, ”doll”, ”finger” och  ”stand”.

Går det att jämföra att alfabetiseras via målspråket med att som dövblind lära sig att kommunicera med hjälp av teckenspråk?

Jag vet inte.
Kanske.
Alfabetiseras är inledningsvis lättare.

Helen levde i ett mörker dit varken ljud eller ljus kunde nå. Hon övervann dessa hinder, med hjälp av ”Teacher” och det som skedde mellan dessa två var en högoktanig inlärning one to one.

Alfabetisering sker i stora klasser och endast några timmar om dagen. ”Teacher” var heltidsanställd guvernant, och när Helen fullt ut hade kopplat ihop orden som tecknades i hennes hand med deras innebörd, när the Halleluja moment did arrive, tog det henne inte mer än en halvtimme att lära sig trettio nya ord. Det är det ingen analfabet som klarar av.

Kanske kan Helens omstörtande upplevelse när vatten sköljde över hennes händer och hon till fullo begrep att tecknet som ”Teacher” formade åt henne betydde just ”vatten”, kanske kan det jämföras med skillnaden mellan att kunna läsa ordbilder; att känna igen ett skrivet ords fysionomi; att verkligen kunna ljuda sig igenom det. (När man sedan väl har lärt sig den konsten snabbar man upp sitt lästempo genom att återigen fotografera av ordbilder och mentalt framkalla deras innebörd för sitt inre öga.)

ABC för språkinlärning

2017-01-28 15.15.58.jpg

Väggalfabetet kommer från mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

”Språkets grundläggande princip”, skriver Bo Renberg i sin biografi över Helen Keller, ”är att föremål kan benämnas och att ord representerar företeelser i vår omvärld”. Och snabbt brukar  ju Fatimorna och Jamalarna lära sig de svenska namnen på de substantiv som utgör bildillustrationer på väggalfabetet i klassrummet.

”Genom att vi upprepar våra yttranden och genom att barnet lyssnar och iakttar omgivningens reaktioner lär det sig hur språket fungerar  och vad enstaka ord betyder. Hur många gånger upprepas inte orden ’mamma’ och ’pappa’ innan barnet börjar förstå vad dessa ljud står för?”

Ett läsande på talets grund är vad jag siktar på

pistol-1686697_1280.png

Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?

Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.

Det är däremot ett läsande på talets grund!

Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Allt är möjligt!

diving-1551764_1920

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

1024px-PSM_V63_D081_Helen_keller_and_miss_sullivan.png

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Nödutgång

164px-Helen_keller_signature.svg.png

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.

Jamal och jag

road-1610959_1920.jpg

För att bli en bra läsare krävs 5 000 timmars läsning. Eller översatt till kilometer: 40 kilometer text.

Många meningar blir det!

En av mina nya böcker heter Gå till biblioteket. Bara för att.

Den handlar om Jamal och han finns inte i verkligheten. Inte den Jamalen. Det gör däremot Jamal i Marrakech. Han som driver Riad Saba, mitt i tusen och en natt, med Atlasbergen i bakgrunden och en liten fontän och rosor och apelsiner och mosaik inne i innergårdens dunkel.

Påhittet Jamal går till bibblan i Sverige för att låna en bok om bilar. Jag hoppas att han kan hjälpa några läsare att komma en bit vidare på den där 40 kilometer långa vägen …

Och så hoppas jag att jag en vacker dag kan komma tillbaka till Marocko.

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

hamster-727293_1920

Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningar. En av föreläsarna på Lättlästdagen i höstas sa tydligen ungefär såhär:

”Man måste inte berätta om sig själv hela tiden. Man kan prata om sorg och glädje via en boks gestalter. Det gör det lättare att bearbeta egna upplevelser och känslor.”

Visst är det så!

I min bok Välkommen på fest! finns det därför med ett uppslag om Alla helgons dag och sorg och saknad.

Min egen första sorg?

Å, det var det guldgula marsvinet Max, som försvann från sin bur. Rakt ut i Guds fria natur knallade han iväg. Lycklig, ska vi hoppas.

Kära brevvän!

1-1231317402MF1O.jpg

Boken som du skickade i julas är något av det bästa jag läst. Oupphörligt intressant och texten är så tät och ändå följsam. Al dente.

Tack!

Och Den skamlösa nyfikenheten: vilken titel!

Att du och jag har kunnat hålla vår vänskap levande, fastän det ibland har gått många år emellan det att vi har träffas, är en av regnbågarna i mitt liv.

Minns du när vi var inhysta hos Colette i stugan i de provensalska bergen, att hon kallade denna sin plats i världen just för ”regnbågen” och att yrvakna moln om morgnarna låg som spunnet socker över kullarna där?

Det var en vidöppen tid.

Och i dag är alltid första dagen på resten av våra liv.

Jag längtar alltid efter blommor

anna_munthe-norstedt_-_stilleben_med_pion

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Läst

narrative-794978_1920.jpg

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

SFI-dagbok

still-life-828747_1280

Igår delade jag ut några böcker ur Vilja förlags sortiment och så hade eleverna en halvtimmes tyst läsning. För Fahrija innebar det att jag i boken Veckan visade henne den bildordlista som bland annat omfattar ”sitter”, ”äter”, ”pizza”, ”soffa” och ”bord”.

De orden kunde hon.

Men ”läsk” och ”påse” var nya för henne, så de ljudade vi igenom många gånger – och sedan kunde Fahrija göra det som alla de andra gjorde: själv läsa i en bok!

Jag sätter 100 spänn på att hon inte gjorde det enligt konstens alla regler. Förmodligen tittade hon på bilderna och kombinerade dem med de svenska ord som hon redan visste var de rätta.

Och det var ju i så fall vackert så! Gloslistan fick hon i läxa att repetera hemma.

”I skarpa dödens armar afsomnad”

2b74a72e-3c9a-4969-80ea-bd00e6d9ad97

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.

Tiden är en trollkarl

1024px-Lunds_domkyrka,_mosaic.jpg

Mosaic of the Christ, choir, Lund cathedral. Foto: Mickaël Delcey (Silverkey) enligt CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Poeten är tillbaka i Lund: ett kort besök över dagen. Han går ett par varv på stan och slinker sedan in på Historiska museet. Där var han ofta förr.

Han stannar upp inför träkrucifix.
Rakknivar från bronsåldern.
Utrangerade dopfuntar.
Silverskatter.
Svulstiga renässansstilleben målade med ett ljus som träffar betraktaren mitt i veka livet.

Och han minns sin studenttid i en sorts skimmer. Varken förr eller senare har han varit så ensam och plågsamt uppfylld av sig själv som under Lundaåren.

Och inte heller så lycklig. Känns det som. Nu. I efterhand.

Sp(r)itze!

retro-1291738_1920.jpg

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.

Om sfi-vardagen – och mina nyaste böcker

Skärmavbild 2017-01-13 kl. 10.24.44.png

Sidan 8 i vårkatalogen för Vilja förlag handlar om två av mina senaste böcker. Läs mer här.

Hade Fahrija glömt eller kom hon ihåg det hon lärde sig före jul: att läsa och skriva lite grann?

Jag hann inte med att kolla det igår, mer än lite i förbifarten, för tre sprillans nya elever dök upp – och förändringar i klasskonstellationen gör ju alltid att skeppet kränger till.
Dessutom var spår 1-eleverna schemalagda i ett annat klassrum än sitt gamla invanda.
Alltså gungeligung där också.

Och själv var jag ringrostig efter jullov och influensa.

Men Fahrija fick iallafall träna på alfabetsljuden och på att repetera bokstäver via en app, och hon var hur cool som helst när hon skrev med pekfingret på skärmen.

Väl hemma från jobbet väntade ett tjockt kuvert från Vilja förlag på mig. Det innehöll tre nya böcker: Gå till biblioteket,  Gå till mataffären och Välkommen på fest!

Fiiiina var de.
Är de!

Tack Marie och Jonathan som har illustrerat och Bim och Sara som har varit redaktörer. (Läs mer om böckerna på sidan 8 i Viljas vårkatalog.)

Idag ska Fahrija få välja en av böckerna ur vårkollektionen och så högläser jag den för henne och så pratar vi lite om bilderna och texten. Har jag tänkt.

Charmen med jobbet är ju att lektionerna nästan aldrig blir som man har tänkt sig.

Den emaljerade käringen

Medelålders_par_i_skogen_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0054269.jpg

Se där, ännu ett alias! Dessutom redan testat och kvalitetssäkrat, för hon fanns på riktigt en gång, Sissa, på den svart-vita tiden, långt innan hon blev min farmors mor.

När hennes man hade gett sig iväg för att utmana lyckan i Amerika var hon tvungen att ensam dra försorg om ungarna och hur skulle hon göra det?

Gårdfarihandel fick det bli.

Med häst och vagn skramlade Sissa Olsson kors och tvärs genom Göinge, sålde porslin och glas och emaljerade kärl, därav artistnamnet.

Och mannen, han från dejtingsajten, fick minsann bara för ett par veckor sedan ett nytt alias, i en av Marrakech gränder där han stegade fram i sin bästa kavaj. ”Monsieur Propre!” ropade en av sjalförsäljarna när han fick ögonen på denne exotiskt välklädde herre.

Monsieur Propre och Den emaljerade käringen II, vilket radarpar!

Varde ljus!

bild.JPG

Asså, min skolfranska har aldrig varit vad den borde ha varit, men jag är iallafall rätt säker på att Delacroix här skriver något om att ”skönheten springer utmed gatorna.”

Hmm… just nu traskar den ju mest omkring i snömodd och är sådär lagom charmig, men visst, om några månader rör hon sig säkert fort och fritt i stan igen och är en dikt med utsläppt hår, un poème!

Det ser vi fram emot!

Let’s dance

La_Bocca_tango.jpg

Ambitionen är att publicera en liten bloggtext varje dag i ett år. Dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för att – både mellan och på raderna – lyfta fram lättlästgenren.

Och så är det ju roligt också!

Att segla må vara nödvändigt, men att skriva är kul! Lättläst och svårläst om vartannat. Långt och kort och högt och lågt. Allvar och trams.

Gerda Antti skriver i romanen Det är mycket med det jordiska:

”… alla måste ha nånting att skylla på eftersom det är den mest verkningsfulla trösten.”

Det är inte roligt. Innehållet i den meningen är urjobbigt, men ordens lilla dans, rytmen, formerandet av deras inbördes ordning är en glädjefylld syssla.

Jag skriver eget och jag skriver av det Gerda Antti har skrivit, för att göra det till mitt och för att föra det vidare. Att skriva är en sällskapslek jag leker för mig själv, men den behöver förstås läsare för att gå i mål.

It takes two to tango.

I influensans tid

Barbiejul.jpg

Vad kan man orka med att göra när man är fortfarande är förkyld.

Läsa, förstås.
Skriva lite.
Och kanske sortera gamla fotografier?

Väldigt gamla fotografier.
De från barndomen …

Jamen titta, vad hittar vi väl här?

Minsann: världens sötaste syskonpar mitt i en julafton för länge sedan.

Man tittar. Och inser att Barbie fick tösen med den hemsydda manchesterklänningen att tro att en annan tillvaro var möjlig: en med svandun och klackskor.

Prosit!

Långt borta och nära

woman-with-a-cold-or-allergy.jpg

Man får influensa.
Man känner sig först riktigt dålig och blir sedan bara sämre.
Man ligger i sin säng i åtta nätter och  sju dagar.

På den sjunde dagen är det mörkt som i jordens innandöme när man vaknar – och det är inte konstigt för det är strömavbrott, och kylan rasar in genom spröjsade fönster.

Dubbla strumpor.
Dubbla tröjor.
Och inget vatten.

Amen, va fan! Kom igen nu livet!

Så på sjunde dagens förmiddag går man till ICA för att köpa vatten. Dit går man bra. Hem går nästan man inte alls och man gråter av utmattning när man tar de sista stegen uppför trappan. Sedan rasar man ihop i en liten sorglig hög på hallgolvet. Ligger där och nästan inte finns. En lång stund. Tills man som ansvarstagande och hyggligt ärlig skattebetalare och kämpande mor ändå tar sig samman, tar sig i kragen, biter ihop om det sura äpplet och mot alla odds reser sig upp.

Och strömmen kommer tillbaka och man kokar en kanna te på en kolsyrad Ramlösa med hallonsmak och diskar frukostdisken med hjälp av hushållspapper och alcogel och, äckligast av allt, spolar fortfarande inte på toa.

Om två dagar börjar jobbet.

Och på Orlandos flygplats öppnar ännu en av dessa gärningsmän eld. Fem döda.

Det livsnödvändiga skrivandet

letter-700386_1280.jpg

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.

”Pretty Close”?

 

img_6919-1

Pretty Close: Visst vore det ett trevligt alias!

Den här bloggens nya vinjettfoto är taget av mannen, han från dejtingsajten, inne på Riad Sabas innergård och det visar några av Sveriges mest lättlästa böcker på vift i Marocko.

Å, den porlande fontänen där! De nyplockade clementinerna i skålen av grönglaserad keramik!!

De superduperlättlästa fick stanna kvar, som en krok in i ett eventuellt alfabetiseringsprojekt. Men mannen från dejtingsajten och jag var ju tvungna att åka hem.

När taxibilen började smyga oss ut genom gränden, sprang en av riadens anställda ikapp den.

– Madame, your you forgot your cell phone!

Pretty close!

De svenska tigrarna stannade hemma?

Var det kanske inte främst de försiktiga utan de uthålliga som stannade kvar, som behöll ett stadigt grepp om plogar och hyvelbänkar när emigrationens vågor svepte iväg en miljon svenskar?

Var det de trägna trogna som stannade, de som inte ville överge släktingar och vänner för en guldskimrande dröm? De vars ättlingar skulle montera ihop Folkhemmet.

Oavsett bakomliggande orsak, min morfars bror åkte in till Staterna – och försvann där – men morfar själv stannade i Nöbbelöv.

Tur för mig!

Lägesrapport

Parus_major_Luc_Viatour.jpg

Parus major. Foto: Luc Viatour enligt CC BY-SA 2.0.

Ny almanacka, nya pennor, nya föresatser. Nytt år! Jo, det känns högtidligt: en smula bräckligt, men hoppfullt.

… som att länge ha vakat över ett febersjukt barn och så en morgon vill  barnet ha en rostad med Nutella  – och en till! – och sedan vill det att man ska öppna fönstret och då sitter där minsann en liten talgoxe och filar på en melodi.

Jag älskar nyårsdagar!

Här är förstås samma tradiga väder som igår och här finns inga barn som vill ha Nutellamackor , men luften är fortfarande laddad med goda föresatser och det finns en veckas ledighet kvar att avnjuta; lättlästa böcker ska skrivas och det enda barn jag har är feberfritt. Nytatuerat men feberfritt!

Och vi har fått önska oss själva och varandra ett Gott Nytt År – och bara det är ju fint i sig. Att önska.

Och sedan förverkliga.

Läst

sculpture-171686_1280.jpg

”Det finns alltid ett före och ett efter.
Först händer en sak och sedan händer nästa.
Om allting hände på en gång skulle det inte fungera.
Utan före och efter skulle allting hända på en gång och människan är inte gjord för den sortens kaos och anarki.
Det förflutna flyttar sig inte, skriver Marcel Proust.
Det flyttar sig inte men det rör sig.”

Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Oförglömligt

La Majorelle 2016.jpg

Poeten var också i Marrakech en gång och han minns fortfarande hur härligt det var att blåsa dammet från skolfranskan och mercia och au revoira och känna sig hur världsvan som helst.

Han vandrade i timmar i soukens gränder, lät människomyllret liksom skölja igenom sig; allt fjärran var plötsligt nära och hans vanliga liv väldigt långt borta.

På ett torg vaggade feta kobror till entonig musik och män i himmelsblå klädnader sålde silver – och Jardin Majorelle var ett tempel till stillhetens lov: bambuskogens solgenomlysta rasslande där …

I Sverige var det vinter.

Läst


”… innan hans svartsjuka mot min kärlek till bebisen fick honom att överge oss båda. Jag vet att han inte ville överge oss och jag kommer ofta på mig själv med att önska att det här gemensamma barnbarnet på något sätt ska få oss att bli vänner igen. Han är ett viktigt vittne till mitt liv …”

Ur Rädd att dö av Erica Jong

Fågelskådning, del II

The_Moorish_Bazaar.jpg

Hemma i Eslöv sitter duvorna och kurrar ihop något som låter ungefär som ”God morgon, Eva! God morgon, Eva!”. Om och om igen repeterar de denna gutturala hälsningsfras. Mellan gran och fur.

I Marrakech vindlande gränder låter duvornas mantra mer som att de upprepar  ”Allt okej? Allt okej?”. Och den frågan är befogad! Hur mycket vilse kan man gå och ändå hitta rätt till slut?

Ja må vi leva!

IMG_6936.JPG

Gryningen i morse var som en omtänksam mor. Försiktigt letade den sig in genom fönsterluckornas springor för att hinna väcka mig  innan muezzinens skrällande böneutrop skulle börja förkunna Allahs storhet.

Att vakna med ett ryck är inte min bästa gren. Men att ligga under ett sammetstäcke och höra en stad sträcka på sig, vända sig mot sin Gud och solen, det är fint.

Fontänen plaskar lite förstrött nere på gården. Det är julafton i Marrakech. Och min födelsedag.

När jag sticker handen under kudden, så ligger där ett paket som mannen, han från dejtingsajten, har smusslat dit under natten. En bok, förstås.

Och jag tänker att mitt liv har aldrig varit bättre. Måtte det få vara länge!

Cirkel. Gubbe. Procent. O. Plus. Blixt. Kolon.

3-1-5-alphabet-officiel-de-lamazighe-du-maroc-ircam-e1329075318634

Vi lär oss utifrån sånt som vi redan känner till. Ny kunskap bygger på gammal kunskap.

Om jag skulle försöka tillägna mig ett nytt alfabet, berbernas till exempel, skulle jag behöva översätta varje bokstav till en symbol som betyder något för mig, något som genererar en begriplig bild i min skalle. Bara på så sätt skulle jag kunna lära mig att hantera det nya.

Hur gör Fahrija? På vilka krokar hänger hon upp sfi-undervisningens bokstäver? Vad liknar ett ”A” i hennes ögon?

Kanske kan jag fråga henne om ett år eller två, när hon läser på kurs B i sfi.

Dagens Heja!

well-930052_1280.jpg

Dagens Heja! går till Vilja förlag som via Unicef skänker skolpaket i julklapp: en vattenpump så att flickor inte behöver ägna dagen åt att bära vatten, utan kan gå i skola i stället, och pennor och böcker som räcker till 100 elever.

Vilket fint paket!

Utbildning förbättrar människors levnadsvillkor. I hela världen.

Också i Sverige.

Oj! Tänk om jag inte hade fått gå i skola när jag var liten … Omöjliga tanke!

Oj!

exclamation-491244_1280.png

Som sfi-fröken har jag ofta, i kartläggningens namn, uppmanat studerande att beskriva sina styrkor och svagheter. Och i klassrummet ställt frågor av typen: ”Vad är bra i Sverige, tycker du? Och vad är inte bra här?”, ”Vad är bra i ditt hemland och vad är inte bra där?”, ”Kan du berätta lite om din familj på svenska?”

Och så läser jag Inte större än en kalasjnikov av Amineh Kakabaveh och fattar plötsligt, efter alla dessa år! varför det ofta har känts väldigt motigt att få några uttömmande svar på sådana frågor.

Amineh skriver:

”Det är tabu att berätta om sig själv, att lyfta fram sig själv och sitt eget liv framför andras men det är också tabu att att prata om sina brister och det som är dåligt. Och det värsta brottet är att berätta om sin egen familj …”

 

Fråga utan svar

bild.JPG

Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!

Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.

Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.

Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?

Next level

stone-stairway-steps.jpg

Hon som hjälpte Fahria att ta sig igenom en av mina böcker, hon hade inte heller hållit i en penna – än mindre en bok – då hon för första gången satte ner sina sandaler på svensk mark.

Nu läser hon Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, den lättlästa versionen som Vilja förlag har gett ut.

Den har hon lånat på bibblan i Eslöv.
Heja Eslöv!
Heja Sverige!
Heja alla som vill göra sin värld större genom att läsa om den!

Tittut!

Skärmavbild 2016-12-18 kl. 19.05.21.png

Bakom lucka nummer 16 i Vilja förlags adventskalender gömmer sig Jamal och jag. I var sin ny bok.

Han ska göra ett besök på biblioteket, Jamal, och jag ska gå till mataffären.

Båda dessa böcker är illustrerade med fotografier och det ska bli mycket spännande att så småningom få veta vad läsarna av superduperlättläst eventuellt föredrar: tecknade eller fotograferade bokillustrationer? Kanske både och? Kanske collage?

 

Och hur har det gått för Fahrija?

eight-1426653_1280

Och hur har det gått för Fahrija den här veckan?

Tackar som frågar.

Med hjälp av en förlaga fyllde hon igår i sin bostadsort och sitt personnummer på en enkelt utformad blankett. Siffran 8 vållade henne besvär, tills jag visade att ”det är fiffigt att börja med att skriva ett ’s’ och sedan låta pennan göra en till likadan rörelse, fast spegelvänd”.

Efter pausen kombinerade hon bokstavskort, och skrev på så sätt bland annat mitt förnamn. Det gav jag henne i uppgift att göra, eftersom ”Eva” är ett kort och ljudenligt stavat namn. Och för att forskning slår fast att närhet till läraren är en av grundpelarna för att inlärning överhuvudtaget ska komma igång.

Vi pratar om våra namn och våra barn och vår matlagning, Fahrija och jag, och ljudar fram ord som ”mat” och ”ris”.

Skolveckan avrundades med att hon fick sitta tillsammans med en landsmaninna, som läste och översatte hela boken Äta ute för henne.

Efter drygt 100 timmars skolgång har alltså Fahrija ”läst” en hel bok.

Snacka om det livslånga lärandet!

Och snacka om att ordet ”landsmaninna” är en lustigt hopkommen konstruktion!

Slutrim

Grejer får finnas kvar hur länge som helst, undanstoppade: utslitna skor, nycklar till bortglömda lås, gamla tapetrullar, spräckta kaffekoppar, tradiga böcker, rostiga cyklar – det är ingen hejd på hur lätt vi låter utrangerade prylar ta plats, jäsa över alla bräddar – och dessutom gärna köper ännu mer, ännu fler på loppisar och i second hand-butiker.
Och det är okej.

Ibland nästan charmigt.

Men sprucken kärlek, det där allra ömtåligaste som gick sönder, det ska vi helst kasta på tippen efter några veckor och sedan bara gå vidare i livet, rakt fram, utan att passera ”Gå”.

Är det så?

Ord – och visor

Igår gjorde jag säsongens sista författarbesök. Genom tunneln, ut ur mörkret och så: Båstad!

Denna ås!
Detta hav!
Dessa flitiga sfi-elever, som lyssnade och frågade och läste och skrev!

Efteråt hoppade jag på fel buss, och det var ju jättebra för då hamnade jag så småningom på ett tåg där någon vänlig själ hade placerat ut antikvariatsböcker med dedikationen ”God Jul! Läs  – eller ge bort – en klassiker!”

Jag norpade åt mig En spelmans visor av Dan Andersson. Det var ingen rolig läsning. Men vacker.

Mot ljusare tider

candle-826328_1280.jpg

Det finns en fara med alltför snabb återkoppling i sfi-appar: att eleven hamnar i ett ”spel-läge” och att det blir för lite fokus på lärande, sa Ivana Eklund vid sfi-konferensen i Göteborg för en vecka sedan.

Eftersom jag är ett osedvanligt svårflörtat trögdjur då det gäller teknik, var det förstås just det som fastnade hårdast i mig.

Man hör det man vill höra.

I dag vill jag höra ”Natten går tunga fjät”. Och så förstås Fahrija när hon läser högt för mig. Efter knappt 100 timmars alfabetiseringsundervisning klarar hon nu av att känna igen några korta meningar om sig själv och lägga våra bokstavskort i rätt följd för att få till ord som ”ros”, ”ris” och ”mus”.

100 timmar är två och en halv veckas heltidsarbete. Och inlärningen har skett via ett främmande språk.

En God Jul och ett Gott Nytt År är helt klart inom räckhåll!

”V” som i Vilja, ”D”som i Dylan

bild.JPG

”Det är bra
De bokar är bra
I bokar finns färger och bilder som drar läsaren”

Jamen, kan man få till en bättre bokrecension på superduperlättläst nivå?! Inte mycket, va?

😉

Så tack Vilja förlag, tack för att ni gör böcker med färger och bilder som drar läsaren, oavsett om detta ”drar” betyder ”lockar” eller ”hjälper”!

Och tack, Patti Smith, som kom av sig mitt i Nobel-sången och var så avväpnande modig att hon erkände att hon, legenden, var nervös!

För det är ju när bokarna drar läsarna, som man förstår hur mycket de behövs. Och det är ju när en ärrad idol utan omsvep erkänner sin svaghet, som man älskar henne: sitter där i frack och galaklänning med hjärtat på vid gavel, medan a hard rain is falling and falling and falling och de som verkligen behöver superduperlättlästa böcker alldeles nyss överlevde i Dylans text.

Den krassa verkligheten

photography-1166895_1280.jpg

– Att älska henne var mitt livs högsta ton. Hon vände sig hela tiden bort från mig och jag har aldrig varit lyckligare än med henne – och aldrig mera ensam. Världen blev till genom hennes blick och jag försvann i den, säger Poeten och höjer sitt glas mot fotografiet ovanför sängen.

– Du är en sentimental stolle, säger jag.

– Jag vet, säger han. Och det ger mitt liv en mening.

Nobeldagen 2016

blowing-1299209_1280.png

Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.

Plågorna var över.
Och livet.

Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.

Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.

Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.

Jag satt en timme av evigheten hos honom.

I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.

… och Bob Dylan is blowing in the wind …

Teori och praktik

women-353138_1280.jpg

”På studieväg 1 är en av sfi-lärarnas uppgifter att balansera de studerandes behov av omsorg mot deras vuxenhet: att tillvarata deras resurser.” Det poängterar Helen Colliander, doktorand i pedagogik med inriktning på vuxnas lärande, vars forskningsrön presenterades på Skolverkskonferensen i Göteborg härom dagen.

Hur åstadkommer vi sfi-lärare den balansakten på sfi-verkstadsgolven?

Förmodligen är det inte knepigare än att vi utgår ifrån hur vi själva skulle behöva bli bemötta, om vi kämpade med att ro i land ett vuxenliv på ett språk som vi bara förstår mycket lite av.

Läst

hand-1418499_1280.jpg”Men det var som om han mindes någonting som länge hade fallit i glömska för honom: att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och böcker. Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen.”

Ur Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson.

Ingenting försvinner, inte ens det som är borta för alltid

background-683303_1280.jpg

Pär Lagerkvists ungdomskärlek hette Karin. Hon var bildkonstnär och till henne skrev han såhär:

”Jo, måla du bara – men järvt!!! annars är det ingen mening däri – men du skall också framför allt måla konst, vackert, rikt, raffinerat – inte bara dänga på färj – måla diskret men järvt ändå och obunden av gamla doktriner!”

Ur En skinande saga av Torbjörn Åhs.

Jamen, visst är det härligt hur ”järvt och obundet av gamla doktriner” Lagerkvist stavar sitt modersmål, och dessutom drämmer till med tre  utropstecken i rad.

Hans brev finns bevarade.
Inte Karins.

Hon slog ett rött sidenband om sin skatt – och döpte längre fram i livet dottern, som hon fick med en annan man, till ett av de smeknamn som Pär hade givit henne. Men han sparade inte hennes brev.

Som gamla tiders fotonegativ finns de ändå kvar i den där boken.

Ingenting försvinner.

Gäst hos verkligheten, del II

mosaic-315188_1280.jpg

När uppsatserna var färdigskrivna, var det dags för grupparbete.

Amir hjälpte Fahrija att träna på siffror. Rania högläste, på eget initiativ, ur en bok för vår gästande politiker. Och resten av eleverna satt i en grupp för sig och klurade på olika teman som man måste behärska på kurs B, till exempel att berätta om sin familj, sitt yrke, sin bostad och sina framtidsplaner.

Och det var fredag och solen och flitens lampa lyste och jag tänkte för tusende gången att jag har världens bästa jobb!