Heja Hanaskog!

På sfi i Hanaskog fungerar de studerande på kurs D emellanåt som mentorer för A-kurseleverna. De välutbildade tar sig an de lågutbildade: översätter, berättar och förklarar. Bland annat har D-kursarna högläst lättlästa böcker för ”sina elever”.
Ett fint sätt att individualisera undervisningen, tycker jag – och dessutom helt i linje med det läsprojekt i Uppsala som nyligen vann MTM-utmärkelsen ”Läsguldet 2018”.
Det gick ut på att niondeklassare högläste för pensionärer på ett vårdhem.

Andra roliga nyheter är att min bok Gå till skogen nu är inne på andra tryckningen.
Och att det på Vilja förlag till våren kommer ytterligare en bok i den serien.

Annonser

Det tar sin tid att bli till

tro, hopp & sfi.JPG

Det har tagit lång tid för den här plantan att utvecklas från frö till blomma. Redan 2016 tilldelades jag ett av Byggnads kulturstipendier för att vattna och pyssla om den.

Nu är den äntligen klar!

Rosa blev den. Med kaffefläckar på.

Och det är, skriver Folkuniversitets förlag, en djupt personlig dagbok och en pedagogisk loggbok som ingen annan. Den rymmer såväl forskningsbaserade diskussioner som handfasta tips på hur man kan underlätta vuxnas läs- och skrivinlärning.

I den här dagboken blommar en trädgård, stressar en ensam mamma, rullar den stora skutan som heter Skolverkligheten fram genom ett omvälvande år.

Lärande och växande handlar boken om och den vänder sig till alla som är intresserade av tro, hopp och sfi.

Uppdatering: den har till och med fått en egen hemsida: trohoppochsfi.se

Läslust med lättläst

Fråga:
Kan det i sfi-undervisning finnas fördelar med att fokusera på lättläst skönlitteratur i stället för på lärobokstexter?
Svar:
Ja det kan det. Här är några exempel hämtade från mina egna erfarenheter:
  • De studerande upplever större läsglädje och därmed också större motivation. Det är dessutom lättare att få igång diskussioner utifrån romaner än från läromedelstexter, eftersom känslor involveras i högre grad.
  • ”En bok i taget” är ett greppbart pensum. Om det är kontinuerligt intag i klassen, kanske varje månad, så kan man påbörja arbetet med en ny bok just vid månadsskiftet. Då minskas stressen för nytillkomna elever. Att sin första skoldag upptäcka, att ”alla andra är på sidan 78 i läroboken och har redan fyllt i halva arbetsboken”, det är ingen bra känsla.
  • En lättläst bok, som de studerande får låna hem, kan locka flera till läsning i hemmen. Någon eller några tycker kanske att ”den där boken som mamma läser, den ser ju riktigt spännande ut.”
  • Till Vilja förlags böcker finns arbetsuppgifter att gratis ladda ner från nätet: bra att jobba med i skolan och smidigt att använda som vikariematerial. Eller som mall för att konstruera egna frågor, egna instuderingsuppgifter, alltså en sorts ”flippat klassrum” i all enkelhet.

 

Skickat från min iPhone

Det enkla är det sköna

Södervärns bibliotek på Instagram

”Hur kom det sig att du började skriva lättläst?” frågar ni ibland. Svaret finns på bilden här ovanför.

Det var när jag för första gången bläddrade igenom boken Från Tunnelbana till fåtölj som jag begrep att det gick för sig att göra böcker som erbjuder ett starkt bildstöd åt vuxna läsare.

Bibblan på Södervärn i Malmö satsar bland annat på just sådan litteratur: elva av böckerna som syns i bild är skrivna av mig.

Less is more!

En bok och andra träd

Viljas bokbord.jpg

Det har varit Bokfestival i Eslövs vackra medborgarhus.

Alla var där.
Jag också.

Vad jag talade om?
Om att skriva böcker för vuxna på ett enkelt och tillgängligt språk: böcker som handlar om vuxna människor som gör vuxna saker.

Och snön föll och tekniken strulade och bibliotekspersonalen fixade lånekort på löpande band till alla som blev sugna på att låna hem en bok direktamente.

Och vid lunchbordet träffade jag en tjej som arbetar på ett demensboende. Hon sa att när man är dement behöver man korta berättelser som väcker igenkänning. Som Gå till skogen. Den är perfekt.

Så glad jag blev för det. Gå till skogen ligger mig varmt om hjärtat.

Med socker på

IMG_2716.JPG

Jag sorterar mina högar: mullvadshögarna av böcker och brev och kom-ihåg-lappar fullklottrade med saker som jag för länge sedan har glömt. Jag hittar en dikt som mitt lilla barn skrev när hon var just mitt lilla barn.

Jag minns …
Och blir alldeles mjuk i mitten.

Och förundras över att många analfabeter på ett par terminers sfi-undervisning lär sig att läsa och skriva en enkel text med känt innehåll, det vill säga uppfyller kriteriet för baslitteracitet.

Det tog ju mitt eget lilla barn sju år att åstadkomma en versal kanelbule som såv så gåt.

Mervärde!

I Halmstad har sfi-studerande gjort ett minst sagt handfast sidoprojekt kring sin läsning av boken Fixa hemma.

Fågelholkar!

De har sågat och spikat och målat fågelholkar, inspirerade av Ali som i Fixa hemma skruvar ihop både en liten hylla och ett bord.

Strax före jul var jag och Maken på besök i Halmstad och passade då på att intervjua sfi-läraren Caroline Olsson om hur hon ser på värdet av lättlästa böcker för vuxna – och om vad som egentligen hände när Rita råkade såga sig i tummen …

fågelholkar från sfi.jpg

På starka vingar

Vad gör en bok lättläst?

Specialpedagogiska skolmyndigheten rätar ut frågetecknet i en beskrivning av boken Biobesöket. Läs mer om den här – och avnjut dessutom det faktum att en liten bok från Eslöv finns översatt till både engelska, arabiska och somaliska!

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om min bok:

Världens största bokcirkel

Vår förre rektor var på återbesök hos oss igår och berättade bland annat att på hans nuvarande arbetsplats har alla, elever och personal, varit med i världens största bokcirkel.

På lektionstid har man läst och diskuterat en roman 20 minuter varje dag. Överallt i hela skolan har det pågått skönlitterär läsning, och en massa sidoprojekt av kalibern författarbesök och tävlingar.

Romanen kom till liv.
Ordet blev till kött.
Varde ljus!
”Shit, det där är ju likadant som i boken.”

Vad skolan heter? Jacobsskolan. Den är en yrkesförberedande gymnasieskola med 500 elever fördelade på bland annat el- och energiprogrammet och fordon- och transportprogrammet.

Vad boken heter? När hundarna kommer.

Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Nyhetens behag

IMG_2146

Ny termin.
Nytt klassrum.
Precis alldeles sprillans nytt.

För första gången i min långa lärarkarriär har jag fått flytta in i ett klassrum som fortfarande doftar svagt av målarfärg och … nytt. Det har vita väggar, röda stolar och blåa gardiner: rena tricoloren. På svenska. I Eslöv.

Och på tal om nytt, om några veckor kommer det ett par nya böcker av mig, en om Ali och Moa och en i serien Gå till.

Vad jag själv har läst i sommar? Som jag kan rekommendera?

Mödrarnas söndag.
Blicken, pilen, filen.
Menyn på Falkenbergs spa.
Min dotters sms om att hennes halvsidiga ansiktsförlamning har släppt.

Och så hittade jag, i en kartong hemma hos mamma, min dagbok från när jag var 13 år. Men den kan endast rekommenderas som ett praktexempel på arkeologisk pinsamhet.

Allt var verkligen inte bättre förr!

Tidsperspektiv

sweden_road_sign_b3-1-svg

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Ännu mera filmtajm

4312189574_134d96eb14_o.jpg

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

hands-908164_1920.jpg

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Let it flow

Anne_Bancroft_Patty_Duke_Miracle_Worker_1_1960.jpg

Anne Bancroft som ”Teacher” och Patty Duke som Helen Keller i Broadwayuppsättningen av ”The Miracle Worker”. Scenen gestaltar ögonblicket när Helen inser innebörden i ordet ”vatten”.

I sitt sjätte levnadsår lärde sig Helen arton substantiv och tre verb. Det tog en månad av outtröttligt arbete för ”Teacher” att nå fram till henne med bland annat, ”doll”, ”finger” och  ”stand”.

Går det att jämföra att alfabetiseras via målspråket med att som dövblind lära sig att kommunicera med hjälp av teckenspråk?

Jag vet inte.
Kanske.
Alfabetiseras är inledningsvis lättare.

Helen levde i ett mörker dit varken ljud eller ljus kunde nå. Hon övervann dessa hinder, med hjälp av ”Teacher” och det som skedde mellan dessa två var en högoktanig inlärning one to one.

Alfabetisering sker i stora klasser och endast några timmar om dagen. ”Teacher” var heltidsanställd guvernant, och när Helen fullt ut hade kopplat ihop orden som tecknades i hennes hand med deras innebörd, när the Halleluja moment did arrive, tog det henne inte mer än en halvtimme att lära sig trettio nya ord. Det är det ingen analfabet som klarar av.

Kanske kan Helens omstörtande upplevelse när vatten sköljde över hennes händer och hon till fullo begrep att tecknet som ”Teacher” formade åt henne betydde just ”vatten”, kanske kan det jämföras med skillnaden mellan att kunna läsa ordbilder; att känna igen ett skrivet ords fysionomi; att verkligen kunna ljuda sig igenom det. (När man sedan väl har lärt sig den konsten snabbar man upp sitt lästempo genom att återigen fotografera av ordbilder och mentalt framkalla deras innebörd för sitt inre öga.)

ABC för språkinlärning

2017-01-28 15.15.58.jpg

Väggalfabetet kommer från mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

”Språkets grundläggande princip”, skriver Bo Renberg i sin biografi över Helen Keller, ”är att föremål kan benämnas och att ord representerar företeelser i vår omvärld”. Och snabbt brukar  ju Fatimorna och Jamalarna lära sig de svenska namnen på de substantiv som utgör bildillustrationer på väggalfabetet i klassrummet.

”Genom att vi upprepar våra yttranden och genom att barnet lyssnar och iakttar omgivningens reaktioner lär det sig hur språket fungerar  och vad enstaka ord betyder. Hur många gånger upprepas inte orden ’mamma’ och ’pappa’ innan barnet börjar förstå vad dessa ljud står för?”

Ett läsande på talets grund är vad jag siktar på

pistol-1686697_1280.png

Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?

Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.

Det är däremot ett läsande på talets grund!

Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Allt är möjligt!

diving-1551764_1920

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Sp(r)itze!

retro-1291738_1920.jpg

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.

Om sfi-vardagen – och mina nyaste böcker

Skärmavbild 2017-01-13 kl. 10.24.44.png

Sidan 8 i vårkatalogen för Vilja förlag handlar om två av mina senaste böcker. Läs mer här.

Hade Fahrija glömt eller kom hon ihåg det hon lärde sig före jul: att läsa och skriva lite grann?

Jag hann inte med att kolla det igår, mer än lite i förbifarten, för tre sprillans nya elever dök upp – och förändringar i klasskonstellationen gör ju alltid att skeppet kränger till.
Dessutom var spår 1-eleverna schemalagda i ett annat klassrum än sitt gamla invanda.
Alltså gungeligung där också.

Och själv var jag ringrostig efter jullov och influensa.

Men Fahrija fick iallafall träna på alfabetsljuden och på att repetera bokstäver via en app, och hon var hur cool som helst när hon skrev med pekfingret på skärmen.

Väl hemma från jobbet väntade ett tjockt kuvert från Vilja förlag på mig. Det innehöll tre nya böcker: Gå till biblioteket,  Gå till mataffären och Välkommen på fest!

Fiiiina var de.
Är de!

Tack Marie och Jonathan som har illustrerat och Bim och Sara som har varit redaktörer. (Läs mer om böckerna på sidan 8 i Viljas vårkatalog.)

Idag ska Fahrija få välja en av böckerna ur vårkollektionen och så högläser jag den för henne och så pratar vi lite om bilderna och texten. Har jag tänkt.

Charmen med jobbet är ju att lektionerna nästan aldrig blir som man har tänkt sig.

Cirkel. Gubbe. Procent. O. Plus. Blixt. Kolon.

3-1-5-alphabet-officiel-de-lamazighe-du-maroc-ircam-e1329075318634

Vi lär oss utifrån sånt som vi redan känner till. Ny kunskap bygger på gammal kunskap.

Om jag skulle försöka tillägna mig ett nytt alfabet, berbernas till exempel, skulle jag behöva översätta varje bokstav till en symbol som betyder något för mig, något som genererar en begriplig bild i min skalle. Bara på så sätt skulle jag kunna lära mig att hantera det nya.

Hur gör Fahrija? På vilka krokar hänger hon upp sfi-undervisningens bokstäver? Vad liknar ett ”A” i hennes ögon?

Kanske kan jag fråga henne om ett år eller två, när hon läser på kurs B i sfi.

Next level

stone-stairway-steps.jpg

Hon som hjälpte Fahria att ta sig igenom en av mina böcker, hon hade inte heller hållit i en penna – än mindre en bok – då hon för första gången satte ner sina sandaler på svensk mark.

Nu läser hon Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, den lättlästa versionen som Vilja förlag har gett ut.

Den har hon lånat på bibblan i Eslöv.
Heja Eslöv!
Heja Sverige!
Heja alla som vill göra sin värld större genom att läsa om den!

Teori och praktik

women-353138_1280.jpg

”På studieväg 1 är en av sfi-lärarnas uppgifter att balansera de studerandes behov av omsorg mot deras vuxenhet: att tillvarata deras resurser.” Det poängterar Helen Colliander, doktorand i pedagogik med inriktning på vuxnas lärande, vars forskningsrön presenterades på Skolverkskonferensen i Göteborg härom dagen.

Hur åstadkommer vi sfi-lärare den balansakten på sfi-verkstadsgolven?

Förmodligen är det inte knepigare än att vi utgår ifrån hur vi själva skulle behöva bli bemötta, om vi kämpade med att ro i land ett vuxenliv på ett språk som vi bara förstår mycket lite av.

Gäst hos verkligheten, del II

mosaic-315188_1280.jpg

När uppsatserna var färdigskrivna, var det dags för grupparbete.

Amir hjälpte Fahrija att träna på siffror. Rania högläste, på eget initiativ, ur en bok för vår gästande politiker. Och resten av eleverna satt i en grupp för sig och klurade på olika teman som man måste behärska på kurs B, till exempel att berätta om sin familj, sitt yrke, sin bostad och sina framtidsplaner.

Och det var fredag och solen och flitens lampa lyste och jag tänkte för tusende gången att jag har världens bästa jobb!

Gäst hos verkligheten

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Foto: Thyago enligt CC BY 2.0.

Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.

Visst fick hon det.

Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?

Vad som försiggick?

Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.

Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”

Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.

Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.

När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.

Fortsättning följer …

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Varje resa börjar med ett steg

footprints-511553_1280.jpg

Känner man sig trygg, kan man lära nytt.

En individualiserad undervisning kan då rimligen vara att ta i beaktande vars och ens familjesituation och hälsostatus och utifrån dessa parametrar lägga upp lektionerna så att alla kursdeltagare kan vara med på nästan allt: bygga upp deras gruppgemenskap och trygghet. Innan dessa är på plats – ingen nyfikenhet.

Kunskapens apelsin

170px-oranges_and_orange_juice

Foto: Scott Bauer

Bilder är bra, speciellt i alfabetiseringsundervisningen. (Hur många bokstäver innehåller det ordet?!)

Men lärare måste förstås hela tiden ta i beaktande att bilder är kodade budskap sprungna ur en specifik kontext och att även den allra enklaste ”apelsin” kan tolkas på många olika vis. ”En”, ”rund”, ”orange, ”frukt” är ju bara några förslag.

Det gömmer sig mycket i ett enda litet saftigt substantiv.

Bör gamla hundar sitta?

800px-robert_mcnamera_pointing_to_a_map_of_vietnam_at_a_press_conference2c_1965

Dagens pekpinne. Foto: Marion S. Trikosko [Public domain], via Wikimedia Commons.

Emellanåt får jag frågan ”Tar du inte upp kulturella koder i dina böcker för nyanlända? Sånt som att i Sverige kommer man i tid och tar av sig skorna inomhus.”

Då känner jag att nämen hallå, vad är det för mekanism som gör att det förväntas förekomma sånt i skönlitterära böcker, vars syfte är att skapa läslust?!

Retorisk fråga: för att målgruppen är vuxna som inte är bra på att läsa?

Retorisk frågas svar: nix.

Konklusion: för att målgruppen är vuxna invandrare som inte är bra på att läsa.

”Jamen, tycker du inte att de ska informeras om vilka koder som gäller här, vad som passar sig?”

Absolut.

Fast om syftet hade varit att kittla barns läslust, då hade inga pekpinneönskningar hängt i luften. Tvärtom, då får huvudpersonerna gärna vara aktiva och normbrytande subjekt.

Nyanlända vuxna flyktingar ges på sina respektive modersmål 60 timmars samhällskunskap. Det är en introduktionskurs om Sverige och det svenska.
Själva den trevande läsinlärningen som vissa av de studerande ägnar sina första SFI-timmar åt, är det möjligt att den kan gynnas av att texterna inte har någon dold agenda?

Retorisk fråga

dance-83478_960_720

Då det gäller att uttrycka sig med hjälp av det visuella språket stannar de flesta av oss på en tioårings nivå.

I denna bildtäta tid.

Bland annat om detta skriver Elisabet Ahlner Malmström i boken Är barns bilder språk?

Och det räcker ju med att titta på ett flygplan, ritat med tuschpenna på arabiska: att se hur det släpper ner svarta någonting över springande skolbarn, för att veta att svaret på den frågan är ”ja”.

Snacka om empowerment

3009985823_3ab1818269

Att tillägna sig konsten att läsa och skriva förändrar en människas tänkande, hävdade professor Walter J. Ong.

”Utan att behärska den når inte det mänskliga intellektet sin fulla mognad.”

Den diskussionen vågar jag mig inte in i. Det enda jag med säkerhet vet mig ha konstaterat under mina år som lärare för analfabeter/lågutbildade, är att deras förhållande till text ofta är av en art som gör det svårt för dem att separera sig själva från texten. De klarar inte av att hantera dess olika skikt.

Om jag skriver på whiteboardtavlan ”Det regnar i dag, säger Johan”, så tittar kanske någon elev ut genom fönstret och säger ”Nej, inte regnar! Solen skiner i dag. Mycket fin!”
Och om jag frågar ”Vem säger att det regnar?” så får jag kanske svaret ”Du”.

Den situationen förändras i samma takt som de lär sig att läsa.

Fejkad intervju

intervju_8431876387

– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?

– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.

Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!

Mödan värt!

Längre fram kan det räcka med att det är intressant.

Skilda världar

plastic_beads1

”Terapiarbete?” sa en förbipasserande och log ett  tvetydigt leende medan han pekade mot eleverna som satt och diskuterade var någonstans verben skulle placeras i de texter som jag hade hittat på, printat ut och klippt itu, så att de kursdeltagare som tills alldeles nyligen var analfabeter på ett språkutvecklande sätt ytterligare skulle kunna höja nivån på sina sfi-kunskaper.

Samtalsgrupper

heart-care-1040227_960_720

Jag träffade en gång en pappa, relativt ny i Sverige, som var orolig över att hans son inte pratade på dagis. Pojken var knäpptyst. Han lekte med några andra barn där, pekade och gjorde sig förstådd, men inga ord kom ur munnen.

En hel del vuxna sfi-studerande reagerar till en början likadant. De sitter tysta. Samlar ord.

Hur ska man få dem att kommunicera på svenska?

Att som ny i klassen tala på sitt rudimentära målspråk inför en massa människor som man inte känner – och som alla redan tycks behärska det där främmande språket hur bra som helst – och med en lärare i rummet, en som garanterat värderar varje litet ensamt ord, nej, det skulle inte heller jag klara av. Hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst om jag försattes i en sådan situation.

Den enda lösning som jag har kommit på, är att låta varje skoldag rundas av med en dryg halvtimmes samtal i smågrupper. Och då är det vägen som är målet: samtalet som tar fart och drar iväg åt olika håll. Utan kontroll. Med viss stöttning.

Hela tiden emanerar det ur de studerande själva, deras erfarenheter, åsikter och intressen, och jag inbillar mig att vi då på ett smidigt sätt uppnår både individualisering och inkludering.

Kontinuerligt intag

76058-004-87442d35

Enkätfråga:

”Upplever du ett kontinuerligt intag av  nya elever i klassen som övervägande positivt eller negativt?”

Enkätsvar:

”Som övervägande positivt. Det ger en osökt – och kontinuerlig – möjlighet att repetera basfakta. På spår 1 måste allt nötas in. Eftersom många av de studerande är traumatiserade är deras glömskekurva brant, och hela deras inlärningssituation är ytterst komplex: att som vuxen börja studera ett främmande språk, när man har ingen eller mycket kort skolbakgrund, är en ytterst krävande uppgift. Men eftersom repetition och variation är all inlärnings moder, är det kontinuerliga intaget i en spår 1-klass snarare att betrakta som en pedagogisk vinst än som ett irritationsmoment.

Däremot är systemet med att låta två kurser, kurs A och kurs B, pågå parallellt i samma klassrum inte bra. Den spännvidden är nästan omöjlig att hantera.”

Vad är det för likhet mellan en sfi-fröken och en byggjobbare?

Alla nyanländas liv är i gungning. Och med ett kontinuerligt intag i sfi-klasserna, en möjlig åldersspridning på flera decennier mellan den yngste och den äldste eleven, och två kurser som pågår parallellt i varje klassrum, så krävs av läraren en omsorg om eleverna både som individer och som grupp, annars krackelerar deras fokus och nybygget faller omkull.

Byggnadsarbetareförbundet vet vad som behövs: den stabila grunden, omsorgen om detaljerna som håller ihop det hela och fantasin och flexibiliteten att revidera fattade beslut när verkligheten ropar högre än kartan.

I år är jag en av dem som har tilldelats Byggnads kulturstipendium. Omåttligt stolt är jag.

Allvarligt talat

Sjukgymnasten tittade uppfordrande på mig och sa: ”Use it, or lose it”.

Hon syftade på kroppens rörlighet.

Varje dag måste man sträcka ut sig i sin fulla längd, mjuka upp sina muskler och leder, verkligen använda sin styrka och smidighet, annars förlorar man dem.

Detsamma gäller förstås språkkunskaper.

”Use’em or lose’em.”

Efter experimentet

Att avkoda bokstävers inneboende laddning och att ljuda samman, samtidigt som man försöker tolka den text som bokstäverna är satta att utgöra, det är inte lätt.
Och om man i förväg inte alls vet vad texten handlar om, är det ännu svårare. Då klarar inte hjärnan av det.

Inte min i alla fall.

Jag var på en fortbildningskurs i går där lärare fick smaka på sin egen medicin: springdiktamen med okänd text.

Skitsvårt!

Springdiktamen?

Vad det innebär?

Jo, man kopierar en text på ett papper. Detta papper tejpar man upp utanför klassrummet och så fixar man till smågrupper, där någon i varje grupp får i uppgift att springa ut ur klassrummet, memorera så mycket hen kan av texten och sedan springa in igen och muntligen leverera detta till sekreterarna som skriver ned vad de har hört. Så håller man på tills det är klart.

Roligt, svårt och effektivt.

Tänk på avståndet

bc3b6ttigers_namnteckning

En funktionellt litterat person kan läsa, skriva och räkna: avkoda samhällets symboler och tecken på en nivå som gör det möjligt att ta del av aktiviteter som kräver kunskaper på just den nivån.

Men olika typer av samhällen ställer olika krav på medborgarnas litterata färdigheter.

Vuxna kvinnor och män, vars litteracitet funkade alldeles utmärkt i hemland nummer 1, kan stå handfallna inför de krav som krävs i hemland nummer 2.

I X-land räckte det kanske att signera med sitt bomärke. I Y-land måste man få till en namnteckning på den streckade linjen.

I Z-land blev det inga hushållssopor. I Å-, Ä- och Ö-land är det sopsortering enligt ett strikt fastslaget reglemente som gäller, och hur det är konstruerat förväntas man läsa sig till.

Skriv upp det!

”Denna dagen till detta” var Maltes motto.

I sin almanacka antecknade han att Blenda hade kalvat och att Sara hade kalvat.
Det var det. Det var ”denna dagen till detta”.

Vissa ord stannar kvar, vissa formuleringar lämnar vi efter oss.

I högstadiet hade jag en lärare som jag inte gillade, eftersom jag varken förstod mig på hans ämne eller honom som person, men han sa en sak som fortfarande glöder inom mig: ”Ni har varandra bara en gång i livet.”

Nu är jag själv lärare och min almanacka är fullklottrad, men det enda som är riktigt viktigt borde jag förstås skriva med rödpenna tvärs över varenda sida: ”Vi har varandra bara en gång i livet” och så ”Denna dagen till detta”.

Vad lär vi oss av detta?

Plötsligt läser Akram.

Det var motigt länge.

Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.

– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?

– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.

Fem saker som jag har lärt mig av livet

bild

  1. Det man oroar sig för inträffar sällan.
  2. Bekväma skor är ett måste.
  3. Stryk nästan alltid den första meningen. Och den sista.
  4. För dem som vill våga rekommenderas dejtingsajten eDarling.
  5. Individualisering i en A-kurs på sfi handlar i hög grad om att ta hänsyn till de studerandes komplexa livssituation.

Det bidde en vante

powerpoint-death_o_175006

Den muntliga traditionen är död, skriver Tranströmer, han från evigheten.

Anteckna och glöm, skriver han.

Powerpointpresentationer bestående av text, som någon står och högläser för publiken, lär vara helt verkningslösa, säger maken, han från dejtingsajten.

På något vis tar tydligen de två sätten att presentera text ut varandra, och nästan ingenting stannar kvar hos åhörarna. Mycket mera verkningsfullt är att satsa på att i bilder sammanfatta det man vill att åhörarna ska komma ihåg, och så visa dessa bilder, utan text, i powerpointen.

Hjärnan minns i bilder.

Anteckna och glöm.

Hur växer ett träd?

growth-445283_960_720

För att hålla nyfikenhet och intresse vid liv är det viktigt med variation i undervisningen, eller hur?

Vad är vi människor nyfikna på, intresserade av?

Varandra.

Att vara sfi-studerande inbegriper ett stort mått av ensamhet. Alla i klassrummet, varenda en, utom möjligen läraren, lever avskurna från gamla bekanta, grannar, släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Klasskamrater utgör en stor del av varandras sociala umgänge.

Låt oss alltså börja där och se vad som händer. Låt oss börja i verkligheten, i myllan. Ett träd växer från marken och uppåt, eller hur?

”Vad heter du?
Vad har du jobbat med?
Vad är viktigt för dig?”

Kontrast

Kontrast

Man kan förenkla en text så långt att ”nästan-nybörjare” ges en möjlighet att, via egen läsning, ta till sig en berättelse.

Men att av samma anledning kraftfullt förenkla bilder, funkar inte, då hamnar man i svårtolkade minimalismer.

Ord och bild lyder inte under samma lagar. Är det därför de har förmåga att lyfta varandra till nya nivåer?

Mot bättre vetande

macaca_nigra_self-portrait_28rotated_and_cropped29

Man läser. Och förvånas. Storligen.

Essän ”Vi står bara på ett ben och detta måste vara starkt och stadigt” har visserligen en handfull år på nacken, och förhoppningsvis har polletterna numera ramlat ned hos dem som tydligen har sett på lättläst litteratur som något som katten har släpat in.

Men ändå.

”… kan nyttjas av alla som vill läsa med mindre motstånd.”

”En lätt genväg för lata litteraturstudenter …”

”Rösten är ju inte längre Kafkas. Och det är förstås tråkigt – man saknar det lite byråkratiska och omständliga språket …”

”För barn är det viktigt att träna upp sin koncentration, uthållighet, att lära sig tänka i abstrakta banor på olika nivåer.”

”… Debattörerna skriver att de lättlästa böckerna buntas ihop under språk och läromedel eller att de placeras på otillgängliga platser i butiken.”

Amen hallå!

Alla begriper ju att den som har svaga ögon kan bli hjälpt av ett besök hos en optiker, och att glasögonen för Bill inte passar för Bull. Och att en rullstol verkligen underlättar både vardag och fest för den som inte kan gå. Det är inte heller så knepigt att räkna ut, eller hur? Så, hur svårt kan det då vara att erkänna att det behövs böcker anpassade för dem som av olika anledningar inte förmår ta sig igenom en snårig text? Är det inte bara genren lättläst för lässvaga som behövs, är det också lättfattat för trögfattade?

Signaturen ”Upprörd skattebetalare”

En mammas metamorfos

ROP

Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.

Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.

Isbergsteorin

bild 2

Inte många procent av det som vi kommunicerar till varandra är att rubricera som talat språk. Snacket är bara toppen av isberget. Resten finns under ytan, bakom det lexikala, och utgörs bland annat av den talande tystnadens gester, vår mimik, tonfall, tonhöjd och sådana markörer som klädsel och frisyr.

Det är alltså framförallt bland de många ordlösa procenten som A-kurslärare finner sina främsta arbetsredskap.

Kollegialt lärande tror jag på. Framförallt de studerandes kollegiala lärande.

bild (2)

Ständigt snurrar två begrepp omkring i skolverkligheten: ”kollegialt lärande” och ”individualisering”.

Kollegialt lärande är för lärare.
Individualisering är för elever.

Men om man skelar lite när man betraktar dessa två storheter, vad händer då?

Ja, då hamnar förmodligen de sfi-studerande varenda dag i språkblandade grupper där de gemensamt löser ett problem, kanske skriver en diktamen tillsammans; vrider och vänder på stavningens möjligheter, och därmed  också ges ett naturligt tillfälle att ta målspråket i sin mun.

Vågar prova hypoteser.
Vågar smaka.

Och så får till exempel de lärare som inte är byggda för att vistas i öppna kontorslandskap tillgång till ett eget kontor under sin planeringstid, så att de kan samla tystnad och energi inför nästa lektionspass. Typ.

Tiden är knapp

För att bli en god läsare krävs 5 000 timmars läsande. Om man läser en timme om dagen, så tar det alltså drygt 13 år innan man uppnår detta. Analfabeter förväntas klara av att bli både läsare och skrivare, via ett främmande språk, och dessutom ro i land kurs A och B på i runda slängar 2 000 timmar. De ska gå från att aldrig ha hållit en penna i sin hand till att bland annat kunna skriva ett fiktivt brev till en vän, berätta om sina fritidsaktiviteter och sin närmiljö i en intervjusituation och klara av att sovra fram adekvat information ur dagbokstexter, restaurangmenyer, mejl och anslag om öppettider.

Käre utbildningsministern, glöm allt du någonsin har lärt dig. Förvandla dig till en bonde på afghanska landsbygden, begrav din bror som misshandlades till döds av övermakten och fly sedan därifrån; lämna tomatodlingen, fåren och alla dina redskap bakom dig.

Sätt dig tillsammans med tre landsmän, två thailändskor, fyra somalier och en kurdisk kvinna i ett klassrum i, låt oss säga Vittsjö, och lär dig att läsa och skriva och prata på svenska. Din äldste son, som är 18 år får inte återförenas med dig i Sverige. Han lever illegalt i Pakistan.

Hur många timmars undervisning skulle du behöva för att bli godkänd på B-kursen i sfi?


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Är barns bilder språk?

Är barns bilder språk? Såklart att de är! De är ett sätt att reflektera och kommunicera, och de utgör ett språksystem som starkt understöds och uppmuntras så länge barnen är små. När de blir större, krymper det ihop, skrumpnar och dör, för det ges inte längre någon positiv respons. Vid en viss ålder räknas det plötsligt som ett lyxämne, en onöda, ett pynt och inget som man behöver ta så allvarligt på, varken i skolan eller hemma.

Men om vi blir tvungna, så kan nog de allra flesta av oss infödda medelåldringar ändå rita ett okej hus och ett lustigt självporträtt.

För invandrade vuxna med noll år i skola är varken tuschpennor eller vattenfärger något som de tidigare har stiftat bekantskap med. Att som barn ha suttit i sitt hemland och ritat för sitt höga nöjes skull är det nog inte många som har gjort. Och att tolka bilder och symboler här är för dem en helt ny vetenskap.

Bilder är kodade meddelanden ur en specifik kulturell kontext.

– Vad ser du på bilden, Fatima?

– En matta.

Rätt svar: en målning från Monets trädgård.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Fortsättning följer

Barnböcker körda genom trollformeln lix, läsbarhetsindex, hamnar på under 25.

Så kallat enkel text ligger på ett lix mellan 25 och 30, och viktar man antalet långa ord och antalet meningar i en text mot det sammanlagda antalet ord i hela texten, så når skönlitteratur upp till mellan 30 och 40.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”

Lix = 41.

Min första superduperlättlästa bok hade ett lix på 10. Nästa var nere på 8. Jag hoppas att botten är nådd när ”ABC i stan” materialiseras i mitten av nästa månad.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Utvecklingssamtal

Av EVA THORS RUDVALL

Varför döpte ni mig inte till Galadriel?! utbrast dottern när hon var stor nog att försvinna in i Sagan om ringen – varje gång via den filmatiserade versionen, aldrig genom eget läsande av tjock bok.

Lära sig läsa gjorde hon helt för egen maskin. Tidigt dessutom. Men att läsa något annat än serien om den svartklädda och ganska så självupptagna Nemi, det har hon aldrig gjort. Bilderböcker, däremot, har hon alltid fascinerats av. Och filmer. Suggestiva landskap. Drömscenerier.

Roliga figurer.

Mytologiska väsen.

Science fiction.

Sånt.

Det återkommande temat vid alla utvecklingssamtal under hennes skolår var att hon måste börja bli aktiv i grupparbetena och inte sitta för sig själv och hålla på med att göra allt på sitt eget vis, efter eget huvud.

Det var svårt för henne i skolan. En begåvad och egensinnig tös var hon där. Ett sten i maskineriet. Det räckte till exempel inte med att hon kunde ge korrekt svar på matteuppgifter. Det gav inga höga poäng. Det viktiga var att visa hur uträknandet hade gått till och där stupade hennes samarbetsvilja.

Ja, hon har en diagnos.

Många av de med ingen eller mycket kort skolbakgrund som ska inlemmas i det svenska samhället kommer från grupporienterade kulturer. För dem är gruppen tryggheten och det som ska värnas. Där tror jag på en inkluderande undervisning, ett klassrum där exempelvis diktamen är något som man gör två och två, likaså uppsatsskrivande. Men om någon studerande signalerar att hen vill sitta för sig själv, ja då kan väl hen få göra det utan en massa diskussioner?

Huvudsaken är väl att hen tar till sig dagens pensum?


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


Hur fullt är glaset?

photo-turner-3-glass-half-empty

Det spelar inte så stor roll om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det intressanta är ju vad som finns i det. Rabarbersaft till gösfilé?

Not so much.

Men till mandelkubbar, serverade i mormors kök en solig eftermiddag: en barndomens sublima njutning.

Att skriva lättläst för vuxna, är att inte fylla boksidorna till mer än hälften, och vara noga med vad man serverar till. Och hur det serveras. Fria ytor, breda marginaler och ord som är användbara i den vanliga verkligheten, det är bra, det smakar gott. Och är själva storyn kopplad till bilder som förklarar dess innehåll, så blir det förstås ännu smakligare.

Rabarbersaft och jordgubbssaft och svart vinbärssaft drack flickan, som var jag, ur ”morfarglaset”. Det var ett ölglas och mormor hällde det aldrig mer än halvfullt åt mig.

Därför minns jag det.

Så funkar mina böcker

d80970bff30a0eabd177f27c513278c6

När elever inte kan svenska, inte är bekanta med det latinska alfabetet och inte kan läsa på sina modersmål, hur skriver man då böcker för dem?

Den frågan är utgångspunkten för stora delar av såväl min lärargärning som mitt skriftställeri.

1. Kombinationen av ord och bild
Den enskilt mest uppskattade delen av läromedlet ”ABC för vuxna” har hela tiden varit något så basalt som bildalfabetet, där varje bokstavs rent grafiska form kopplas ihop med en bild. Memorerandet av bokstävernas utseenden och bokstavsljuden understöds där av bilder, precis som vid läsinlärning i ”småskolan”, och kombinationen ord & bild är en utgångspunkt för mina böcker utgivna på Vilja förlag.

2. Vuxna människor ska ha vuxna ord
Den andra är att vuxna människor ska ha vuxna ord. Det vill säga att den input som de erbjuds ska upplevas som begriplig och användbar, då skapas och vidmakthålls nyfikenhet och intresse.

3. Repetition – och variation
Hur åstadkommer vi då det? Genom daglig repetition. Och variation. Det brukar inte ta många lektioner förrän de svenska namnen på alfabetets bilder ( enkla substantiv) är på plats.

Själva storyn i mina olika böcker roterar kring sådant som de flesta ungdomar och vuxna kan relatera till: arbete, fritid, fest, dans, bio, fika, träning, resor och besök på ett stort varuhus.

Med hjälp av bildillustrationerna, körläsning och textsamtal kan även mycket ovana läsare tillgodogöra sig en liten berättelse på svenska.

Intresserad av att köpa ett ex av  ”ABC för vuxna”? Skicka mig ett mejl.