Bullfest på G, trots allt

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 10.12.48.png

Hurra, det blir andra bullar, trots allt!

Poeten meddelade igår att hans mamma har gjort en lyckad arkeologisk utgrävning bland sina recept och att världens godaste grahamsbullar därför kommer att kunna rulla vidare genom världshistorien.

Själv ägnade jag helgen åt att vara med och fotografera illustrationerna till en av vårens Vilja-böcker som handlar om återvinning och miljötänk. Utöver den blir det för min del nästa år ytterligare en superduperlättläst bok på Vilja förlag samt ett läromedel på Folkuniversitets förlag.

Mer om dem längre fram. Och, självklart, också receptet på världens godaste grahamsbullar!

Annonser

Andra bullar

deg.jpg

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.

Det är länge sedan Astrid left the building. Och ändå …

Vi ringer på.

Dörren öppnas och vi hoppas mot allt förnuft – som ju kärleken alltid hoppas – att det är Astrid själv som ska välkomna oss.

Det är faktiskt första gången vi är här. Men det är länge sedan Astrid left the building: sitt hem, sin säng, sin skrivmaskin, alla pennorna och sitt liv av småländsk världsberömmelse.

Det känns som att besöka någon gammal släktings hem: lite slitet, men helt och rent och fullt med småpryttlar.

Det är ett bondehem som har flyttat till stan. Ett rart hem utan åthävor. I hallen gör en smörkärna tjänst som paraplyställ.

Guiden guidar. Vi rör förstulet vid en bordskant, en prydnadsfigur, en duks fransar: vidrör relikerna. Tillber bondförnuftet. Och fantasierna. Och vi känner oss till lika delar högtidliga, vemodiga och förunderligt hemma.

Hon var ju allas vår ställföreträdande mormor.
Är.
Döden ändrar ingenting.
Allt finns kvar.

På Dalagatan 46.

Tavlor på en utställning

Han målar oljemålningar med akvarellfärg, drar ljuset ut ur mörkret, det skira ur det grova, lyriken ur socialreportaget – och nålar upp det med hjärtat på vid gavel. Han dubbelexponerar sin längtan och låter våldsamma himlar översvämma glesbygdsmelankolin.

Försvarslösa står betraktarna inför Lars Lerins blick.

Pärmar, tidskriftssamlare, en hel jävla verkstad doppar han i ljusdunkel och habegäret vaknar direkt, sträcker på sig som en svulten katt med gula ögon.

Lerin går i land med allt, vrider alla invändningar ur våra händer: vaktas av en ängel med hög penselföring.

Sjömän kysser varandra i hans närvaro.
Stenar vältrar sig ner i översiggivet vatten.
Faller. Flyter. Svävar.
Blyinfattade fönster och mosaikkupoler glimmar hemvant under hans högerhands fjärran solar.

Det är inte konsten som är svårsmält.
Det är livet.
Och det är vackert så. Så vackert!

Going for guld!

Läsguldet heter ett nyinstiftat pris som  MTM, myndigheten för tillgängliga medier,  delar ut det till ”personer, organisationer eller institutioner som på ett utmärkt sätt skapar möjlighet för personer med läsnedsättning eller med nedsatt läsförmåga att läsa på sina villkor.”

Efter en första gallring bland de nominerade kvarstod ett antal kandidater som nu har blivit intervjuade.

En av dem är jag.

Håll tummarna!

Det enkla är det sköna

Södervärns bibliotek på Instagram

”Hur kom det sig att du började skriva lättläst?” frågar ni ibland. Svaret finns på bilden här ovanför.

Det var när jag för första gången bläddrade igenom boken Från Tunnelbana till fåtölj som jag begrep att det gick för sig att göra böcker som erbjuder ett starkt bildstöd åt vuxna läsare.

Bibblan på Södervärn i Malmö satsar bland annat på just sådan litteratur: elva av böckerna som syns i bild är skrivna av mig.

Less is more!

Futurum

Skrivarresa till Barbados

Minnet av en skrivarresa till paradiset.

Vi har varit på skrivarsemester, Maken och jag: vilat och arbetat under några palmer på Barbados …

Det var alltigenom en lyckad resa. Manusförslag till tre lättlästa böcker fick jag med mig hem, plus mitt livs snyggaste solbränna — och en ny vana. Varje dag simmade jag 500 meter i poolen, och det har jag fortsatt med hemma i Eslöv.

Känner mig stark.
Glad.
Fylld av energi.

Och det kan behövas, för om allt går väl på ett möte imorgon, så är jag på väg in i läromedelsbranschen igen.

En bok och andra träd

Viljas bokbord.jpg

Det har varit Bokfestival i Eslövs vackra medborgarhus.

Alla var där.
Jag också.

Vad jag talade om?
Om att skriva böcker för vuxna på ett enkelt och tillgängligt språk: böcker som handlar om vuxna människor som gör vuxna saker.

Och snön föll och tekniken strulade och bibliotekspersonalen fixade lånekort på löpande band till alla som blev sugna på att låna hem en bok direktamente.

Och vid lunchbordet träffade jag en tjej som arbetar på ett demensboende. Hon sa att när man är dement behöver man korta berättelser som väcker igenkänning. Som Gå till skogen. Den är perfekt.

Så glad jag blev för det. Gå till skogen ligger mig varmt om hjärtat.

Porträtt av en bakåtsträvare

IMG_2771.JPG

En av sfi-eleverna på jobbet är konstnär och min selfie reflekteras här i glaset på hans största tavla.

Sånt gillar jag.
Dubbelexponeringar.
Speglingar.
Mångbottnade verkligheter.
Alfabeten.
Och handskrivna brev.

Tavlans budskap är att man kan dra upp en gräns med bläck.
Det gillar jag också!

För att underteckna fredsfördrag, för att skriva sig fram i vänskap och kärlek, för att ansöka om uppehållstillstånd i denna värld; allt som behövs behövs är ju papper, pennor och bläck.

Praktiska är de minsann också, det där gamla prylarna. Man kan ju till exempel öppna en bok och börja läsa direkt, helt utan kablar och inloggningsuppgifter och det genererar aldrig något teknikstrul.

Med socker på

IMG_2716.JPG

Jag sorterar mina högar: mullvadshögarna av böcker och brev och kom-ihåg-lappar fullklottrade med saker som jag för länge sedan har glömt. Jag hittar en dikt som mitt lilla barn skrev när hon var just mitt lilla barn.

Jag minns …
Och blir alldeles mjuk i mitten.

Och förundras över att många analfabeter på ett par terminers sfi-undervisning lär sig att läsa och skriva en enkel text med känt innehåll, det vill säga uppfyller kriteriet för baslitteracitet.

Det tog ju mitt eget lilla barn sju år att åstadkomma en versal kanelbule som såv så gåt.

Mervärde!

I Halmstad har sfi-studerande gjort ett minst sagt handfast sidoprojekt kring sin läsning av boken Fixa hemma.

Fågelholkar!

De har sågat och spikat och målat fågelholkar, inspirerade av Ali som i Fixa hemma skruvar ihop både en liten hylla och ett bord.

Strax före jul var jag och Maken på besök i Halmstad och passade då på att intervjua sfi-läraren Caroline Olsson om hur hon ser på värdet av lättlästa böcker för vuxna – och om vad som egentligen hände när Rita råkade såga sig i tummen …

fågelholkar från sfi.jpg

På starka vingar

Vad gör en bok lättläst?

Specialpedagogiska skolmyndigheten rätar ut frågetecknet i en beskrivning av boken Biobesöket. Läs mer om den här – och avnjut dessutom det faktum att en liten bok från Eslöv finns översatt till både engelska, arabiska och somaliska!

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om min bok:

Enkel matematik

Ju fler böcker som lånas på bibliotek, desto fler böcker kan produceras. Biblioteksersättningen är nämligen en av de bäckar små som, i den bästa av världar, rinner samman och bildar en hel å. I detta fall en inkomst som går att leva på.

En utlånad bok ger sin författare 1 krona och 68 öre.

Talar jag i egen sak här? Ja, lite. Mest är det ändå ett inlägg till försvar för demokrati och valfrihet. Och nu blev det väldigt pompöst, jag vet. Men vill man kunna låna böcker måste man göra det!

Hålla hjulen igång.

Så att alla kan gå till bibblan och bläddra i ett par dagstidningar. Eller mysa där på en sagostund med sina barn. Låna filmer och musik.

Talböcker.
Deckare.
Historiska romaner.
Biografier.
Poesi.
Feel good.
Feel bad.
Lättläst.
Svårläst.

Utan författare stannar biblioteken, och utan biblioteken stannar en stor bit av demokratin. Gå! Nu!

Ett moln i nya byxor

I Malmö fick Poeten syn på den här dörren.

Han stannade till framför den en stund och gladdes åt finurlig konst i det offentliga rummet, och sedan ringde han till en annan stad, till sjukhuset där hans gamla mamma ligger inlagd.
Personalen på hennes korttidsboende hade igår skickat iväg henne efter ”någon sorts anfall”. Och läkaren på akuten hade tyckt att voj voj, vinterkräksjukan! Det får allt bli ett isolerat rum på Infektionskliniken det, lilla frun!

Så Poeten tänkte också voj  voj, vinterkräksjukan! och åkte inte och hälsade på, men som den goda son han är har han redan ringt dit ett par gånger och alldeles nyss fick han veta att vetenskapen efter ett dygn –  ett d-y-g-n – nu har konstaterat att det var en hjärtinfarkt som störtade mamma i fördärvet.

Va?!
En hjärtinfarkt?!

Vore Poeten ett litet barn hade han slängt sig platt på trottoaren och ropat till doktorn långt där borta i vårdsvängen att hen är en dum gubbe! ”Du är dum dum dum!” hade han ropat och backat bandet tills mamma hade fått adekvat vård direkt på akuten.

Och ”dum ignorant okunnig jävla idiot” vill hans omogna vuxna jag snabbtatuera in i pannan på henom som klubbade igenom de beslut som har gjort att själva vårdapparaten går på knäna och behöver sjukskrivas. För nog måste en missad hjärtinfarkt bero på läkarskråets alltför höga arbetsbelastning?
Eller?

Och sedan vill Poeten ta ett djupt glas vin och sätta sig på stolen i texten härovan och andas in och andas ut och meditera kring hur våren, ändå och trots allt, mildögd kikar fram bakom det moln, som av Majakovskij har försetts med nya brallor.

Världens största bokcirkel

Vår förre rektor var på återbesök hos oss igår och berättade bland annat att på hans nuvarande arbetsplats har alla, elever och personal, varit med i världens största bokcirkel.

På lektionstid har man läst och diskuterat en roman 20 minuter varje dag. Överallt i hela skolan har det pågått skönlitterär läsning, och en massa sidoprojekt av kalibern författarbesök och tävlingar.

Romanen kom till liv.
Ordet blev till kött.
Varde ljus!
”Shit, det där är ju likadant som i boken.”

Vad skolan heter? Jacobsskolan. Den är en yrkesförberedande gymnasieskola med 500 elever fördelade på bland annat el- och energiprogrammet och fordon- och transportprogrammet.

Vad boken heter? När hundarna kommer.

Julkarameller

Jag röker inte.
Jag nyttjar inte starkt.
Jag googlar i stället.

Massor!

Om jag inte har googlat på ett tag blir jag illa till mods, och irriterat rastlös bara måste jag då plöja sajt upp och sajt ner ända tills jag hittar något intressant. Igår lugnade jag mig inte förrän jag kom fram till att Christina Wahlden, som skriver för Vilja förlag, av Författarfonden har tilldelats ett 10-årigt författarstipendium.

Absolut underbart och 100 procent välförtjänt!

”En nåd”, skriver hon i en kommentar. Och ett stort erkännande till lättläst som genre, tycker jag.

Av bara farten googlade jag sedan loss lite till och då dök Ylva Herous namn upp. För några år sedan delade vi arbetsrum. Till våren kommer hon ut med en lättläst bok och ett sfi-läromedel. Håll utkik!

Och bredvid mig i soffan, i detta här och nu, sitter Maken, han från dejtingsajten, och skriver på sin roman.

Jamen är det härligt eller är det härligt!

Skrivandet, läsandet, dess rörelse i tid och rum, de oändliga kombinationerna: allt liv, all kunskap, all saknad och glädje och sorg som går att utvinna ur ett alfabet fascinerar mig oupphörligen, och jag känner hur jag ler som värsta Cheshirekatten bara jag tänker på det.

Tills jag i informationsflöde läser att Trumpadministrationen nu uppmanar Folkhälsomyndigheten CDC over there att undvika vissa ord, exempelvis ”mångfald” ”transsexuell” och ”foster”.

Dagen falnar emot kvällen …
Jag googlar efter tröst.

Hittar bara detta, men det skulle i gengäld kunna stå i eldskrift som svar på frågan ”Vad är en framgångsfaktor när man undervisar på A-kursen i sfi?” När alfabetet liksom inte räcker till …

”För att bli en omsorgsfull samtalspartner krävs att man gör sig nåbar, använder hela kroppen och alla sinnen, och bemödar sig om att lyssna. Att man går mer än halva vägen till mötes.”

Citat: Barbro Bruce, biträdande professor i utbildningsvetenskap

2017 års wow!

Klicka för större bild!

Dan Brown.
David Lagercrantz.
Jan Guillou.
Och så Eva Thors Rudvall.

Därefter Mons Kallentoft, Alfons Åberg och resten.

Ja, det är inte klokt, men så såg topplisteplaceringen ut hos Svenska Förläggareföreningen vecka 45 i år. Då snurrade nämligen min bok Gå till sfi in där på en glittrande wow-plats över försålda ljudböcker.

Kontentan av det?

Lättläst och lättlyssnat behövs! Också.

Bildspråk

Surrealismen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag är förtjust i det overkliga som manifesteras i exempelvis Dalis målningar och Magrittes, och just nu också i Vilja förlags instagramflöde. För tillfället samsas där ett gäng litterära tungviktare och så jag – bredvid Austen, Cervantes och Astrid Lindgren!

Vad gör man med sånt?

Tar det för vad det är: en vardagens plötsliga magi. Here today, gone tomorrow.

Svar på tal

stinging-nettle-141502_1280.jpg

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Paper love

IMG_2330.JPG

En av mina absoluta favoriter är Strindbergs novell Ett halvt ark papper. I den komprimeras ju en tragisk kärlekshistoria till ett halvt ark papper, och det mesta som berättas där är osynligt; det uppstår i läsarens möte med texten.

På Eslövs stadsbibliotek fortsätter förra veckans konstutställning. Dagens blogginlägg är två ark papper därifrån …

Bättre upp

IMG_2267

Desserten på restaurang Noma var som en av Monets näckrosor, dekorerad med flarn av Magritte-krispig himmel. Eller nåt i den stilen. Mat som konst. Konst som mat. Alla sinnen ställda på högkant.

Och jag tänkte att bättre än så här kan det ju aldrig i livet bli: gudomlig mat och en trevlig karl mitt emot, en som jag till och med är gift med!

Då plingade det till i mobilen. Dotterns pojkvän hade fixat kvällsfika till henne: litet sotigt pannkakshjärta.

Det finns alltid en ny nivå av lycka!

Rätt i krysset!

Fotboll, Allsvenskan, Malmö FF - IFK Norrköping

Så här många läsare hade jag i fjol. Minst!

Alldeles nyss dök Bibliotekens utlåningsstatistik för i fjol upp i min mejl. Den berättade att 13 617 gånger lånades någon av mina böcker ut år 2016.

Jag blev milt sagt överraskad – och mycket, mycket glad, för varje utlåning innebär ju rimligen att en presumtiv läsare har vägt en bok i sin hand, kollat in omslaget, bläddrat och tänkt att ”Jamen, den här verkar bra. Den här vill jag ta med mig hem. Den här boken kan jag nog ha nytta och glädje av.”

Biblioteksutlåning är på riktigt.
It’s the real stuff.
Den är kvittot på att böckerna är gångbara i verkligheten: på bussar, i väntrum och hemma vid köksbord.

Lägger man till antalet superduperlättlästa Moa och Ali-böcker som i fjol fanns i skolor, och som förmodligen där lästes minst en gång, ja då börjar tanken att svindla. Då kunde mina fem första böcker fylla hela Swedbank stadion i Malmö med läsare!

Då sitter 21 000 lättläsare där, sida vid sida, lugnt och fint och läser med pekfingret under raden, kämpar med orden och bokstäverna, ljudar, backar och tar om från början och frågar varandra om hur glosorna i bildordlistorna uttalas.

Det är lika många människor som ryms på denna sagolika arena under en internationell fotbollsmatch. Den stora skillnaden är att, när läsmatchen är över, när alla är klara och har förstått, så har alla vunnit!

Ho ho ho!

Tre månader till jul och redan har tomten börjat leverera.
Mycket lättlästa paket.
Från Vilja förlag.
Jag sliter upp ett.
Det innehåller bland annat ABC i stan och får mig att minnas en kavat vers från barndomen där långt där borta …

”All vår början bliver svår,
bättre går det år från år.”

Viljas paketlösning: go go go!

Självbild

IMG_2080.JPG

Det här är min bästa selfie.

Jovisst, mycket var absolut bättre förr, mera komparativt; blankare och snyggare, men det gäller ju tack och lov bara i den så kallade verkligheten.

I den så kallade konsten både var och är det superlativ som gäller – och mest välputsad och snyggast av alla måste väl den här snubben vara, han som sitter och ser ut över Hamlets Helsingör. En parafras på Den lille havfrue är han.

Genuscertifierad.
Svanenmärkt.
I hans blick är jag forever young.

Drömresa

narrative-794978_1280.jpg

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Nyhetens behag

IMG_2146

Ny termin.
Nytt klassrum.
Precis alldeles sprillans nytt.

För första gången i min långa lärarkarriär har jag fått flytta in i ett klassrum som fortfarande doftar svagt av målarfärg och … nytt. Det har vita väggar, röda stolar och blåa gardiner: rena tricoloren. På svenska. I Eslöv.

Och på tal om nytt, om några veckor kommer det ett par nya böcker av mig, en om Ali och Moa och en i serien Gå till.

Vad jag själv har läst i sommar? Som jag kan rekommendera?

Mödrarnas söndag.
Blicken, pilen, filen.
Menyn på Falkenbergs spa.
Min dotters sms om att hennes halvsidiga ansiktsförlamning har släppt.

Och så hittade jag, i en kartong hemma hos mamma, min dagbok från när jag var 13 år. Men den kan endast rekommenderas som ett praktexempel på arkeologisk pinsamhet.

Allt var verkligen inte bättre förr!

Souvenir

IMG_8099.JPG

Sommaren är kort — så här är ett på ett hav och mig.

Klick!

Poeten och jag åkte till stranden vid Haväng, Österlen. Det är något med det milda och ändå klara ljuset där. Man vill vara i det, svepa det omkring sig och sedan aldrig mer åka hem.

Förflyktigas.

Försvinna.

Att horisonten blev lite sned stör inte mig, och ännu mindre stör det Poeten, för är det något han älskar så är det tillvarons skevheter: skaven mellan nu och då och mellan rätt och fel.

Läs och skicka vidare

ABC i stan

Vilja förlag i Almedalen, och min ”ABC i stan” ligger mitt på bokbordet!

Nu blommar löken!

På ett bokbord mitt i Almedalen, Visby, Gotland, Sverige, Världen ligger en liten liten bok.
Det är Sveriges mest lättlästa bok för vuxna. ABC i stan heter den.

Jag skrev den för vuxna som håller på att tillägna sig det latinska alfabetet. Den innehåller inte ett enda ”troll” eller någon ”xylofon” så långt ögat kan nå, och ingen ”clown” och ingen ”nyckelpiga” heller.

Däremot kan man i den boken, med stöd av bildordlistor, läsa mycket korta huvudsatser om att lämna barn på förskolan, missa bussen, gå ut med hunden, odla tomater på balkongen, köpa medicin, åka tåg och grilla korv.

Vuxna ord till vuxna, jag gillar det. Jag tänker att det handlar om respekt.

Bucketlist


Jag tittar på listan, den som sitter ovanför datorn i Sveriges mest lättlästa författares pyttelilla skrivarhörna.
Tio manus är klara inför 2018. 

Somliga är beställningsarbeten, somliga är skrivna på vinst och förlust.

Och jag klappar mig själv på axeln och känner att spänt var det här.

Mot Falkenberg spa!

Ärligt talat

– Det är ju ingen konst att vara långrandig, sa en mig närstående kusin när vi diskuterade lättläst. Och så log hon lite snett, sådär som kusiner gör när de har varit med ett tag. Sedan följde hon med mig till Vilja förlags kontor. På ena väggen där fick jag syn på ovanstående meningar ur ”Ett dockhem”. De presenterades alltså dels i en normalsvår version, dels i en lättläst.

Jag vet vilken jag föredrar.

Vilken lajkar du?

Less is more

balloons-1020627_1920.jpg

Häromdagen var det inflyttningsmingel i Vilja förlags nya lokaler på Östermalm.
Fint ska det vara.
Och fint var det!
Och alla var där – hade kommit dit för lättlästs skull.

Vad är lättläst?
Är det kanske att försöka skriva med Flauberts som husgud?

”Det finns inga synonymer, det finns bara rätt ord.”

Sommarbarn

baby-179749_1280.jpg

En liten gosse i min famn, en Jonathan. Vita mössan hade hans mormor stickat och han tittade med sina fjärranifrån ögon upp mot lampan som gnistrade i taket.

Han såg inte mig.

Han såg ljuset.

En liten levande tyngd med nävar som fäktade, en dröm förkroppsligad var han och sommaren har aldrig varit vackrare än igår när jag fick sitta och hålla honom en stund.

Livet är en schlager

IMG_1854.JPG

JA! Det har slagit om till grönt!

Hylla mångfalden var melodifestivalens tema och att Salvador Sobral –  som är ganska mager om bena, tillika om armar och hals – igår kunde sopa banan med de insatsstyrkor som marscherade fram och tillbaka över scenen, det ger ger hopp till Europa.

Och Israel.
Och Australien.

Tro, hopp och kärlek!

Claire obskyr

IMG_1718.JPG

Poeten drömmer nätterna igenom om text. Han ser ord, meningar och ibland långa utsnitt ur romaner. Emellanåt får han också skrivaruppdrag.
I natt skulle han till exempel illustrera sitt eget läsande med en mening skriven på vimplar.

Det blev ”I am a melancholic and Dry martini-reader”.

Och i förrgår natt rann det genom hans skalle förgyllda bokstäver i en sorts regnig slow motion.

För ett par veckor sedan var han i Berlin och ville då, i den vakna verkligheten, se platsen för nazisternas bokbål. Minnesmärket över den gamla mardrömmen visade sig vara ett underjordiskt rum med tomma bokhyllor: de brända böckernas plats – och över denna krypta låg en skiva halvtransparent pansarglas.

Besökarnas skuggor fastnade där.

Audiens

250320817_5a6ab2b73b_o.jpg

Nefertiti i Berlin.
Foto: bittidjz enligt CC BY-SA 2.0.

Poeten vallfärdade i helgen till Neues Museum i Berlin. Han ville så rysligt gärna få träffa hennes kungliga skönhet Nefertiti.

Och det fick han.

3 000 egyptiska år ung väntade hon där på honom med sin blåa drottningkronas tyngd perfekt balanserad av halsens kurvatur.

Sensuell var bara förnamnet.

Och fotografering var förstås strenglich verboten, men det kunde faktiskt inte poeten ta någon hänsyn till.

Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

En bok som varar till påska – nästa år!

Skärmavbild 2017-04-15 kl. 08.09.24.png

Glad påsk på er alla!

Jag hoppas att ni gör som jag – vilar och umgås med era nära och kära. Författare som jag är vill jag också gärna skicka vidare mitt förlags påskhälsning, som handlar om boken Välkommen på fest. I den kan man läsa om alla årets viktiga högtider. Klickar du på länken får du möjlighet att bläddra i boken på prov.

Och så här skriver Vilja i sin påskhälsning på Instagram:

viljaforlag Vi på Vilja förlag önskar dig en riktigt skön och fridfull påsk. Vi vill också passa på att tipsa om Eva Thors Rudvalls nya lätta bok om svenska högtider. Här är uppslaget om (surprise!) påsken. Illustrationerna är gjorda av Marie Herzog. /Lina, Sandra, Annette, Kevin, Lena Maria, Bengt, Henny, Mia, Gabriela och Lars #lättläst #viljaförlag #påsk #högtider #boktips

Nema problema

Så klart att Sveriges mest lättlästa författare har Sveriges minsta arbetsrum: en fönsternisch.
Och det finns inget bättre, tycker hon, än att skruva ner sig i skrivbordsstolen där.

Trampa igång datorn.

Titta ut genom fönstret.

Följa årstidernas ljussättning av trädgården.

Just nu är syrenernas bladknoppar gulgröna löften: små dockhänder utsträckta mot våren, och koltrasten sitter där på första parkett i buskaget och sjunger sååå bedjande att han vill vara med i en bloggtext.

Klart han får!

Kaos och kosmos

cat-1650330_1280.jpg

Hokus pokus krokus – och snipp, snapp snut, så har den blommat ut!

Det är ju för dumt: samma jäkt vartenda år. Det går för fort, man hinner inte med. Vintergäcken och snödropparna och krokusarna bara rasar iväg och där står man med andan i halsen och mössan i näven och känner sig snopen.

Snuvad.

Men så får man syn på något lite längre bort, som gör att tiden sträcks ut, njutningsfyllt, som en nyvaken katt i en solstrimma, en solkatt.

Det där något kan till exempel vara det här:

”Jag tror att tryckta böcker kommer att finnas kvar länge än. Det taktila som böcker kan erbjuda finns inte i digitala medier. Att hålla i en bok, bläddra i den, se vad som finns på vänstersidan och på högersidan hjälper barn att få struktur, tror jag.”

Helena Bross, barnboks- och läromedelsförfattare

Tveklöst

Le_petit_chaperon_rouge.jpg

En avlägsen släkting till mig hette Stenkil. Han kom från de trakter där den svarta diabasen bryts. Klart att det behövdes en Stenkil där! Men ett väl så finurligt namn tycker jag nog att jag själv hittade på för 52 år och 11 månader sedan.

Vad ska din lillebror heta? frågade då någon vuxen mig. Utan en sekunds tvekan radade lilla Eva upp sina VIP:

– Eva Morfar Andy Pandy!

När jag ställde samma fråga till min brorsdotter fick jag till svar:

– Alfabetet Varg!

Sanning och konsekvens

IMG_1659.JPG

Zenit drömmer.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel till ett bröllop där bruden är klädd en grön och vit klänning.
Drömmen är ljussatt med ett vänligt sinnat ljus.

I den vakna halvan av livet, när Zenit har ätit upp sina kalaspuffar, ger hon sig iväg per cykel, ut i medvinden.

Håret fladdrar som en låga bakom henne. Full fart!

Men i längsta nedförsbacken bara måste hon bromsar in, hoppa av, kliva rätt ut i skogen och ta ett foto för verkligheten där är ju målad i drömmens färgskala!
Precis de färgerna hade den!
Och precis det ljuset!

Läst

Stora_Vika_skola_1950-tal.jpg

”… med kunskaper som följt mig hela livet igenom; sålunda kan jag idag många vackra och kvicka latinska glosor, verser och tänkespråk liksom många städers invånarantal i alla världsdelar, naturligtvis inte de nuvarande utan de på åttiotalet.”

Ur Hemligheter av Hermann Hesse

Kära du!

cloud-600224_1920.jpg

Det vackraste ord jag vet är ”vårdagjämning”. Och det var det igår. Då var det också precis ett år sedan jag började blogga. Varje dag i ett års tid har jag försökt få bokstäver att bli till en blåvinge, en nässelfjäril mot vårens fönsterruta, en sorgmantel.

Varför?

För att lyfta min del av Vilja förlags utgivning, alfabetiseringselevernas verklighet, lättläst och svårläst och mina minnen och framtider och vårdagjämningarnas blåa ögonblick.

Det är slut med det nu. Varje dag-skrivandet vill säga. Det finns mycket annat som också behöver bli skrivet, så hädanefter är målsättningen ”några bloggtexter varje vecka”.

Välkommen till dem!
/Eva

Kniv av nej

americanus-387035_1920.jpg

– Här är den, sa mamma och tömde ut papperssäckens innehåll på garagegolvet.

Kolsvart, svart som natten och luggsliten, maläten, undanstoppad i 100 år och nu äntligen frisläppt vältrade sig björnpälsen ner på cementen.

Familjemytologins grizzlybjörnsrock, så såg den alltså ut. Hitskickad från Amerika på den tiden det begav sig. Fodrad med grovt tyg och med knappar snidade av horn.

En helgdagsrock åt far. En pälsrock för slädfärd under en klirrande stjärnhimmel. En päls för en amerikanare.

Kniv av nej är en samling prosastycken av Beckett. Björnpälsen var otäckt mänsklig: en förvrängd bild, en förtrollad man, en man som täljde stjärnor av nej, medan totemdjurets skugga fortfarande strövade omkring i Alaska.

Jägaren flår skinnet av sitt byte.
Det är oktober. Vildmarken är oändlig.
Och mars. Och december.
På samma gång.

Allting finns.

Torrlagd start på spasemester

IMG_1627.JPG

– Va, finns det ingen simbassäng?!
– Nej tyvärr, sa den söta tösen i receptionen.

Och solen gick i moln.

Där stod jag med min dåliga axel och maken, han från dejtingsajten, stod där med sin, och vi kände oss lurade på den varmvattenpool som vi bara hade tagit för givet fanns på Falkenbergs strandbad.

Men havet tog igen sig utanför panoramafönstret, som en reklambild för något av Lexington, i blekblått. Och maten var superb. För att inte tala om ”Eldrelaxrummet” där man fick sjunka ner på stora sängar framför en öppen eld och bara låta timmarna gå.

Doften av ved.
Ljudet.
Ljuset.
Friden.

Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Medaljören

medal-179765_1920.jpg

Gravstenar är hardcore haikudikter; koncentratet av det som blir kvar efter en människa.

En av mina gravstensfavoriter i Eslöv är den som istället för ”sjökaptenen” eller ”smeden” eller ”lantbrukaren” titulerar sin ägare ”medaljören”.

Det ges inga ledtrådar om herr Medaljören kom etta i någon plöjningstävlan, premierades för sina prickfria mjölkleveranser eller kanske för sina eleganta höjdhopp. Vi kyrkogårdsspanare får nöja oss med att han inom något område var en framstående man.

Guld, silver eller brons? Ingen aning. Och det spelar ingen roll. För död sedan länge finns han ju ändå i någon mening fortfarande kvar. Det är den stora vinsten.

Fångad i stenen är han. Frigiven i den digitala världen.

Jubileum på G.

emoji-777749_1920.jpg

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Välsignad söndag

crocus-2102366_1920.jpg

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

Återbruk

bild.JPG

Poeten sorterar papper, som vanligt, och hittar en dikt som han skrev till en namngivningsceremoni. Ett litet barn skulle välkomnas in i sin familj och få sitt namn stadfäst.

Det blev till dagens bloggillustration!

Älskade barn

Ditt leende är som när solen rör vid ängens alla blommor
och man liksom ser dem för första gången.
Oräkneliga gånger kommer vi att nämna ditt namn –
oftast kärleksfullt, ibland uppgivet
eller i oro, men vad som än händer är
vår innerligaste önskan att du ska vara lycklig
och på nytt få oss att upptäcka livet och få oss att inse att det inte
finns någon djupare sanning än den som speglas
i ett barns blick.
I den ser vi  oss själva och känner  att allas vår tid
på en och samma gång  är utmätt och av evighet.
Ditt namn kommer från och med nu att följa dig,
symbolisera dig och växa med dig – precis som vår kärlek
till dig. Ingenting går att hålla kvar, allt är i rörelse, men just
nu lever vi i lyckans minut och den är din.
I din blick och i ditt leende vill vi vara.

 

Symbolvärde

zipper-pants-jeans-clothing-39697

När den chicka tösen i affären frågar om jag vill prova storlek Large, svarar jag stramt:
Nej, ge mig ett par i Medium.

Sedan står jag därinne i omklädningsrummet och sliter och drar i de förbannade brallorna, som i verkligheten är ett par ursnygga skinnbyxor. Skulle passa till allt. Skulle lyfta min garderob flera meter.

Men de skär in och sitter åt och går ju inte att knäppa!

Och att sticka ut huvudet, förödmjukad, genom draperiet och be att få prova ett par Large då, det gör jag bara inte.

Så jag kliver i mina väl ingådda Lindex-jeans.

Jättesköna!

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Think pink

bild

Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …

Det kan man!

I Uppsala.

Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.

Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.

Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!

For ever


Var på bio i helgen. Såg Manchester by the sea. Den kommer att sitta fast i min skalle lika hårt som dystopin Vägen.

Vägen är det värsta jag har läst. Manchester by the sea är det värsta jag har sett.

”Värsta” betyder här ”grymt och vackert på samma gång.”

Vägens fasor skildras på ett nästan bibliskt språk. Det finns ett silverstråk genom den romanen.

Och outhärdliga förluster i Manchester by the sea bärs fram av änglaröster – och ett mycket darrhänt hopp om en bättre framtid.

Kroppsspråket

handshake-1443446582M5m.jpg

Jag kollade in sortimentet på Erikshjälpen igår. Fahrija var också där, tillsammans med en väninna. Väninnan sträckte fram sin hand och jag sa Hej.

Hon kan inte tala och inte höra, sa Fahrija.

Men väninnan log med hela ansiktet och det var inget snack om saken. Både väninnan och jag var helt överens: trevligt att träffas!

Hemmablind

adult-1835799_1920.jpg

I förrgår var jag på Vilja förlags invigning av nya lokaler.

Bubbel.
Små godbitar.
Glada människor.
Intressanta samtal.
Högvis med rykande färska böcker.

Och jag tänkte att Gud så härligt det måste vara att få jobba med något ”sånt där”, något kreativt, på ett ställe där det är högt i tak.

Tills jag kom på att det gör jag ju!

I stället för teve

16082127444_049aa4726f_z

Linn Ullman på Bokmässan 2012. Foto: Niklas Maupoix enligt CC BY-NC 2.0)

Jag läser mycket, har alltid en bok på gång, som tidsfördriv och avkoppling. De flesta tuggar jag mig snabbt igenom, som kvällsmackorna ungefär, och de är nödvändiga för mitt välbefinnande men lämnar kanske inget djupare intryck.

Men ibland dyker det upp ett smörrebröd! Linn Ullmans De oroliga till exempel.

Nostalgi

Foto från Wikimedia Commons enligt CC BY-SA 3.0.

Å i åa ä i ö, säger man ju på värmländska när man vill berätta att det finns en ö i ån. I min å finns ingen ö – men så är den inte värmländsk heller.

Min å heter Helge å. Den är ett hemlighetsfullt mörker, ständigt på väg mot Åhus och öppet hav. Min å rinner genom Östanå, och i den byn finns stenarna där barn jag lekt. I lust och fägring stor!

I Östanå hade jag tre dockor och en dockvagn och en liten symaskin. Och pennor och papper och vattenfärger. Och en hel skog och min å och flyttfågelstreck och gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag saknade ingenting.

Allemansrätten

art-431344_1920.jpg

Maken, han från dejtingsajten, blev opererad i tisdags. Någon sorts förträngning i ena axelleden var det som åtgärdades. Minst tio personer var på ett eller annat vis involverade i den dagkirurgiska verksamheten. Och så fick han sjuktransport hem.

Visst är det fantastiskt!

Och min dotter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som bland annat innebär att hon är inte kapabel att försörja sig själv. Istället uppbär hon aktivitetsersättning från Försäkringskassan.

Det är nästan ännu mera fantastiskt.

Utbildning i Sverige är gratis. Att låna böcker på bibliotek är gratis, och bokbussen bjuder in till läsäventyr om man inte själv kan ta sig till bibblan.

Mona Salin kände ju att det var sexigt att betala skatt. Så långt är jag inte beredd att sträcka mig, men att jag är tacksam över att bo och verka i ett land som ger alla tillgång till en skälig levnadsstandard, utbildning, böcker, sjukvård – och ett socialt skyddsnät som kan fånga upp när saltomortalen inte riktigt funkar, det då är ett som är säkert!

Läst

trees-830690_1920

”Hellre sova under en stor gammal lind vars löv silade ljuset till guld. Eller under en alm som har starka rötter, det sa Far i alla fall, den står trygg och rak även när det stormar.

Samma skog kan också beskrivas som en produktionsplats där trädens värde bestäms av trädens sågtimmerdel, av måtten på kronogränshöjd, grövsta kvist och avsmalning.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Vilken soppa!

1024px-Blåbärssoppa.jpg

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!

Kvinnokraft

soraya-2

Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!

Proudly I present: Soraya Tavakol.

Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.

”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”

Jamal och jag

road-1610959_1920.jpg

För att bli en bra läsare krävs 5 000 timmars läsning. Eller översatt till kilometer: 40 kilometer text.

Många meningar blir det!

En av mina nya böcker heter Gå till biblioteket. Bara för att.

Den handlar om Jamal och han finns inte i verkligheten. Inte den Jamalen. Det gör däremot Jamal i Marrakech. Han som driver Riad Saba, mitt i tusen och en natt, med Atlasbergen i bakgrunden och en liten fontän och rosor och apelsiner och mosaik inne i innergårdens dunkel.

Påhittet Jamal går till bibblan i Sverige för att låna en bok om bilar. Jag hoppas att han kan hjälpa några läsare att komma en bit vidare på den där 40 kilometer långa vägen …

Och så hoppas jag att jag en vacker dag kan komma tillbaka till Marocko.

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Jag längtar alltid efter blommor

anna_munthe-norstedt_-_stilleben_med_pion

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Läst

narrative-794978_1920.jpg

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

”I skarpa dödens armar afsomnad”

2b74a72e-3c9a-4969-80ea-bd00e6d9ad97

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.

Tiden är en trollkarl

1024px-Lunds_domkyrka,_mosaic.jpg

Mosaic of the Christ, choir, Lund cathedral. Foto: Mickaël Delcey (Silverkey) enligt CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Poeten är tillbaka i Lund: ett kort besök över dagen. Han går ett par varv på stan och slinker sedan in på Historiska museet. Där var han ofta förr.

Han stannar upp inför träkrucifix.
Rakknivar från bronsåldern.
Utrangerade dopfuntar.
Silverskatter.
Svulstiga renässansstilleben målade med ett ljus som träffar betraktaren mitt i veka livet.

Och han minns sin studenttid i en sorts skimmer. Varken förr eller senare har han varit så ensam och plågsamt uppfylld av sig själv som under Lundaåren.

Och inte heller så lycklig. Känns det som. Nu. I efterhand.

Den emaljerade käringen

Medelålders_par_i_skogen_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0054269.jpg

Se där, ännu ett alias! Dessutom redan testat och kvalitetssäkrat, för hon fanns på riktigt en gång, Sissa, på den svart-vita tiden, långt innan hon blev min farmors mor.

När hennes man hade gett sig iväg för att utmana lyckan i Amerika var hon tvungen att ensam dra försorg om ungarna och hur skulle hon göra det?

Gårdfarihandel fick det bli.

Med häst och vagn skramlade Sissa Olsson kors och tvärs genom Göinge, sålde porslin och glas och emaljerade kärl, därav artistnamnet.

Och mannen, han från dejtingsajten, fick minsann bara för ett par veckor sedan ett nytt alias, i en av Marrakech gränder där han stegade fram i sin bästa kavaj. ”Monsieur Propre!” ropade en av sjalförsäljarna när han fick ögonen på denne exotiskt välklädde herre.

Monsieur Propre och Den emaljerade käringen II, vilket radarpar!

Varde ljus!

bild.JPG

Asså, min skolfranska har aldrig varit vad den borde ha varit, men jag är iallafall rätt säker på att Delacroix här skriver något om att ”skönheten springer utmed gatorna.”

Hmm… just nu traskar den ju mest omkring i snömodd och är sådär lagom charmig, men visst, om några månader rör hon sig säkert fort och fritt i stan igen och är en dikt med utsläppt hår, un poème!

Det ser vi fram emot!

Let’s dance

La_Bocca_tango.jpg

Ambitionen är att publicera en liten bloggtext varje dag i ett år. Dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för att – både mellan och på raderna – lyfta fram lättlästgenren.

Och så är det ju roligt också!

Att segla må vara nödvändigt, men att skriva är kul! Lättläst och svårläst om vartannat. Långt och kort och högt och lågt. Allvar och trams.

Gerda Antti skriver i romanen Det är mycket med det jordiska:

”… alla måste ha nånting att skylla på eftersom det är den mest verkningsfulla trösten.”

Det är inte roligt. Innehållet i den meningen är urjobbigt, men ordens lilla dans, rytmen, formerandet av deras inbördes ordning är en glädjefylld syssla.

Jag skriver eget och jag skriver av det Gerda Antti har skrivit, för att göra det till mitt och för att föra det vidare. Att skriva är en sällskapslek jag leker för mig själv, men den behöver förstås läsare för att gå i mål.

It takes two to tango.

I influensans tid

Barbiejul.jpg

Vad kan man orka med att göra när man är fortfarande är förkyld.

Läsa, förstås.
Skriva lite.
Och kanske sortera gamla fotografier?

Väldigt gamla fotografier.
De från barndomen …

Jamen titta, vad hittar vi väl här?

Minsann: världens sötaste syskonpar mitt i en julafton för länge sedan.

Man tittar. Och inser att Barbie fick tösen med den hemsydda manchesterklänningen att tro att en annan tillvaro var möjlig: en med svandun och klackskor.

Prosit!

Långt borta och nära

woman-with-a-cold-or-allergy.jpg

Man får influensa.
Man känner sig först riktigt dålig och blir sedan bara sämre.
Man ligger i sin säng i åtta nätter och  sju dagar.

På den sjunde dagen är det mörkt som i jordens innandöme när man vaknar – och det är inte konstigt för det är strömavbrott, och kylan rasar in genom spröjsade fönster.

Dubbla strumpor.
Dubbla tröjor.
Och inget vatten.

Amen, va fan! Kom igen nu livet!

Så på sjunde dagens förmiddag går man till ICA för att köpa vatten. Dit går man bra. Hem går nästan man inte alls och man gråter av utmattning när man tar de sista stegen uppför trappan. Sedan rasar man ihop i en liten sorglig hög på hallgolvet. Ligger där och nästan inte finns. En lång stund. Tills man som ansvarstagande och hyggligt ärlig skattebetalare och kämpande mor ändå tar sig samman, tar sig i kragen, biter ihop om det sura äpplet och mot alla odds reser sig upp.

Och strömmen kommer tillbaka och man kokar en kanna te på en kolsyrad Ramlösa med hallonsmak och diskar frukostdisken med hjälp av hushållspapper och alcogel och, äckligast av allt, spolar fortfarande inte på toa.

Om två dagar börjar jobbet.

Och på Orlandos flygplats öppnar ännu en av dessa gärningsmän eld. Fem döda.

Det livsnödvändiga skrivandet

letter-700386_1280.jpg

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.