Vilken soppa!

1024px-Blåbärssoppa.jpg

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

Ja, jag erkänner

När man som jag har jobbat nästan 30 år i skolan, och dessförinnan genomgick den själv i 16 år, börjar man känna sig som en mättad lösning, proppfull av terminer!

Det har funnits perioder i mitt lärarliv då det har varit en lättnad att gå till jobbet, när arbetet faktiskt har varit en rastplats, en räddningsplanka, ett normalitetsbegrepp att hålla sig fast vid på ett gungande hav.

Nu är det mig mest en glädje, men en trötthet har smugit sig in. Det känns lite som att gå på kalas flera gånger i veckan. Fullt med folk överallt och rätt så ofta nya finklädda mål och visioner.

Ibland längtar jag hem till mina mjukisbyxor!

Kvinnokraft

soraya-2

Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!

Proudly I present: Soraya Tavakol.

Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.

”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”

Jamal och jag

road-1610959_1920.jpg

För att bli en bra läsare krävs 5 000 timmars läsning. Eller översatt till kilometer: 40 kilometer text.

Många meningar blir det!

En av mina nya böcker heter Gå till biblioteket. Bara för att.

Den handlar om Jamal och han finns inte i verkligheten. Inte den Jamalen. Det gör däremot Jamal i Marrakech. Han som driver Riad Saba, mitt i tusen och en natt, med Atlasbergen i bakgrunden och en liten fontän och rosor och apelsiner och mosaik inne i innergårdens dunkel.

Påhittet Jamal går till bibblan i Sverige för att låna en bok om bilar. Jag hoppas att han kan hjälpa några läsare att komma en bit vidare på den där 40 kilometer långa vägen …

Och så hoppas jag att jag en vacker dag kan komma tillbaka till Marocko.

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Jag längtar alltid efter blommor

anna_munthe-norstedt_-_stilleben_med_pion

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Läst

narrative-794978_1920.jpg

”I varje bok finns egentligen tre böcker: den som du läser och den som jag har skrivit, och de skiljer sig från varandra. Men det finns också en tredje bok: den som jag skulle ha skrivit om jag bara haft förmågan, och den är utan jämförelse den bästa. Men jag når den aldrig.”

Amos Oz i VI Läser nr 1, 2017

”I skarpa dödens armar afsomnad”

2b74a72e-3c9a-4969-80ea-bd00e6d9ad97

Jamen, vilken formulering!

Ett yxhugg är den och den går att googla fram om man söker på ”Hoppenstedt” – och det gör jag ibland. När jag drabbas av hemlängtan till Östanå och vångarna vid Hoppensteds kulle.

Vångarna där vipor sjunger in våren.
Och det späda gräset blommar av röda och gula och blåa fjärilar.
Och åns milda mörker drar iväg ner mot byn.

Det är klart att Hoppenstedtarna ville att denna ljuvlighet skulle vara inom synhåll också från landet som icke är.

Bakom en smidesgrind, under granars skugga, lever deras minne kvar.

Tiden är en trollkarl

1024px-Lunds_domkyrka,_mosaic.jpg

Mosaic of the Christ, choir, Lund cathedral. Foto: Mickaël Delcey (Silverkey) enligt CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Poeten är tillbaka i Lund: ett kort besök över dagen. Han går ett par varv på stan och slinker sedan in på Historiska museet. Där var han ofta förr.

Han stannar upp inför träkrucifix.
Rakknivar från bronsåldern.
Utrangerade dopfuntar.
Silverskatter.
Svulstiga renässansstilleben målade med ett ljus som träffar betraktaren mitt i veka livet.

Och han minns sin studenttid i en sorts skimmer. Varken förr eller senare har han varit så ensam och plågsamt uppfylld av sig själv som under Lundaåren.

Och inte heller så lycklig. Känns det som. Nu. I efterhand.

Den emaljerade käringen

Medelålders_par_i_skogen_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0054269.jpg

Se där, ännu ett alias! Dessutom redan testat och kvalitetssäkrat, för hon fanns på riktigt en gång, Sissa, på den svart-vita tiden, långt innan hon blev min farmors mor.

När hennes man hade gett sig iväg för att utmana lyckan i Amerika var hon tvungen att ensam dra försorg om ungarna och hur skulle hon göra det?

Gårdfarihandel fick det bli.

Med häst och vagn skramlade Sissa Olsson kors och tvärs genom Göinge, sålde porslin och glas och emaljerade kärl, därav artistnamnet.

Och mannen, han från dejtingsajten, fick minsann bara för ett par veckor sedan ett nytt alias, i en av Marrakech gränder där han stegade fram i sin bästa kavaj. ”Monsieur Propre!” ropade en av sjalförsäljarna när han fick ögonen på denne exotiskt välklädde herre.

Monsieur Propre och Den emaljerade käringen II, vilket radarpar!

Varde ljus!

bild.JPG

Asså, min skolfranska har aldrig varit vad den borde ha varit, men jag är iallafall rätt säker på att Delacroix här skriver något om att ”skönheten springer utmed gatorna.”

Hmm… just nu traskar den ju mest omkring i snömodd och är sådär lagom charmig, men visst, om några månader rör hon sig säkert fort och fritt i stan igen och är en dikt med utsläppt hår, un poème!

Det ser vi fram emot!

Let’s dance

La_Bocca_tango.jpg

Ambitionen är att publicera en liten bloggtext varje dag i ett år. Dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för att – både mellan och på raderna – lyfta fram lättlästgenren.

Och så är det ju roligt också!

Att segla må vara nödvändigt, men att skriva är kul! Lättläst och svårläst om vartannat. Långt och kort och högt och lågt. Allvar och trams.

Gerda Antti skriver i romanen Det är mycket med det jordiska:

”… alla måste ha nånting att skylla på eftersom det är den mest verkningsfulla trösten.”

Det är inte roligt. Innehållet i den meningen är urjobbigt, men ordens lilla dans, rytmen, formerandet av deras inbördes ordning är en glädjefylld syssla.

Jag skriver eget och jag skriver av det Gerda Antti har skrivit, för att göra det till mitt och för att föra det vidare. Att skriva är en sällskapslek jag leker för mig själv, men den behöver förstås läsare för att gå i mål.

It takes two to tango.

I influensans tid

Barbiejul.jpg

Vad kan man orka med att göra när man är fortfarande är förkyld.

Läsa, förstås.
Skriva lite.
Och kanske sortera gamla fotografier?

Väldigt gamla fotografier.
De från barndomen …

Jamen titta, vad hittar vi väl här?

Minsann: världens sötaste syskonpar mitt i en julafton för länge sedan.

Man tittar. Och inser att Barbie fick tösen med den hemsydda manchesterklänningen att tro att en annan tillvaro var möjlig: en med svandun och klackskor.

Prosit!

Långt borta och nära

woman-with-a-cold-or-allergy.jpg

Man får influensa.
Man känner sig först riktigt dålig och blir sedan bara sämre.
Man ligger i sin säng i åtta nätter och  sju dagar.

På den sjunde dagen är det mörkt som i jordens innandöme när man vaknar – och det är inte konstigt för det är strömavbrott, och kylan rasar in genom spröjsade fönster.

Dubbla strumpor.
Dubbla tröjor.
Och inget vatten.

Amen, va fan! Kom igen nu livet!

Så på sjunde dagens förmiddag går man till ICA för att köpa vatten. Dit går man bra. Hem går nästan man inte alls och man gråter av utmattning när man tar de sista stegen uppför trappan. Sedan rasar man ihop i en liten sorglig hög på hallgolvet. Ligger där och nästan inte finns. En lång stund. Tills man som ansvarstagande och hyggligt ärlig skattebetalare och kämpande mor ändå tar sig samman, tar sig i kragen, biter ihop om det sura äpplet och mot alla odds reser sig upp.

Och strömmen kommer tillbaka och man kokar en kanna te på en kolsyrad Ramlösa med hallonsmak och diskar frukostdisken med hjälp av hushållspapper och alcogel och, äckligast av allt, spolar fortfarande inte på toa.

Om två dagar börjar jobbet.

Och på Orlandos flygplats öppnar ännu en av dessa gärningsmän eld. Fem döda.

Det livsnödvändiga skrivandet

letter-700386_1280.jpg

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.

”Pretty Close”?

 

img_6919-1

Pretty Close: Visst vore det ett trevligt alias!

Den här bloggens nya vinjettfoto är taget av mannen, han från dejtingsajten, inne på Riad Sabas innergård och det visar några av Sveriges mest lättlästa böcker på vift i Marocko.

Å, den porlande fontänen där! De nyplockade clementinerna i skålen av grönglaserad keramik!!

De superduperlättlästa fick stanna kvar, som en krok in i ett eventuellt alfabetiseringsprojekt. Men mannen från dejtingsajten och jag var ju tvungna att åka hem.

När taxibilen började smyga oss ut genom gränden, sprang en av riadens anställda ikapp den.

– Madame, your you forgot your cell phone!

Pretty close!

De svenska tigrarna stannade hemma?

Var det kanske inte främst de försiktiga utan de uthålliga som stannade kvar, som behöll ett stadigt grepp om plogar och hyvelbänkar när emigrationens vågor svepte iväg en miljon svenskar?

Var det de trägna trogna som stannade, de som inte ville överge släktingar och vänner för en guldskimrande dröm? De vars ättlingar skulle montera ihop Folkhemmet.

Oavsett bakomliggande orsak, min morfars bror åkte in till Staterna – och försvann där – men morfar själv stannade i Nöbbelöv.

Tur för mig!

Lägesrapport

Parus_major_Luc_Viatour.jpg

Parus major. Foto: Luc Viatour enligt CC BY-SA 2.0.

Ny almanacka, nya pennor, nya föresatser. Nytt år! Jo, det känns högtidligt: en smula bräckligt, men hoppfullt.

… som att länge ha vakat över ett febersjukt barn och så en morgon vill  barnet ha en rostad med Nutella  – och en till! – och sedan vill det att man ska öppna fönstret och då sitter där minsann en liten talgoxe och filar på en melodi.

Jag älskar nyårsdagar!

Här är förstås samma tradiga väder som igår och här finns inga barn som vill ha Nutellamackor , men luften är fortfarande laddad med goda föresatser och det finns en veckas ledighet kvar att avnjuta; lättlästa böcker ska skrivas och det enda barn jag har är feberfritt. Nytatuerat men feberfritt!

Och vi har fått önska oss själva och varandra ett Gott Nytt År – och bara det är ju fint i sig. Att önska.

Och sedan förverkliga.

Läst

sculpture-171686_1280.jpg

”Det finns alltid ett före och ett efter.
Först händer en sak och sedan händer nästa.
Om allting hände på en gång skulle det inte fungera.
Utan före och efter skulle allting hända på en gång och människan är inte gjord för den sortens kaos och anarki.
Det förflutna flyttar sig inte, skriver Marcel Proust.
Det flyttar sig inte men det rör sig.”

Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Oförglömligt

La Majorelle 2016.jpg

Poeten var också i Marrakech en gång och han minns fortfarande hur härligt det var att blåsa dammet från skolfranskan och mercia och au revoira och känna sig hur världsvan som helst.

Han vandrade i timmar i soukens gränder, lät människomyllret liksom skölja igenom sig; allt fjärran var plötsligt nära och hans vanliga liv väldigt långt borta.

På ett torg vaggade feta kobror till entonig musik och män i himmelsblå klädnader sålde silver – och Jardin Majorelle var ett tempel till stillhetens lov: bambuskogens solgenomlysta rasslande där …

I Sverige var det vinter.

Läst


”… innan hans svartsjuka mot min kärlek till bebisen fick honom att överge oss båda. Jag vet att han inte ville överge oss och jag kommer ofta på mig själv med att önska att det här gemensamma barnbarnet på något sätt ska få oss att bli vänner igen. Han är ett viktigt vittne till mitt liv …”

Ur Rädd att dö av Erica Jong

Fågelskådning, del II

The_Moorish_Bazaar.jpg

Hemma i Eslöv sitter duvorna och kurrar ihop något som låter ungefär som ”God morgon, Eva! God morgon, Eva!”. Om och om igen repeterar de denna gutturala hälsningsfras. Mellan gran och fur.

I Marrakech vindlande gränder låter duvornas mantra mer som att de upprepar  ”Allt okej? Allt okej?”. Och den frågan är befogad! Hur mycket vilse kan man gå och ändå hitta rätt till slut?

Ja må vi leva!

IMG_6936.JPG

Gryningen i morse var som en omtänksam mor. Försiktigt letade den sig in genom fönsterluckornas springor för att hinna väcka mig  innan muezzinens skrällande böneutrop skulle börja förkunna Allahs storhet.

Att vakna med ett ryck är inte min bästa gren. Men att ligga under ett sammetstäcke och höra en stad sträcka på sig, vända sig mot sin Gud och solen, det är fint.

Fontänen plaskar lite förstrött nere på gården. Det är julafton i Marrakech. Och min födelsedag.

När jag sticker handen under kudden, så ligger där ett paket som mannen, han från dejtingsajten, har smusslat dit under natten. En bok, förstås.

Och jag tänker att mitt liv har aldrig varit bättre. Måtte det få vara länge!

Dagens Heja!

well-930052_1280.jpg

Dagens Heja! går till Vilja förlag som via Unicef skänker skolpaket i julklapp: en vattenpump så att flickor inte behöver ägna dagen åt att bära vatten, utan kan gå i skola i stället, och pennor och böcker som räcker till 100 elever.

Vilket fint paket!

Utbildning förbättrar människors levnadsvillkor. I hela världen.

Också i Sverige.

Oj! Tänk om jag inte hade fått gå i skola när jag var liten … Omöjliga tanke!

Fråga utan svar

bild.JPG

Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!

Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.

Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.

Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?

Slutrim

Grejer får finnas kvar hur länge som helst, undanstoppade: utslitna skor, nycklar till bortglömda lås, gamla tapetrullar, spräckta kaffekoppar, tradiga böcker, rostiga cyklar – det är ingen hejd på hur lätt vi låter utrangerade prylar ta plats, jäsa över alla bräddar – och dessutom gärna köper ännu mer, ännu fler på loppisar och i second hand-butiker.
Och det är okej.

Ibland nästan charmigt.

Men sprucken kärlek, det där allra ömtåligaste som gick sönder, det ska vi helst kasta på tippen efter några veckor och sedan bara gå vidare i livet, rakt fram, utan att passera ”Gå”.

Är det så?

Ord – och visor

Igår gjorde jag säsongens sista författarbesök. Genom tunneln, ut ur mörkret och så: Båstad!

Denna ås!
Detta hav!
Dessa flitiga sfi-elever, som lyssnade och frågade och läste och skrev!

Efteråt hoppade jag på fel buss, och det var ju jättebra för då hamnade jag så småningom på ett tåg där någon vänlig själ hade placerat ut antikvariatsböcker med dedikationen ”God Jul! Läs  – eller ge bort – en klassiker!”

Jag norpade åt mig En spelmans visor av Dan Andersson. Det var ingen rolig läsning. Men vacker.

”V” som i Vilja, ”D”som i Dylan

bild.JPG

”Det är bra
De bokar är bra
I bokar finns färger och bilder som drar läsaren”

Jamen, kan man få till en bättre bokrecension på superduperlättläst nivå?! Inte mycket, va?

😉

Så tack Vilja förlag, tack för att ni gör böcker med färger och bilder som drar läsaren, oavsett om detta ”drar” betyder ”lockar” eller ”hjälper”!

Och tack, Patti Smith, som kom av sig mitt i Nobel-sången och var så avväpnande modig att hon erkände att hon, legenden, var nervös!

För det är ju när bokarna drar läsarna, som man förstår hur mycket de behövs. Och det är ju när en ärrad idol utan omsvep erkänner sin svaghet, som man älskar henne: sitter där i frack och galaklänning med hjärtat på vid gavel, medan a hard rain is falling and falling and falling och de som verkligen behöver superduperlättlästa böcker alldeles nyss överlevde i Dylans text.

Nobeldagen 2016

blowing-1299209_1280.png

Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.

Plågorna var över.
Och livet.

Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.

Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.

Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.

Jag satt en timme av evigheten hos honom.

I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.

… och Bob Dylan is blowing in the wind …

Ingenting försvinner, inte ens det som är borta för alltid

background-683303_1280.jpg

Pär Lagerkvists ungdomskärlek hette Karin. Hon var bildkonstnär och till henne skrev han såhär:

”Jo, måla du bara – men järvt!!! annars är det ingen mening däri – men du skall också framför allt måla konst, vackert, rikt, raffinerat – inte bara dänga på färj – måla diskret men järvt ändå och obunden av gamla doktriner!”

Ur En skinande saga av Torbjörn Åhs.

Jamen, visst är det härligt hur ”järvt och obundet av gamla doktriner” Lagerkvist stavar sitt modersmål, och dessutom drämmer till med tre  utropstecken i rad.

Hans brev finns bevarade.
Inte Karins.

Hon slog ett rött sidenband om sin skatt – och döpte längre fram i livet dottern, som hon fick med en annan man, till ett av de smeknamn som Pär hade givit henne. Men han sparade inte hennes brev.

Som gamla tiders fotonegativ finns de ändå kvar i den där boken.

Ingenting försvinner.

Gäst hos verkligheten, del II

mosaic-315188_1280.jpg

När uppsatserna var färdigskrivna, var det dags för grupparbete.

Amir hjälpte Fahrija att träna på siffror. Rania högläste, på eget initiativ, ur en bok för vår gästande politiker. Och resten av eleverna satt i en grupp för sig och klurade på olika teman som man måste behärska på kurs B, till exempel att berätta om sin familj, sitt yrke, sin bostad och sina framtidsplaner.

Och det var fredag och solen och flitens lampa lyste och jag tänkte för tusende gången att jag har världens bästa jobb!

Gäst hos verkligheten

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Foto: Thyago enligt CC BY 2.0.

Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.

Visst fick hon det.

Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?

Vad som försiggick?

Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.

Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”

Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.

Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.

När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.

Fortsättning följer …

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Författarbesök i verkligheten

– Det är möjligt att det bara kommer en handfull, sa bibliotekarien till mig, medan hon bar in fika i rummet bakom kulturchefens kontor.

Det kom så många att jag fick improvisera.

Att stå och föreläsa i en timme i ett litet och proppfullt rum, där det dessutom samtidigt serverades kaffe och pepparkakor, det hade ju inte funkat, så efter en stund lämnade jag manuset åt sitt öde och berättade i stället om mina böcker utifrån olika bilder i dem.
Och böckerna skickade runt.

Och det bläddrades och kommenterades.

– Har du gjort bilderna också?
– Varför heter han i boken Ali?
– Kan du inte skriva en bok om kända personer?
– Jag har läst den som heter Veckan.
– Jag har också varit på Ikea, precis som han där i boken.

30 års sfi-undervisande har lärt mig att min största uppgift som lärare är att anpassa kartan efter sfi-terrängen. Lite svettigt var det allt igår, men mest roligt.

Visuellt

1024px-Elin_Wägners_arbetsrum.JPG

Elin Wägners arbetsrum i ”Lilla Björka” i Berg i Småland. Den färgen! Foto: Pieter Kuiper.

För många somrar sedan deltog jag i en folkhögskolekurs. Tre småländska författare hette den och från den minns jag bland annat

  • Vilhelm Mobergs manuskriptbuntar i en monter på Växjö museum.
  • Lagerkvists gröna skrivbord uppe på andra våningen i ett litet bygdemuseum.
  • och så ett av Elin Wägners rum, som var målat i samma rödlila nyans som tjärblomster har …

Inspiration

bild.JPG

I morgon gör jag ett författarbesök på Örkelljunga bibliotek. Då kommer jag att prata lite om en bok som har följt med mig sedan barndomen, nämligen Hylands ABC-bok.

När jag började att skriva lättläst, hade jag bland annat den boken i tankarna.
Något som påminde om de korta texterna i den – och de färgglada bilderna: ett ABC för vuxna, som kunde underlätta sfi-studerandes första tid i skolan, det var vad jag ville åstadkomma.

Kuckeliku!

bild.JPG

När jag gick i första klass sa fröken Gun att ”tuppen heter Ture”. Ett par gånger upprepade hon det och då klack det till i den lilla språkmänniskan i mig.

Frökens pekpinnepekade på det ”t” som stod under bilden på tuppen på väggalfabetet var allt som behövdes. Nyckeln vreds om och simsalabim begrep också jag hur talat och skrivet hänger ihop.

Fotot är hämtat ur läromedlet ABC för vuxna.

Utvecklingspotential

consumer-society-386661_1280.jpg

Jag pratade nyss med min mor i telefonen, säger Poeten. Hon har skaffat sig en ny TV och den är platt och fin, men har en fjärrkontroll som hon inte klarar av att byta kanal med.

För komplicerad.

Och igår var hon på banken för att växla till sig två tusenlappar att ge bort i julklapp.
”Vi hanterar inte kontanter”, sa banken. ”Din dumma lilla människa”, sa banken inte, men den tänkte det.

Läst

1024px-Gräl_mellan_två_män_1488.jpg

”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras; den handlar om den vanligt förekommande benägenheten att vilja förbättra sin granne eller få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn eller få sin bror att rycka upp sig snarare än att låta dem vara. Fanatikern är en högst osjälvisk varelse.”

Ur Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

 Filmen om Cézanne och Zola

800px-cc3a9zanne2c_paul_-_still_life_with_a_curtain

Ja, si det var en tradig historia, skrev Poeten. Faktiskt ett enda långdraget lidande i Aix en Provence på den tiden det begav sig, och där ingenting utöver ett antal ”konstnärliga” vredesutbrott hände och ingenting förklarades.

En seg och smaklös anrättning var det, alltihop, utom ouvertyren: närbilderna på Zolas papper, Cézannes målardukar och på de broderade tygerna, färgpigmenten, karafferna och matsilvret var underbart sinnliga. Dem ville man stoppa in i munnen!

Erasmus och framtiden

erasmus_rotterdam

Uttryck som ”hungern är den bästa kryddan” och ”en svala gör ingen sommar” har vi fått av Erasmus av Rotterdam, en man som var noga med nyanserna.

Frasen ”jag kommer att minnas dig så länge jag lever” lyckades han variera på 200 olika sätt, berättade författaren Nina Burton, liksom i förbifarten, på Bokens dag i Malmö igår. Hon berättade också att Erasmus föddes i Holland år 1466 och bodde i sju olika länder och stod för 20 procent av den totala bokutgivningen i Europa.

Sic!

Hans liv och verk är, via Burtons essäberättelse  Gutenberggalaxens nova, högaktuellt i Sverige Anno Domini 2016.

Ska vi se på böcker som tidskapslar? Absolut, sa Burton: UNESCO varnar nu för global minnesförlust. Digitaliserade böcker klarar ett par decennier …

Dags att säkerhetsbrodera!

bild.JPG

Igår försvann en handfull ännu inte publicerade bloggtexter rätt ut i rymden. Jag var ovarsam. De raderades. Så var den dagen förstörd.

Man borde brodera mera, som hon som har gjort ett textilt verk av sin dagbok, se bilden. Hennes ord försvinner minsann inte av en knapptryckning – och hon behöver inget förlag. Hennes formuleringar är genom nål och tråd upphöjda till konst.

Var är mitt syskrin?!

Det enda vi kan göra

9377326468_d32e759d73_z

Foto: Chad Cooper enligt CC BY 2.0.

En kille från Syrien kom fram till mig efter ett föredrag, och undrade om jag har något motto.

”Fånga dagen”, sa jag. ”Lev nu!”

Vad annat kunde jag jag säga till en ung man som kanske aldrig ska återvända till det land som har sett honom födas – och som har förskjutit honom?

En krokan till Cohen

IMG_6805.jpg

”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Leonard själv tog sig ut genom en av de där öppningarna igår … Det enda han fick med sig var sin röst.

Och Ahmad och Fatima och jag och mannen, han från dejtingsajten, och våra barn och alla andra som andas och ber idag, och kokar saffransris och lingonsylt och lyssnar på Electric Body Music och tatuerar sig och skriver lättläst och svårläst, en dag ska vi också dö …

Men alla andra dagar ska vi leva!

Därför: krokan.

Nya böcker

bild.jpg

Sveriges mest lättlästa författare, bilden från en studieresa i Dubai.

Världens äldsta bloggare, Dagny, är  104 år ung. När hon var 99 anmälde hon sig till en datakurs, för hon blev rastlös av att bara sitta och vänta på döden och bestämde sig för att ha ”lite lajbans i stället”.

I väntan på Godot har den här bloggaren, Sveriges mest lättlästa författare, tre nya böcker på gång: en om Moa och Ali, en liknande med en Jamal som huvudperson, och så en bok av lite annorlunda kaliber där läsarens egna erfarenheter utgör en stor del av  berättelsen.

Det är roligt att se böcker växa fram! De är frukten av ett nära samarbete mellan mig, en illustratör och en redaktör. Och min önskan och förhoppning är att våra böcker ska vara  … lajbans!

Tripp, trapp, Trump

hand-262104_1280.jpg

UNESCO definierar en analfabet som en person som är över 15 år och som inte kan läsa eller skriva en text av betydelse för det vardagliga livet.

Baslitterat är den som kan läsa och skriva en text med känt innehåll.

Funktionellt litterat då? Vad klarar en sån?  Jo, hen är kapabel att genom läsning tillägna sig nya kunskaper, studera helt enkelt. Det finns dock uppgifter om att en tredjedel av USA:s befolkning inte klarar av att läsa en tidningstext. Då sorterar de alltså inte under rubriken Funktionellt litterata.

Trump har mycket att göra.

Med ålderns rätt?

Härom dagen var jag på en läromedelsmässa och det tycktes mig som att många förlag stod och skrek, nästan i falsett, att förpackningen är viktigare än innehållet. Det tutade och flimrade i vartenda hörn och blev alldeles igenkorkat i mig av lustifikationer och versaler och färggladhet och krumeluriga typsnitt.

Kanske jag är för gammal?
För introvert?

Det funkar

woman-in-blue-lagoon-icel-012

I förrgår gick alla kvinnor på Island hem från jobbet klockan 14.38. För då var deras arbetsdag slut, beaktat skillnaden mellan mäns och kvinnors lön. I Europas mest jämställda land.

Skrev en vän alldeles nyss.

Zwisch!

Ord byter ägare … internetsnabbt!
Men hur länge håller en hårddisk?

Kilskrift i lera och sten är fortfarande, efter 5 000 år, läsbar.

Rastplats Anilla

getingstasjc3b6n_21_augusti_2015_utsikt_vid_rastplats

Foto: Deryni enligt CC BY-SA 4.0

Min morfars mor hette Anilla Ek. Hon bodde i en stuga invid Helge å. Fem barn och en gubbe hade hon. Och en tokig svärmor. Och dåligt med mat.

Fattiga var de ju alla på den tiden, men när Anilla bad om pengar till hushållskassan hände det att hennes karl i vrede slängde ett par mynt ner bland sågspånen i sin verkstad, så att hon skulle behöva leta rätt på dem.

Han var inte bara fattig. Han var också elak.

Ändå trödde Anilla lätt. Det är göingska och betyder att hon gick med lätta steg – och det gjorde hon tydligen tillräckligt ofta för att just det skulle bli hennes eftermäle: ”Anilla Ek, hon trödde lätt”.

Hur orkade hon göra det?!

Hennes dumskalle till man dog ung, och Anillas stuga är för länge sedan riven. I stället har det anlagts en rastplats där. ”Rastplats Anilla”.

Före detta amerikanska presidenter får ett bibliotek uppkallat efter sig. Det är fint. Men det vete tusan om det inte är ännu finare att få en egen rastplats!

Morgon på Kungsholmen

home-189524_1280.jpg

Vad händer i hjärnan när vi lär oss läsa? Den växer.

Vad händer i hjärnan när vi lär oss ett nytt språk? Dess struktur förändras.

Vad händer i Sveriges mest lättlästa författare när hon åker till Stockholm för att vara avnjuta Lättlästdagen? Hon börjar leka med tanken att än en gång flytta till storstadens brus.

Så lättmanipulerad är hon.

Stuckaturerna hemma hos hennes Kungsholmskompis! Dubbeldörrarna! Ledstången av polerad mässing! Den mysiga innergården och all världens kulturkrockar inom räckhåll!

Kanske skulle det funka?

Någonstans i Sverige

bild.JPG

Min pappa dog för ett år sedan och mamma har sorterat papper och grejer sedan dess.
Häromdagen dök det upp några fotografier från hans lumpartid, foton som ingen av oss tidigare hade sett: pappa som snygging – hela tiden omgiven av ett gäng killar.

Deras öppna leenden och tjocka kalufser.  Pojkar i uniform. Tänkta att försvara fosterlandet. Bli kanonmat i händelse av krig.

Omkring dem finns bevarat ett romantiskt skimmer, ett ljus.

Pappa!

Namn och nytt

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta toppar förstås listan, men i den församling där min mamma var kyrkoskrivare fanns två bröder som hette Amandus och Albanus.
Visst kan man se dem framför sig: säckiga kavajer och bruna trätofflor. Snusdosan i innerfickan.

Eller var de kanske av den prydliga sorten? Jag måste fråga.

För ett par månader sedan döptes i Glimåkra kyrka en liten pojke. Han fick heta Mowgli.
Det finns två kvinnor i Sverige som bär det namnet.

Och nästa vecka är det Lättlästdagen i Stockholm. Eva Sfi:a Thors Rudvall ser fram emot det.

Från den pyttelilla världen, och den ofattbara

aleppo_soap_03

Min liv och kniv … varför heter det så?

Gör det det, egentligen?

Å, vad det är fult, detta dubbla det! Och tradigt är ordet ”hen”. Hen är som allvädersstövlar. Praktiskt, javisst, men …

Så, det var det och hopp och skutt från språkliga hårklyverier till ett historiskt skönhetstips:

Aleppotvålen! Denna brungröna klump besitter nästintill magiska egenskaper och tillverkas på samma sätt nu som för över 4 000 år sedan. Fast inte längre i Aleppo. Utan i exil. Av överlevande ”soapmasters””.

Och någonstans i världen sitter en Nasser som gör konst av kriget:

 

Vadmal

Ibland trycker en gråhet ner Poetens axlar. En sorts osynlighetsmantel är det, klippt ur en tuskaftsväv av tradiga minnen och av en framtid som inte heller verkar speciellt lysande.

I de bortskämdas land ömkar Poeten sig själv.

Det är inte attraktivt. Men han har ont i fötterna, versfötterna, och så släpar han omkring på sin eviga sömnlöshet och den är svår att förhålla sig till på något vettigt sätt. Han är rädd för att ta sömntabletterna och rädd för att vakna och sedan inte kunna somna om, så rädd för detta att han nästan inte vill somna alls!

Läst

”Varför jag får en känsla av kärlek inför ett visst ansikte, ett visst uttryck? 

För att det är någonting jag känner igen, någonting jag känner mig hemma med. Inte för att det liknar mig själv, men det finns ett släktskap. Ett landskap. Någonting i ögonen, en tjärn, en myr. Någonting instabilt.”

Ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

En duktig flickas bekännelse

book-112117_1920

En enda gång skolkade jag. Det var när jag skulle skriva nationellt prov i matte på gymnasiet. Samma dag ”glömde” jag också att lämna tillbaka en bok på skolbiblioteket. Pär Lagerkvists Mariamne var det, i halvfranskt band med guldsnitt.

Så vacker!

Och jag var så ledsen!

Romanens förpackning var mig då komplett likgiltig. Det var innehållet som jag ville äga, verkligen behövde få bära med mig i min gröna skolväska: det lagerkvistskt avskalade språket till tröst.

Fortfarande står detta stöldgods och trängs någonstans i min bokhylla. Förmodligen mitt emellan Preskriberade synder och Mitt krossade hjärta, del ett.

Efter hundra år

I lördags stod jag på loppis och sålde då bland annat två porslinshästar som hade varit min mormors. För sötnosflickan som satsade sin veckopeng på dem berättade jag att ”tanten som en gång ägde hästarna hette Hilda, och hon skulle faktiskt ha fyllt 100 år i dag. Och hon var gift med en farbror som hette Sture.”

– Å, då ska de heta Hilda och Sture! sa tösen.

Så i ett flickrum, bredvid några My little ponys tänker jag mig, finns nu alltså återigen Hilda och Sture sida vid sida.

Ingenting tar riktigt slut. Det kommer alltid en fortsättning.

Det evigt kvinnliga

När han, mannen från dejtingsajten, gick på högstadiet var han minsann både blond och långhårig, och då gjorde han – långt innan ”hen” var uppfunnet –  ett bejublat Luciaframträdande hemma hos en lärare i arla morgonstund den 13 december.

Jag avundas honom detta.

Mina lockar räckte aldrig så långt.

Ordalek och småkonst

window-176187_960_720

”I dag serveras äckelbitar i sin egen avsky.”

Sånt tyckte man ju var roligt på den tiden som man läste Svenska MAD och hade tvärlugg.
Vad är kul nu?

Att kaffe latte-minimalismen som inredningstrend är avlöst av storblommiga mormorstapeter och sammetsklädda fåtöljer.

Och att ”Sveriges mest lättlästa författare” sitter och skriver sina böcker i en fönsternisch, för det är ju en nischverksamhet hon håller på med, verkligen.

Såsom i en spegel

Bäst som Poeten sorterar sina pappershögar, i akt och mening att verkligen rensa ut, kasta bort, minimera, så dyker det alltid upp några bortglömda citat som envist har hållit sig kvar.

År efter år.

De emanerar ur det ljus som hjälper honom att få syn på sig själv.

Vi är dömda till kommunikation.

Majoritetssamhället är inåtvänt.

Hjärnan kräver förenkling, därför finns begreppet ”skog”.

Drömscenario

Sovande säl. Foto: Rimshot enligt CC 2.5.

Poeten lider av sömnstörning. Efter åratal av krackelerad sömn vågade han sig till sist på sömnmedel.

Några nätter funkade det.

Men hjärnan vande sig snabbt och när han, tabletterna till trots, ändå inte lyckades sova mer än ryckvis slutade han med medicinen; att vara både dåsig av kemiska substanser och yr av sömnbrist, nej det gick inte an.

Men de utmattade dikterna är hans bästa.

Litterär stöld

couch-576125_960_720

”Fabrik för divaner, speglar och stolar”: nog vore det en bra titel på en feel good-roman?

Jag snodde åt mig den alldeles nyss på museet. Det fanns tydligen en sådan fabrik här i Städernas stad när förra seklet var ungt.

Återstår alltså bara att skriva boken … Men skulle det funka med feel good i historisk miljö? Utspelar inte sig de romanerna alltid i nutid?

I så fall varför?

Läst

279_ribes_grossularia

Jag hittade ett gammalt urklipp, förmodligen saxat ur ett Skånskt Dagblad.

”Hälften av alla språk talas av färre än 10 000 personer. Vart fjärde språk har färre än 1 000 talare, till skillnad från det kinesiska mandarin som talas av nästan en miljard människor, spanskan som har drygt 400 miljoner anhängare och engelskan som nästan 360 miljoner personer talar.”

Och ändå  blott Sverige svenska krusbär har!

Mellan himmel och jord

jet-airplane-painting

Poeten sitter ofta och räknar stjärnor. Länge har han haft ambitionen att lära sig de stora stjärnbildernas inbördes ordning, men han kommer sällan längre än till Orions bälte och Karlavagnen – och det är ju i och för sig långt nog!

I natt, när han satt där och spanade, vräkte sig plötsligt ett jetplan fram över himlen.

Då tillgrep Poeten sin favoritdikt, den av Setterlind

Karlavagnen är mycket nära,
den står alldeles om hörnet,
jag undrar vem som ställt den där
Kanske någon, som känner sig hemma här
Och som tänker stanna, tills dagen gryr.

Inte allena saliggörande

basset_suc3a9dois

Ofta hävdas det att flitigt läsande gör oss till bättre människor, utvecklar vår inlevelseförmåga och därmed också vår empati.

Men inte står läsandet enbart i det godas tjänst …

Han som i en mansålder hade ensamrätt på titeln Min kamp ägde ett bibliotek omfattande 16 000 volymer. Medan till exempel min pappa, som var en snäll och rejäl karl på alla vis, nästan satte en ära i att inte läsa något annat än Dreverklubbens årsbok.

Hjärta & smärta

guest-house-bed-and-breakfast-boulaur-la-yourte-zen_35

Hållningslös, det är vad jag är, tänker Poeten när han smyger förbi sin egen hallspegel i gryningen, efter ännu ett krogbesök.

Så han beställer tid hos en thaimassös. Mjuka muskler måste rimligen vara en bra början på ett mera rakryggat liv. Och inte så ansträngande …

Men massösen är ingen poet!

Och när hon trycker till uppe på hans skulderblad kan han inte uthärda smärtan. Då trycker hon hårdare! Trycker så hårt att det onda plötsligt går sönder, spricker som troll i sol. Trycker tills svart blir vitt och en ny dikt tar form: en om att den enda platsen där en kutryggig poet kan slutförvara sitt livs samlade sorger är vid änglavingarnas fästen.

Vuxenblivande

3883340152_f45b377f9d

När Poeten skulle lära sig att skriva tryckte han jättehårt med pennan mot pappret. Kolsvarta blev bokstäverna. Breda. Kraftigt byggda, skulle man ha sagt om dem, om de hade varit små människor. Inbjudande stod de på sina linjer och bara väntade på att bli lästa.

Snyggt, tänkte Poeten. Det syns ordentligt det här!

Men då kom Fröken och drog pennan ur hans näve och sa att det var alldeles förskräckligt som det såg ut i hans skrivbok.

”Du kan inte hantera mjuk penna. Hädanefter ska du skriva med hård penna.”

Det var då han blev poet.

50-åringen som klev ut ur sömnlösheten, försvann in i dimman och vaknade mjuk och fin

rodin-femme

Se där: titeln på Mona-Lisas första feel good-roman.

Och här kommer inledningen:

”Att somna på kvällen var aldrig svårt. Hon bara lade sig och så var det med det.
Men att somna om, Jesus Maria!

Oavsett om hon kröp till kojs klockan tio eller tolv, efter ett par timmar vaknade hon ofelbart och då började nattsuddandet.

John Blund, kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Men efter åratal av krackelerade nätter svalde hon i går kväll en vit tablett, en enda – icke beroendeframkallande, sa doktorn – och sedan lyckades hon hålla sig kvar i viloläge nästan hela natten. När hon, sin vana trogen, vaknade till ett par gånger, var hon ändå liksom vaggad av en famn i vilken sömnen fanns kvar som en faktisk möjlighet.

Och när hon vaknade i morse kände hon sig … Lång!”

I landet Ingenstans

5758045676_c8197c91d9_b

Det är en sammetslen septemberkväll och hon känner för att cykla en sväng förbi sin gamla lägenhet.

Så det gör hon.

Under hennes före detta balkong hugger sorgen över pappa till, sådär överrumplande som bara sorg kan göra.

Och hon minns den sista gången som han var och hälsade på …
De satt ute på balkongen och fikade.

– Skönt att sitta här ute en stund.
– Ja.
– Vill du ha mer kaffe, pappa?
– Ja, en halv kopp skulle sitta fint.
– Så?
– Tack, det blir bra.

Och så gick det några månader.

Nu är hennes pappa i landet Ingenstans. Och i landet Överallt.

En historisk sanning

poetin_von_pompeji

Tåget saktar in.

Längs med banvallen: vita fjärilar, fladdrande omkring – som en skara överförfriskade studentskor.

De får henne att minnas sin hemsydda kjol och skorna med slejf, som hon hade när det begav sig att hon tog – fick – studenten.

2016 års upplaga av vitklädda tjejer studsade omkring i gympadojor och små flimsiga klänningar, bara obetydligt längre än ett linne. Skrålandes.

Huvaligen!

”Det var bättre förr!”

Så står det inristat på en vägg i Pompeji.

Omväxling fördröjer

klara_norra_klocka_detalj

– Jag har tråkigt, sa jag.

– Då ska du få en utmaning. Skriv om något som du aldrig har skrivit om förut, sa han, mannen från dejtingsajten.

–Okej, då blir det fisk, sa jag. Det är både nyttigt och gott.

Låt se.

Hmmm …

(Tankepaus.)

Jo! Nu vet jag! När vi bodde i Malmö körde jag  den här fiskrätten varje tisdag:

Fyra halvtinade laxblock i en eldfast form.
Salt & peppar & två pressade vitlöksklyftor.
Lite lime.
Gräslök om det fanns.
Persilja om det fanns.
Och så en stor bit gorgonzola på varje fiskbit och vispgrädde upp till kanten av formen.
In med rubbet i 225 grader. Tills det var klart.

Jättegott, men lite enahanda, tyckte fyndet från dejtingsajten. Så nu har jag uppgraderat till kycklingfiléer på tisdagar! Men observera att de måste vara inne i ugnen mycket längre än laxen behövde.

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Imperativ

girl-740614_960_720

Man plockar åt sig en pocket på Erikshjälpens bokrea för det regnar och man behöver nåt att läsa. Ett tidsfördriv till halva priset, det får duga.

Man tar sig hem, fäller ihop paraplyt, dunsar ner i soffan och läser ett kapitel.
Sedan måste man göra paus, så jävla bra är det.

Simma med de drunknade av Lars Mytting: läs den!

Terminsstartsblues

green-jungle

Mona- Lisa är inte den som går till doktorn i onödan. Knappt ens i nödan. Så listan blev lång då hon rabblade upp alla sina svagheter.

”Aj aj aj, tänkte läkaren, en fullblodshypokondriker” och så avlyssnade han pliktskyldigast hjärta & lungor, tog sänkan och ett blodprov och skulle höra av sig.

Nästa!

Men yrselattacken som hade fått Mona-Lisa att lägga sig platt på köksgolvet var inget påhitt. Inte heller sömnproblemen, aptitlösheten, eller hjärtat som slår alldeles för hårt ibland, rusar iväg likt skenande hästar.

Mona-Lisa har i alla år har jobbat som semesteranställd lärare: utan sommarlov, jullov, sportlov, påsklov.

Hon är trött. In i märgen trött.

Och till hösten ska arbetsrummen på hennes jobb slås ihop till ett vidöppet kontorslandskap, eftersom lärarnas kompetenser påstås bättre komma till sin rätt om lärarna på pauserna inte längre har någon egen dörr att stänga om sig.

Det Mona-Lisa ser framför sig är inte ett öppet landskap, nej, det är en djungel hon står inför: en mörk och näst intill oöverstiglig ansträngning.

Ändå försöker hon att andas regelbundet.