Bullfest på G, trots allt

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 10.12.48.png

Hurra, det blir andra bullar, trots allt!

Poeten meddelade igår att hans mamma har gjort en lyckad arkeologisk utgrävning bland sina recept och att världens godaste grahamsbullar därför kommer att kunna rulla vidare genom världshistorien.

Själv ägnade jag helgen åt att vara med och fotografera illustrationerna till en av vårens Vilja-böcker som handlar om återvinning och miljötänk. Utöver den blir det för min del nästa år ytterligare en superduperlättläst bok på Vilja förlag samt ett läromedel på Folkuniversitets förlag.

Mer om dem längre fram. Och, självklart, också receptet på världens godaste grahamsbullar!

Annonser

Andra bullar

deg.jpg

Poetens mor fick en stroke för ett halvt år sedan och sedan dess hänger hennes vänstra arm livlös. Innan yxhugget drabbade henne bakade hon grahamsbullar varje söndag, men sedan dess: aldrig mer. Nu är det omöjligt — och även om hon hade kunnat så vill hon inte längre.

Hon har sagt adjö till sina bullar.

Poeten har bett henne om receptet, men hon säger att hon har glömt det. Det kanske hon har.

Mor är trött. Hon är i ”Aldrig mer”. Alla kommer förr eller senare fram till ett stycke liv där rubriken är just ”Aldrig mer” och nu har Poetens mor nått dit. Aldrig mer ska hon baka – och aldrig mer ska Poeten bre smör på världens godaste bullar, fortfarande varma …

Jo, en gång till! Den allra sista. Han har precis rensat i mors kyl och längst in bakom ett glasspaket i frysfacket, i en påse: två grahamsbullar. Han tar dem med sig hem till sitt eget kök: bullarna som han vet smakar barndom och sommarlovsmorgnar, bullarna av den sort som han är uppvuxen på. Dem ska han äta till frukost i morgon, snabbt mikrade, men sedan finns det ingen återvändo, därefter måste det bli andra bullar.

Räkna med mig!

Ny termin.
Nya tag.
Nya böcker – bland annat den här som heter Siffror med Eva och Adam.

Med hjälp av Catharina Nygårds illustrationer bjuds läsaren in i ett par sinsemellan väldigt olika trädgårdar och presenteras där, bland blommor och blader, för siffrorna 1–10.

Slutar den lyckligt?

Mycket!

Beställ den här.

Det är länge sedan Astrid left the building. Och ändå …

Vi ringer på.

Dörren öppnas och vi hoppas mot allt förnuft – som ju kärleken alltid hoppas – att det är Astrid själv som ska välkomna oss.

Det är faktiskt första gången vi är här. Men det är länge sedan Astrid left the building: sitt hem, sin säng, sin skrivmaskin, alla pennorna och sitt liv av småländsk världsberömmelse.

Det känns som att besöka någon gammal släktings hem: lite slitet, men helt och rent och fullt med småpryttlar.

Det är ett bondehem som har flyttat till stan. Ett rart hem utan åthävor. I hallen gör en smörkärna tjänst som paraplyställ.

Guiden guidar. Vi rör förstulet vid en bordskant, en prydnadsfigur, en duks fransar: vidrör relikerna. Tillber bondförnuftet. Och fantasierna. Och vi känner oss till lika delar högtidliga, vemodiga och förunderligt hemma.

Hon var ju allas vår ställföreträdande mormor.
Är.
Döden ändrar ingenting.
Allt finns kvar.

På Dalagatan 46.

Tavlor på en utställning

Han målar oljemålningar med akvarellfärg, drar ljuset ut ur mörkret, det skira ur det grova, lyriken ur socialreportaget – och nålar upp det med hjärtat på vid gavel. Han dubbelexponerar sin längtan och låter våldsamma himlar översvämma glesbygdsmelankolin.

Försvarslösa står betraktarna inför Lars Lerins blick.

Pärmar, tidskriftssamlare, en hel jävla verkstad doppar han i ljusdunkel och habegäret vaknar direkt, sträcker på sig som en svulten katt med gula ögon.

Lerin går i land med allt, vrider alla invändningar ur våra händer: vaktas av en ängel med hög penselföring.

Sjömän kysser varandra i hans närvaro.
Stenar vältrar sig ner i översiggivet vatten.
Faller. Flyter. Svävar.
Blyinfattade fönster och mosaikkupoler glimmar hemvant under hans högerhands fjärran solar.

Det är inte konsten som är svårsmält.
Det är livet.
Och det är vackert så. Så vackert!

Det enkla är det sköna

Södervärns bibliotek på Instagram

”Hur kom det sig att du började skriva lättläst?” frågar ni ibland. Svaret finns på bilden här ovanför.

Det var när jag för första gången bläddrade igenom boken Från Tunnelbana till fåtölj som jag begrep att det gick för sig att göra böcker som erbjuder ett starkt bildstöd åt vuxna läsare.

Bibblan på Södervärn i Malmö satsar bland annat på just sådan litteratur: elva av böckerna som syns i bild är skrivna av mig.

Less is more!

Futurum

Skrivarresa till Barbados

Minnet av en skrivarresa till paradiset.

Vi har varit på skrivarsemester, Maken och jag: vilat och arbetat under några palmer på Barbados …

Det var alltigenom en lyckad resa. Manusförslag till tre lättlästa böcker fick jag med mig hem, plus mitt livs snyggaste solbränna — och en ny vana. Varje dag simmade jag 500 meter i poolen, och det har jag fortsatt med hemma i Eslöv.

Känner mig stark.
Glad.
Fylld av energi.

Och det kan behövas, för om allt går väl på ett möte imorgon, så är jag på väg in i läromedelsbranschen igen.

Porträtt av en bakåtsträvare

IMG_2771.JPG

En av sfi-eleverna på jobbet är konstnär och min selfie reflekteras här i glaset på hans största tavla.

Sånt gillar jag.
Dubbelexponeringar.
Speglingar.
Mångbottnade verkligheter.
Alfabeten.
Och handskrivna brev.

Tavlans budskap är att man kan dra upp en gräns med bläck.
Det gillar jag också!

För att underteckna fredsfördrag, för att skriva sig fram i vänskap och kärlek, för att ansöka om uppehållstillstånd i denna värld; allt som behövs behövs är ju papper, pennor och bläck.

Praktiska är de minsann också, det där gamla prylarna. Man kan ju till exempel öppna en bok och börja läsa direkt, helt utan kablar och inloggningsuppgifter och det genererar aldrig något teknikstrul.

Med socker på

IMG_2716.JPG

Jag sorterar mina högar: mullvadshögarna av böcker och brev och kom-ihåg-lappar fullklottrade med saker som jag för länge sedan har glömt. Jag hittar en dikt som mitt lilla barn skrev när hon var just mitt lilla barn.

Jag minns …
Och blir alldeles mjuk i mitten.

Och förundras över att många analfabeter på ett par terminers sfi-undervisning lär sig att läsa och skriva en enkel text med känt innehåll, det vill säga uppfyller kriteriet för baslitteracitet.

Det tog ju mitt eget lilla barn sju år att åstadkomma en versal kanelbule som såv så gåt.

Enkel matematik

Ju fler böcker som lånas på bibliotek, desto fler böcker kan produceras. Biblioteksersättningen är nämligen en av de bäckar små som, i den bästa av världar, rinner samman och bildar en hel å. I detta fall en inkomst som går att leva på.

En utlånad bok ger sin författare 1 krona och 68 öre.

Talar jag i egen sak här? Ja, lite. Mest är det ändå ett inlägg till försvar för demokrati och valfrihet. Och nu blev det väldigt pompöst, jag vet. Men vill man kunna låna böcker måste man göra det!

Hålla hjulen igång.

Så att alla kan gå till bibblan och bläddra i ett par dagstidningar. Eller mysa där på en sagostund med sina barn. Låna filmer och musik.

Talböcker.
Deckare.
Historiska romaner.
Biografier.
Poesi.
Feel good.
Feel bad.
Lättläst.
Svårläst.

Utan författare stannar biblioteken, och utan biblioteken stannar en stor bit av demokratin. Gå! Nu!

Ett moln i nya byxor

I Malmö fick Poeten syn på den här dörren.

Han stannade till framför den en stund och gladdes åt finurlig konst i det offentliga rummet, och sedan ringde han till en annan stad, till sjukhuset där hans gamla mamma ligger inlagd.
Personalen på hennes korttidsboende hade igår skickat iväg henne efter ”någon sorts anfall”. Och läkaren på akuten hade tyckt att voj voj, vinterkräksjukan! Det får allt bli ett isolerat rum på Infektionskliniken det, lilla frun!

Så Poeten tänkte också voj  voj, vinterkräksjukan! och åkte inte och hälsade på, men som den goda son han är har han redan ringt dit ett par gånger och alldeles nyss fick han veta att vetenskapen efter ett dygn –  ett d-y-g-n – nu har konstaterat att det var en hjärtinfarkt som störtade mamma i fördärvet.

Va?!
En hjärtinfarkt?!

Vore Poeten ett litet barn hade han slängt sig platt på trottoaren och ropat till doktorn långt där borta i vårdsvängen att hen är en dum gubbe! ”Du är dum dum dum!” hade han ropat och backat bandet tills mamma hade fått adekvat vård direkt på akuten.

Och ”dum ignorant okunnig jävla idiot” vill hans omogna vuxna jag snabbtatuera in i pannan på henom som klubbade igenom de beslut som har gjort att själva vårdapparaten går på knäna och behöver sjukskrivas. För nog måste en missad hjärtinfarkt bero på läkarskråets alltför höga arbetsbelastning?
Eller?

Och sedan vill Poeten ta ett djupt glas vin och sätta sig på stolen i texten härovan och andas in och andas ut och meditera kring hur våren, ändå och trots allt, mildögd kikar fram bakom det moln, som av Majakovskij har försetts med nya brallor.

Svar på tal

stinging-nettle-141502_1280.jpg

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Kärt besvär

16220019906_6ce96170b2_z

Bild: Plum Leaves enligt CC BY 2.0.

Två av 2018 års superduperlättlästa böcker är inne på upploppet. Texterna är i princip klara, bilderna likaså. Nu ska de finkalibreras under överinseende av ”falkögda Bim”.
Dessutom ska ett föredrag om lättläst ta form.

Och så börjar det ju obönhörligen att lacka mot jul. ”Ska vi fira med mina barn eller dina barn och vem tar hand om gamla mamma och helst skulle jag bara vilja sitta stilla i tre dagar och glo på en flammande brasa och inte lyfta ett finger men det är klart att vi snor ihop en jul i år också för det är ju roligt när man väl har satt igång.”

Men innan helgernas helg är det ju – tack och lov – ett antal arbetsveckor, och för den som vill veta lite mer om böckerna Flytta ihop och Gå till sfi  eller ha tips på hur man som pedagog kan arbeta med ”bilderböcker för vuxna” finns det lite mer att kolla in här. En väldigt kort film:

… och ett par smakprov:

På Viljas blogg kan man också läsa om hur sfi-läraren Caroline Olsson i Halmstad jobbar med Moa och Ali:Viljas blogg.png

 

Paper love

IMG_2330.JPG

En av mina absoluta favoriter är Strindbergs novell Ett halvt ark papper. I den komprimeras ju en tragisk kärlekshistoria till ett halvt ark papper, och det mesta som berättas där är osynligt; det uppstår i läsarens möte med texten.

På Eslövs stadsbibliotek fortsätter förra veckans konstutställning. Dagens blogginlägg är två ark papper därifrån …

Bättre upp

IMG_2267

Desserten på restaurang Noma var som en av Monets näckrosor, dekorerad med flarn av Magritte-krispig himmel. Eller nåt i den stilen. Mat som konst. Konst som mat. Alla sinnen ställda på högkant.

Och jag tänkte att bättre än så här kan det ju aldrig i livet bli: gudomlig mat och en trevlig karl mitt emot, en som jag till och med är gift med!

Då plingade det till i mobilen. Dotterns pojkvän hade fixat kvällsfika till henne: litet sotigt pannkakshjärta.

Det finns alltid en ny nivå av lycka!

Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Självbild

IMG_2080.JPG

Det här är min bästa selfie.

Jovisst, mycket var absolut bättre förr, mera komparativt; blankare och snyggare, men det gäller ju tack och lov bara i den så kallade verkligheten.

I den så kallade konsten både var och är det superlativ som gäller – och mest välputsad och snyggast av alla måste väl den här snubben vara, han som sitter och ser ut över Hamlets Helsingör. En parafras på Den lille havfrue är han.

Genuscertifierad.
Svanenmärkt.
I hans blick är jag forever young.

Drömresa

narrative-794978_1280.jpg

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Sommarbarn

baby-179749_1280.jpg

En liten gosse i min famn, en Jonathan. Vita mössan hade hans mormor stickat och han tittade med sina fjärranifrån ögon upp mot lampan som gnistrade i taket.

Han såg inte mig.

Han såg ljuset.

En liten levande tyngd med nävar som fäktade, en dröm förkroppsligad var han och sommaren har aldrig varit vackrare än igår när jag fick sitta och hålla honom en stund.

Claire obskyr

IMG_1718.JPG

Poeten drömmer nätterna igenom om text. Han ser ord, meningar och ibland långa utsnitt ur romaner. Emellanåt får han också skrivaruppdrag.
I natt skulle han till exempel illustrera sitt eget läsande med en mening skriven på vimplar.

Det blev ”I am a melancholic and Dry martini-reader”.

Och i förrgår natt rann det genom hans skalle förgyllda bokstäver i en sorts regnig slow motion.

För ett par veckor sedan var han i Berlin och ville då, i den vakna verkligheten, se platsen för nazisternas bokbål. Minnesmärket över den gamla mardrömmen visade sig vara ett underjordiskt rum med tomma bokhyllor: de brända böckernas plats – och över denna krypta låg en skiva halvtransparent pansarglas.

Besökarnas skuggor fastnade där.

Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

En bok som varar till påska – nästa år!

Skärmavbild 2017-04-15 kl. 08.09.24.png

Glad påsk på er alla!

Jag hoppas att ni gör som jag – vilar och umgås med era nära och kära. Författare som jag är vill jag också gärna skicka vidare mitt förlags påskhälsning, som handlar om boken Välkommen på fest. I den kan man läsa om alla årets viktiga högtider. Klickar du på länken får du möjlighet att bläddra i boken på prov.

Och så här skriver Vilja i sin påskhälsning på Instagram:

viljaforlag Vi på Vilja förlag önskar dig en riktigt skön och fridfull påsk. Vi vill också passa på att tipsa om Eva Thors Rudvalls nya lätta bok om svenska högtider. Här är uppslaget om (surprise!) påsken. Illustrationerna är gjorda av Marie Herzog. /Lina, Sandra, Annette, Kevin, Lena Maria, Bengt, Henny, Mia, Gabriela och Lars #lättläst #viljaförlag #påsk #högtider #boktips

Tveklöst

Le_petit_chaperon_rouge.jpg

En avlägsen släkting till mig hette Stenkil. Han kom från de trakter där den svarta diabasen bryts. Klart att det behövdes en Stenkil där! Men ett väl så finurligt namn tycker jag nog att jag själv hittade på för 52 år och 11 månader sedan.

Vad ska din lillebror heta? frågade då någon vuxen mig. Utan en sekunds tvekan radade lilla Eva upp sina VIP:

– Eva Morfar Andy Pandy!

När jag ställde samma fråga till min brorsdotter fick jag till svar:

– Alfabetet Varg!

Kära du!

cloud-600224_1920.jpg

Det vackraste ord jag vet är ”vårdagjämning”. Och det var det igår. Då var det också precis ett år sedan jag började blogga. Varje dag i ett års tid har jag försökt få bokstäver att bli till en blåvinge, en nässelfjäril mot vårens fönsterruta, en sorgmantel.

Varför?

För att lyfta min del av Vilja förlags utgivning, alfabetiseringselevernas verklighet, lättläst och svårläst och mina minnen och framtider och vårdagjämningarnas blåa ögonblick.

Det är slut med det nu. Varje dag-skrivandet vill säga. Det finns mycket annat som också behöver bli skrivet, så hädanefter är målsättningen ”några bloggtexter varje vecka”.

Välkommen till dem!
/Eva

Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Läst

”… att kärlek var ett ord som kunde ha många olika betydelser och att det rentav kunde beteckna något som vid närmare granskning inte alls var kärlek utan snarare en tvångsmässig relation till någon som man egentligen inte alls ville ha någon relation till.”

Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard

Välsignad söndag

crocus-2102366_1920.jpg

Söndag:

Sovmorgon till 7.00.
(Väckt av en koltrast.)
Tömma diskmaskinen.
Te och en liten skål fjällfil.

Avsluta en novell.
Mera te.
Två rostade med honung.
Morgonjympa.

Putsa på två manus till Vilja förlag.
Guacamole, nachochips och en slurk rött.

Rasta cykeln.
Snödroppar och vintergäck och hasselhängen!
Fika med kompis.
Spåna kring ett nytt läromedel.

Thaikyckling.

Ringa mamma.
Sms:a novellkompisarna.

Jag gör nästan bara sånt som jag vill göra.

50 plus är det nya 15!

Återbruk

bild.JPG

Poeten sorterar papper, som vanligt, och hittar en dikt som han skrev till en namngivningsceremoni. Ett litet barn skulle välkomnas in i sin familj och få sitt namn stadfäst.

Det blev till dagens bloggillustration!

Älskade barn

Ditt leende är som när solen rör vid ängens alla blommor
och man liksom ser dem för första gången.
Oräkneliga gånger kommer vi att nämna ditt namn –
oftast kärleksfullt, ibland uppgivet
eller i oro, men vad som än händer är
vår innerligaste önskan att du ska vara lycklig
och på nytt få oss att upptäcka livet och få oss att inse att det inte
finns någon djupare sanning än den som speglas
i ett barns blick.
I den ser vi  oss själva och känner  att allas vår tid
på en och samma gång  är utmätt och av evighet.
Ditt namn kommer från och med nu att följa dig,
symbolisera dig och växa med dig – precis som vår kärlek
till dig. Ingenting går att hålla kvar, allt är i rörelse, men just
nu lever vi i lyckans minut och den är din.
I din blick och i ditt leende vill vi vara.

 

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Sagan om ringarna

Ringar.png

Det var en gång en dandy som gick omkring i Malmö och kände sig lite moloken. Ensammen. En smula grå. Han hade visserligen både barn och vänner och rock och hatt och paraply, men ändå var det något som saknades.

Och nästan samtidigt halkade en sfi-fröken omkull på ett bananskal i Eslöv och var därefter, också hon, i behov av muntrationer, såsom champagne, biobesök, rosor och anemoner.

De behövde båda två varsin rejäl dos kuckelimuckmedicin helt enkelt.

Så de bestämde sig att jamen, jädrar, vi gör det. Vi gifter oss med präst och fest och krokan och hela middevitten och ger livet en spark i baken.

Och så gjorde de det.

Och eftersom han var copywriter och hon ägnade sina dagar åt alfabetisering och de hade skrivit sig fram till varandra på en dejtingsajt, så lät de gravera in alfabetet på sina ringar: från a till n på förlovningsringen och från o till ö på vigselringen.

Det betydde: Japp, vi är 50 plus men bär ändå omkring på oändliga möjligheter.

Kroppsspråket

handshake-1443446582M5m.jpg

Jag kollade in sortimentet på Erikshjälpen igår. Fahrija var också där, tillsammans med en väninna. Väninnan sträckte fram sin hand och jag sa Hej.

Hon kan inte tala och inte höra, sa Fahrija.

Men väninnan log med hela ansiktet och det var inget snack om saken. Både väninnan och jag var helt överens: trevligt att träffas!

Läst

hand-1590578_1920.jpg

”I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.”

Maggie Eriksson, anställd på boende för ensamkommande flyktingbarn, i Aftonbladet 160726

Vi och de

knowledge-390287_1920.jpg

Längst bak i Vilja förlags böcker står alltid detta:

”Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss.”

Under mina lärarår har jag haft många gymnasiepraktikanter. Nästan alla har de formulerat något i stil med ”Oj, jag trodde inte att sfi-elever satsade så mycket tid och kraft på att lära sig svenska!”

Och eleverna har sagt ”Nämen, så trevliga de svenska ungdomarna är!”

Personliga möten – a win win situation.

Nostalgi

Foto från Wikimedia Commons enligt CC BY-SA 3.0.

Å i åa ä i ö, säger man ju på värmländska när man vill berätta att det finns en ö i ån. I min å finns ingen ö – men så är den inte värmländsk heller.

Min å heter Helge å. Den är ett hemlighetsfullt mörker, ständigt på väg mot Åhus och öppet hav. Min å rinner genom Östanå, och i den byn finns stenarna där barn jag lekt. I lust och fägring stor!

I Östanå hade jag tre dockor och en dockvagn och en liten symaskin. Och pennor och papper och vattenfärger. Och en hel skog och min å och flyttfågelstreck och gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag saknade ingenting.

Läst

nature-793009_1280.jpg

”För visst hänger de ihop: förnimmandet och benämnandet. Det som man kan benämna förnimmer man. Tänk bara på en äng. För den ene är den grön med inslag av ett allmänt härligt blomstrande. För den andre är den en makalös samling av darrgräs, femfingerört, blodnäva och ögontröst och hundratals andra blommor och växter som har märkvärdiga namn. Ju rikare man kan benämna, desto rikare ser man.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

trees-830690_1920

”Hellre sova under en stor gammal lind vars löv silade ljuset till guld. Eller under en alm som har starka rötter, det sa Far i alla fall, den står trygg och rak även när det stormar.

Samma skog kan också beskrivas som en produktionsplats där trädens värde bestäms av trädens sågtimmerdel, av måtten på kronogränshöjd, grövsta kvist och avsmalning.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Läst

treasure-chest-1967254_1920.jpg

”Inför skrivaren tvangs kungen att tala långsamt, varje ord måste vara frukten av ett beslut, kanske var detta skrivarens egentliga uppgift: att tygla och betvinga tankarnas flöde, att öppna orden ett efter ett så att den talande tvangs se in i dem så som musselfiskaren kikar in i musslans öppnade skal.”

Ur Bat Seba av Torgny Lindgren

Vilken soppa!

1024px-Blåbärssoppa.jpg

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

En öppen fråga

ram-97500_640.png

Poeten sitter som vanligt och bläddrar bland sina anteckningar. Han har inte mycket annat att göra och det förgångna lämnar honom aldrig ifred.

”Att vara i en fast relation, en som man vill vara i, begränsar inte. Det erbjuder hela tiden nya möjligheter, och det har något med ramen att göra, den som förhöjer ett konstverks kvalitéer genom att hålla fast betraktarens blick.”

Det var länge sedan han skrev det där och ännu längre sedan han kände så, men citatets innebörd är fortfarande giltig, det tycker han.

Vad tycker du?

Kvinnokraft

soraya-2

Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!

Proudly I present: Soraya Tavakol.

Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.

”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

hands-908164_1920.jpg

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Nödutgång

164px-Helen_keller_signature.svg.png

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans

hamster-727293_1920

Jag sitter och bläddrar i gamla anteckningar. En av föreläsarna på Lättlästdagen i höstas sa tydligen ungefär såhär:

”Man måste inte berätta om sig själv hela tiden. Man kan prata om sorg och glädje via en boks gestalter. Det gör det lättare att bearbeta egna upplevelser och känslor.”

Visst är det så!

I min bok Välkommen på fest! finns det därför med ett uppslag om Alla helgons dag och sorg och saknad.

Min egen första sorg?

Å, det var det guldgula marsvinet Max, som försvann från sin bur. Rakt ut i Guds fria natur knallade han iväg. Lycklig, ska vi hoppas.

Tiden är en trollkarl

1024px-Lunds_domkyrka,_mosaic.jpg

Mosaic of the Christ, choir, Lund cathedral. Foto: Mickaël Delcey (Silverkey) enligt CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Poeten är tillbaka i Lund: ett kort besök över dagen. Han går ett par varv på stan och slinker sedan in på Historiska museet. Där var han ofta förr.

Han stannar upp inför träkrucifix.
Rakknivar från bronsåldern.
Utrangerade dopfuntar.
Silverskatter.
Svulstiga renässansstilleben målade med ett ljus som träffar betraktaren mitt i veka livet.

Och han minns sin studenttid i en sorts skimmer. Varken förr eller senare har han varit så ensam och plågsamt uppfylld av sig själv som under Lundaåren.

Och inte heller så lycklig. Känns det som. Nu. I efterhand.

Det livsnödvändiga skrivandet

letter-700386_1280.jpg

När kriget var slut transporterades några busslaster överlevande till ett uppsamlingsläger i Östanå.

En av kvinnorna, med fångnumret intatuerat på sin arm, bar hela tiden omkring på en väska full med brev: kuvert utan adressat.

Hennes familj var utplånad.

Hon skrev ändå till dem. För att överleva en gång till.

De svenska tigrarna stannade hemma?

Var det kanske inte främst de försiktiga utan de uthålliga som stannade kvar, som behöll ett stadigt grepp om plogar och hyvelbänkar när emigrationens vågor svepte iväg en miljon svenskar?

Var det de trägna trogna som stannade, de som inte ville överge släktingar och vänner för en guldskimrande dröm? De vars ättlingar skulle montera ihop Folkhemmet.

Oavsett bakomliggande orsak, min morfars bror åkte in till Staterna – och försvann där – men morfar själv stannade i Nöbbelöv.

Tur för mig!

Lägesrapport

Parus_major_Luc_Viatour.jpg

Parus major. Foto: Luc Viatour enligt CC BY-SA 2.0.

Ny almanacka, nya pennor, nya föresatser. Nytt år! Jo, det känns högtidligt: en smula bräckligt, men hoppfullt.

… som att länge ha vakat över ett febersjukt barn och så en morgon vill  barnet ha en rostad med Nutella  – och en till! – och sedan vill det att man ska öppna fönstret och då sitter där minsann en liten talgoxe och filar på en melodi.

Jag älskar nyårsdagar!

Här är förstås samma tradiga väder som igår och här finns inga barn som vill ha Nutellamackor , men luften är fortfarande laddad med goda föresatser och det finns en veckas ledighet kvar att avnjuta; lättlästa böcker ska skrivas och det enda barn jag har är feberfritt. Nytatuerat men feberfritt!

Och vi har fått önska oss själva och varandra ett Gott Nytt År – och bara det är ju fint i sig. Att önska.

Och sedan förverkliga.

Läst

sculpture-171686_1280.jpg

”Det finns alltid ett före och ett efter.
Först händer en sak och sedan händer nästa.
Om allting hände på en gång skulle det inte fungera.
Utan före och efter skulle allting hända på en gång och människan är inte gjord för den sortens kaos och anarki.
Det förflutna flyttar sig inte, skriver Marcel Proust.
Det flyttar sig inte men det rör sig.”

Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten

Läst


”… innan hans svartsjuka mot min kärlek till bebisen fick honom att överge oss båda. Jag vet att han inte ville överge oss och jag kommer ofta på mig själv med att önska att det här gemensamma barnbarnet på något sätt ska få oss att bli vänner igen. Han är ett viktigt vittne till mitt liv …”

Ur Rädd att dö av Erica Jong

Ja må vi leva!

IMG_6936.JPG

Gryningen i morse var som en omtänksam mor. Försiktigt letade den sig in genom fönsterluckornas springor för att hinna väcka mig  innan muezzinens skrällande böneutrop skulle börja förkunna Allahs storhet.

Att vakna med ett ryck är inte min bästa gren. Men att ligga under ett sammetstäcke och höra en stad sträcka på sig, vända sig mot sin Gud och solen, det är fint.

Fontänen plaskar lite förstrött nere på gården. Det är julafton i Marrakech. Och min födelsedag.

När jag sticker handen under kudden, så ligger där ett paket som mannen, han från dejtingsajten, har smusslat dit under natten. En bok, förstås.

Och jag tänker att mitt liv har aldrig varit bättre. Måtte det få vara länge!

Fråga utan svar

bild.JPG

Offentlig konst var ungefär det värsta min pappa visste: sicket förbannat slöseri med skattepengar!

Musik begrep han sig inte heller på, och de enda böcker han läste var Dreverklubbens årsböcker.

Hans klädstil var, låt oss säga, utan åthävor, och när det skulle målas om därhemma så var det mellan grått och beige han valde.

Varför blev han sån, när han gjorde den här fina bilden i femte klass? Varför valde han som vuxen bort det vackra?

Slutrim

Grejer får finnas kvar hur länge som helst, undanstoppade: utslitna skor, nycklar till bortglömda lås, gamla tapetrullar, spräckta kaffekoppar, tradiga böcker, rostiga cyklar – det är ingen hejd på hur lätt vi låter utrangerade prylar ta plats, jäsa över alla bräddar – och dessutom gärna köper ännu mer, ännu fler på loppisar och i second hand-butiker.
Och det är okej.

Ibland nästan charmigt.

Men sprucken kärlek, det där allra ömtåligaste som gick sönder, det ska vi helst kasta på tippen efter några veckor och sedan bara gå vidare i livet, rakt fram, utan att passera ”Gå”.

Är det så?

Den krassa verkligheten

photography-1166895_1280.jpg

– Att älska henne var mitt livs högsta ton. Hon vände sig hela tiden bort från mig och jag har aldrig varit lyckligare än med henne – och aldrig mera ensam. Världen blev till genom hennes blick och jag försvann i den, säger Poeten och höjer sitt glas mot fotografiet ovanför sängen.

– Du är en sentimental stolle, säger jag.

– Jag vet, säger han. Och det ger mitt liv en mening.

Nobeldagen 2016

blowing-1299209_1280.png

Det är ett år sedan jag fann min pappa död i sjukhussängen.

Plågorna var över.
Och livet.

Han hette Göte.
Han hade gråa ögon.
Han skar en sälgpipa åt mig när jag var liten och han tapetserade min första egna lägenhet. Han var en händig man, och nästan provocerande noggrann.

Min pappa blev morfar och farfar och lämnade bara motvilligt sin skog och dess tystnader.

Den sista dagen, sa sköterskan, att hade han andats lugnare och också ätit lite grann. Sedan bara lade han sig tydligen tillrätta och dog ensam under Landstingets filt.

Jag satt en timme av evigheten hos honom.

I dag sitter jag i sängen och dricker champagne med min man, bara för att.

… och Bob Dylan is blowing in the wind …

Läst

hand-1418499_1280.jpg”Men det var som om han mindes någonting som länge hade fallit i glömska för honom: att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och böcker. Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen.”

Ur Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson.

Ingenting försvinner, inte ens det som är borta för alltid

background-683303_1280.jpg

Pär Lagerkvists ungdomskärlek hette Karin. Hon var bildkonstnär och till henne skrev han såhär:

”Jo, måla du bara – men järvt!!! annars är det ingen mening däri – men du skall också framför allt måla konst, vackert, rikt, raffinerat – inte bara dänga på färj – måla diskret men järvt ändå och obunden av gamla doktriner!”

Ur En skinande saga av Torbjörn Åhs.

Jamen, visst är det härligt hur ”järvt och obundet av gamla doktriner” Lagerkvist stavar sitt modersmål, och dessutom drämmer till med tre  utropstecken i rad.

Hans brev finns bevarade.
Inte Karins.

Hon slog ett rött sidenband om sin skatt – och döpte längre fram i livet dottern, som hon fick med en annan man, till ett av de smeknamn som Pär hade givit henne. Men han sparade inte hennes brev.

Som gamla tiders fotonegativ finns de ändå kvar i den där boken.

Ingenting försvinner.

Det enda vi kan göra

9377326468_d32e759d73_z

Foto: Chad Cooper enligt CC BY 2.0.

En kille från Syrien kom fram till mig efter ett föredrag, och undrade om jag har något motto.

”Fånga dagen”, sa jag. ”Lev nu!”

Vad annat kunde jag jag säga till en ung man som kanske aldrig ska återvända till det land som har sett honom födas – och som har förskjutit honom?

En krokan till Cohen

IMG_6805.jpg

”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

Leonard själv tog sig ut genom en av de där öppningarna igår … Det enda han fick med sig var sin röst.

Och Ahmad och Fatima och jag och mannen, han från dejtingsajten, och våra barn och alla andra som andas och ber idag, och kokar saffransris och lingonsylt och lyssnar på Electric Body Music och tatuerar sig och skriver lättläst och svårläst, en dag ska vi också dö …

Men alla andra dagar ska vi leva!

Därför: krokan.

Poeten och kärleken

sky-earth-galaxy-universe

När det hade gått nästan 30 år ställde sig planeterna i rät linje och Poeten och hans Agnieszka återupptog kontakten.

Efter en sommars intensivt mejlande träffades de ”på neutral mark”.

Det var så långt ifrån neutralitetspolitik man kan komma – och hennes ögon var gröna som då och hennes panna var rund och han var lika oövervinnelig som … den förste astronauten som körde ner flaggan i mångrus! Under myriaden av stjärnor.

Efter den helgen var de förstås tvungna att träffas igen.

Fortsättning följer …

Innanför järnridån

san_leocadio_christ_with_the_host

När Poeten var ung åkte han några vändor till Warszawa, för en kvinnas skull. Det var under det kalla krigets dagar och nätter.

Gud som han frös!

Men det var något där med  alla konsonantklustren, den vältrande floden och det kyrkliga bladguldet över koldammet, och minnesmärkena från kriget och de små gummorna som stod i gathörnen och sålde liljekonvaljer och äpplen och kyrkogårdarnas förfall och hennes gröna ögon och runda panna, Agniezkas.

Han saknar det fortfarande.

Någonstans i Sverige

bild.JPG

Min pappa dog för ett år sedan och mamma har sorterat papper och grejer sedan dess.
Häromdagen dök det upp några fotografier från hans lumpartid, foton som ingen av oss tidigare hade sett: pappa som snygging – hela tiden omgiven av ett gäng killar.

Deras öppna leenden och tjocka kalufser.  Pojkar i uniform. Tänkta att försvara fosterlandet. Bli kanonmat i händelse av krig.

Omkring dem finns bevarat ett romantiskt skimmer, ett ljus.

Pappa!

Zenit, del II

book-451067_1280.jpg

Det är höst, nästan vinter och havet vräker sig mot en klippbrant, som om det vill ta livet av sig. Ytterst på klippan finns ett mörklagt hus. I det sitter en kvinna och skriver en kärleksdikt på sin älskades rygg.

Han är död.

Zenit läser romanen om den dikten och skriver sedan till mannen som får henne att känna sig som ett nytt kapitel.

”Min egen livslånga dröm om dig har jag projicerat på andra män.”

”Jag vet”, svarar han.

Zenit, del I

Han mejlar:

”I morgon börjar du och jag på ett nästan blankt blad.”

För henne är det en mycket åtråvärd formulering – både realistisk och romantisk. Hon vill få älska en man som inte beskär hennes rörelseförmåga: en man som ser kärleken som en språngbräda till både trygghet och frihet.

”Är du den mannen?” skriver hon.

Läst

”Varför jag får en känsla av kärlek inför ett visst ansikte, ett visst uttryck? 

För att det är någonting jag känner igen, någonting jag känner mig hemma med. Inte för att det liknar mig själv, men det finns ett släktskap. Ett landskap. Någonting i ögonen, en tjärn, en myr. Någonting instabilt.”

Ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag av Bodil Malmsten

Efter hundra år

I lördags stod jag på loppis och sålde då bland annat två porslinshästar som hade varit min mormors. För sötnosflickan som satsade sin veckopeng på dem berättade jag att ”tanten som en gång ägde hästarna hette Hilda, och hon skulle faktiskt ha fyllt 100 år i dag. Och hon var gift med en farbror som hette Sture.”

– Å, då ska de heta Hilda och Sture! sa tösen.

Så i ett flickrum, bredvid några My little ponys tänker jag mig, finns nu alltså återigen Hilda och Sture sida vid sida.

Ingenting tar riktigt slut. Det kommer alltid en fortsättning.

Så långt borta, och ändå så nära

Pappa rökte John Silver och det hände att han skojade till det och blåste rökringar. Jag minns hur han lutade sig tillbaka på pinnstolen och log när brorsan och jag försökte trä fingrarna genom förtätad luft.

Puff. Puff.

Det var det.

Så kunde en pappas delaktighet i barnens fritid se ut på 70-talet.

Pyromandåd

I ett halvårs tid försökte Poeten att få till en vettig relation med en kvinna vars humör hela tiden svängde som en vindflöjel. En enda gång gick de på restaurang. I samma veva som hon gjorde slut med honom brann den ner till grunden.

Heter det brinna ner eller brinna upp?

Skit samma.

Den var symptomatisk, den där branden. En rykande ruinhög var hans hjärta länge, länge efteråt.

Mellan himmel och jord

jet-airplane-painting

Poeten sitter ofta och räknar stjärnor. Länge har han haft ambitionen att lära sig de stora stjärnbildernas inbördes ordning, men han kommer sällan längre än till Orions bälte och Karlavagnen – och det är ju i och för sig långt nog!

I natt, när han satt där och spanade, vräkte sig plötsligt ett jetplan fram över himlen.

Då tillgrep Poeten sin favoritdikt, den av Setterlind

Karlavagnen är mycket nära,
den står alldeles om hörnet,
jag undrar vem som ställt den där
Kanske någon, som känner sig hemma här
Och som tänker stanna, tills dagen gryr.

Bäst i klassen

tea-1040677_960_720

”Du bra? Familjen bra?” frågar Samira mig varje morgon innan hon kliver fram till whiteboardtavlan för att med den röda pennan skriva dagens datum. Det är en uppgift som hon själv har hittat på.

”Ja tack, det är bara bra med mig och min familj”, svarar jag, som man ju gör. Man säger nästan alltid att det är bra, eller hur? Man vill inte lämpa över sina bekymmer på någon annan, särskilt inte på Samira.

Hon är änka. Hennes man och en son dog i kriget.

Hon har svårt för att läsa, men hennes empati och inlevelseförmåga är det sannerligen inget fel på. Är någon ledsen i klassen, så är Samira där med en kopp te och sin moderliga omsorg. Samira är en god människa.

Vad är viktigast för henne? Att be till sin gud och fostra sina barn till ansvarstagande människor.

Inte allena saliggörande

basset_suc3a9dois

Ofta hävdas det att flitigt läsande gör oss till bättre människor, utvecklar vår inlevelseförmåga och därmed också vår empati.

Men inte står läsandet enbart i det godas tjänst …

Han som i en mansålder hade ensamrätt på titeln Min kamp ägde ett bibliotek omfattande 16 000 volymer. Medan till exempel min pappa, som var en snäll och rejäl karl på alla vis, nästan satte en ära i att inte läsa något annat än Dreverklubbens årsbok.

Det ska vi fira!

cake-685470_960_720

I morgon eftermiddag talar Sveriges mest lättlästa författare om genren superduperlättläst på BTJ förlagsdag i Lund.

Och så är det rätt så precis 1000 dagar sedan hon föll i kärlek via internet.

För att högtidlighålla dessa bokstavsrelaterade händelser vinschas ur byrålådans djup upp en gammal goding:

Bärkraft

Innan vi skulle gå på första dejten lusläste jag vad han, mannen från dejtingsajten, hade skrivit på sin blogg. Det var ett finstilt sätt att komma honom in på livet.

Krusbär!

Bland annat skrev han om krusbär, sin barndoms solgenomlysta bär, gulgröna, som kattögon. Själv hyste jag en stark längtan tillbaka till min mormors krusbärsbuskar i Glimåkra.

Perfect match!