Efter hundra år

I lördags stod jag på loppis och sålde då bland annat två porslinshästar som hade varit min mormors. För sötnosflickan som satsade sin veckopeng på dem berättade jag att ”tanten som en gång ägde hästarna hette Hilda, och hon skulle faktiskt ha fyllt 100 år i dag. Och hon var gift med en farbror som hette Sture.”

– Å, då ska de heta Hilda och Sture! sa tösen.

Så i ett flickrum, bredvid några My little ponys tänker jag mig, finns nu alltså återigen Hilda och Sture sida vid sida.

Ingenting tar riktigt slut. Det kommer alltid en fortsättning.

Så långt borta, och ändå så nära

Pappa rökte John Silver och det hände att han skojade till det och blåste rökringar. Jag minns hur han lutade sig tillbaka på pinnstolen och log när brorsan och jag försökte trä fingrarna genom förtätad luft.

Puff. Puff.

Det var det.

Så kunde en pappas delaktighet i barnens fritid se ut på 70-talet.

Pyromandåd

I ett halvårs tid försökte Poeten att få till en vettig relation med en kvinna vars humör hela tiden svängde som en vindflöjel. En enda gång gick de på restaurang. I samma veva som hon gjorde slut med honom brann den ner till grunden.

Heter det brinna ner eller brinna upp?

Skit samma.

Den var symptomatisk, den där branden. En rykande ruinhög var hans hjärta länge, länge efteråt.

Mellan himmel och jord

jet-airplane-painting

Poeten sitter ofta och räknar stjärnor. Länge har han haft ambitionen att lära sig de stora stjärnbildernas inbördes ordning, men han kommer sällan längre än till Orions bälte och Karlavagnen – och det är ju i och för sig långt nog!

I natt, när han satt där och spanade, vräkte sig plötsligt ett jetplan fram över himlen.

Då tillgrep Poeten sin favoritdikt, den av Setterlind

Karlavagnen är mycket nära,
den står alldeles om hörnet,
jag undrar vem som ställt den där
Kanske någon, som känner sig hemma här
Och som tänker stanna, tills dagen gryr.

Bäst i klassen

tea-1040677_960_720

”Du bra? Familjen bra?” frågar Samira mig varje morgon innan hon kliver fram till whiteboardtavlan för att med den röda pennan skriva dagens datum. Det är en uppgift som hon själv har hittat på.

”Ja tack, det är bara bra med mig och min familj”, svarar jag, som man ju gör. Man säger nästan alltid att det är bra, eller hur? Man vill inte lämpa över sina bekymmer på någon annan, särskilt inte på Samira.

Hon är änka. Hennes man och en son dog i kriget.

Hon har svårt för att läsa, men hennes empati och inlevelseförmåga är det sannerligen inget fel på. Är någon ledsen i klassen, så är Samira där med en kopp te och sin moderliga omsorg. Samira är en god människa.

Vad är viktigast för henne? Att be till sin gud och fostra sina barn till ansvarstagande människor.

Inte allena saliggörande

basset_suc3a9dois

Ofta hävdas det att flitigt läsande gör oss till bättre människor, utvecklar vår inlevelseförmåga och därmed också vår empati.

Men inte står läsandet enbart i det godas tjänst …

Han som i en mansålder hade ensamrätt på titeln Min kamp ägde ett bibliotek omfattande 16 000 volymer. Medan till exempel min pappa, som var en snäll och rejäl karl på alla vis, nästan satte en ära i att inte läsa något annat än Dreverklubbens årsbok.

Det ska vi fira!

cake-685470_960_720

I morgon eftermiddag talar Sveriges mest lättlästa författare om genren superduperlättläst på BTJ förlagsdag i Lund.

Och så är det rätt så precis 1000 dagar sedan hon föll i kärlek via internet.

För att högtidlighålla dessa bokstavsrelaterade händelser vinschas ur byrålådans djup upp en gammal goding:

Bärkraft

Innan vi skulle gå på första dejten lusläste jag vad han, mannen från dejtingsajten, hade skrivit på sin blogg. Det var ett finstilt sätt att komma honom in på livet.

Krusbär!

Bland annat skrev han om krusbär, sin barndoms solgenomlysta bär, gulgröna, som kattögon. Själv hyste jag en stark längtan tillbaka till min mormors krusbärsbuskar i Glimåkra.

Perfect match!

I landet Ingenstans

5758045676_c8197c91d9_b

Det är en sammetslen septemberkväll och hon känner för att cykla en sväng förbi sin gamla lägenhet.

Så det gör hon.

Under hennes före detta balkong hugger sorgen över pappa till, sådär överrumplande som bara sorg kan göra.

Och hon minns den sista gången som han var och hälsade på …
De satt ute på balkongen och fikade.

– Skönt att sitta här ute en stund.
– Ja.
– Vill du ha mer kaffe, pappa?
– Ja, en halv kopp skulle sitta fint.
– Så?
– Tack, det blir bra.

Och så gick det några månader.

Nu är hennes pappa i landet Ingenstans. Och i landet Överallt.

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Meningsfullt?

old-man-1208210_960_720

Foto: Unsplash enligt CC0 1.0.

Det är mitt i natten. Han kan inte sova, så han tänder lampan, sträcker sig efter boken och slår upp den. Obegripliga tecken dansar långdans över raderna.

Va?! Vad står det?! Varför öppnar sig inte orden, slår ut som sköna blommor inom honom och fortsätter sin vindlande historia om hur världen hänger ihop?

Den berömda bråkdelen av en sekund tar det innan han inser att han håller boken upp och ner.

Titta, tala, tänka av Siri Hustvedt är det – nu rättvänd – och han drabbas av insikten att vissa människors beteende ju är som att försöka läsa en bok upp och ner, deras agerande är obegripligt. Han tänker på sin far på demensavdelningen.

Han var där igår, med blommor och choklad. Far fyllde 85. Redan innan far blev dement var det bitvis omöjligt att följa med i hans resonemang, och nu är det ännu svårare att förutsäga hans reaktioner. Det är som att far alltid har spelat efter helt egna regler ….

Nuförtiden har ju var och varannan unge en diagnos. Ibland tror han att far borde ha fått sig en bokstavskombination tilldelad om det hade varit så att de delades ut när han var barn, att det hade underlättat. För alla.

Läst

bodil_malmsten_2015

”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.

’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’

Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”

Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten

Smått och gott

Att tinnitus har sina fördelar, det kan man inte förneka. Hörseln är på g, om man säger så: dag som natt, urskiljer man alla ljud.

Alla.

Och kanske särskilt väl de små.

Allra helst förstås det rara smygandet i hallen när tonåringen än en gång tycks ha klarat sig oskadd ur nattlivets käftar.

Men gärna lyss man också till det mycket lilla ljud som uppstår när katten äter, när korken lirkas ur en vinflaska, när sommarstugans grind öppnas och – givetvis – till suset av änglavingar genom klassrummet då nybörjareleverna läser, ljudar sig fram med pekfingret under bokstävernas rad.

Stoppa inte pressarna!

Skärmavbild 2016-08-09 kl. 09.59.10

Stoppa inte pressarna. Nej, låt dem rulla på, så att det den 12 augusti kan rassla fram ännu en bok av Sveriges mest lättlästa författare!

”Äta ute” ska den boken heta. (Du kan redan bläddra i den här.)

Och den ska handla om Moa och Ali som sitter på restaurang och pratar om sånt som man pratar om när man är nyförälskade.

”Berätta lite om dina föräldrar?”

”Vad drömmer du om att göra?”

Kommer bokens handling att bottna i författarens egna erfarenheter? Jajamän! Den ska rotera kring sånt som han, mannen från dejtingsajten, och jag avverkade över varsin tallrik pasta på restaurang Italia i Lund för rätt så precis 1 000 kvällar sedan.

De 1 000 bästa i mitt liv. Lätt.

Ord på vägen

female-jogger-577836_960_720

”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon”, skrev ju Anna Maria Lenngren någonstans långt borta i 1700-talet.

Jag har en 2000-talsdotter och här är mitt råd till henne:

”Det finns de som hänger tyngden av sina liv som kvarnhjul om andra människors halsar. De förväntar sig, ja kräver, total uppmärksamhet och support, beundran, ömkan, tröst och lindring, eftersom de oupphörligt sårar andra, samtidigt som de själva känner sig kränkta, förfördelade och allmänt illa bemötta.

Allt går dem emot – och detta är i deras värld alltid någon annans fel.

De ser inga samband mellan hur de hur de agerar och hur de mår.

De lever parasitärt och tål inte människor som i något hänseende påminner om dem själva, eftersom de  i ett sådana möten tvingas konfronteras med sin egen förvridna personlighet  – och det är mer än de orkar med.

De föraktar istället.

Så, lilla vän, spring din väg när du träffar på sådana, för de är livsfarliga och obotliga!”

Triggerpunkter

Kan sorg bita sig fast i kroppen?

Svar: ja, det verkar så.

När han, mannen från dejtingsajten, snäll som han är, i går masserade mina trötta ben – det vänstra, närmare bestämt – började jag att gråta. För helt out of the blue tänkte jag på min pappa, som är död.

Dejtingsajtsmannen tryckte lagom hårt på min vänstra ankel och saknad blommade upp inom mig, slog ut som en blödande ros.

Där satt den sorgen!

Jo, lite oväntat var det allt.

Högerbenet då, uppvisade det samma förmåga? Ja och nej, det är tydligen också ett sorgeben, men ett konstnärligt kreativt sådant, som rekordsnabbt fick hjärnan att montera ihop handlingen i en novell.

Så här:

En vitklädd kvinna står på Malmö C. Man ser henne snett bakifrån, hur hon betraktar konstinstallationen av filmsekvenser från hela världen projicerade på betongväggarna vid spår 3.

Kameran zoomar in ett omslingrat par: en man och en kvinna, vilka alldeles uppenbarligen tar avsked av varandra. Han håller sina händer om hennes ansikte. De står på en annan perrong någonstans i världen och gråter översiggivna.

Och gråter gör också hon, den vitklädda, på Malmö C, för det är sin egen man, som hon om och om igen ser kyssa en okänd kvinna i en främmande stad.

En av de där kvinnorna var jag i ett tidigare liv. Oklart vilken.

Ur en hämndgirig skissbok

6899123026_8781469cec_b

Varför är det så mycket mer dramatiskt, ett så mycket mera skarpslipat hugg, med skriven text än med verklighet? Jag menar, vilket gör mest ont, egentligen?

Men hysch hysch!

”Inte hänga ut någon på det där viset.”

”Sanningar mår bäst av att berättas i halvskymningen på ett cafe’ eller om natten i telefon …”

Va?!

Någon beter sig och står i. Och någon annan ska låta udda vara jämt. Varför det?

”För det är väl ändå bra onödigt att publicera det där, osmakligt på något vis. Varför ska hela världen behöva veta att …”

Vadå?

Hela världen känner inte henom, så henom kvittar det väl i stort sett vad som står skrivet, och var. Hen bor ju inte ens en gång i det här landet!

Jovisst, ”någon” i den här tråkiga historien är en före detta kärlek till mig och ”någon annan” är jag. Och när ”jag” har omvandlats till ”någon” händer det Något … Och det är nördigt spännande!

En sån liten grej som ett utbytt pronomen skapar distans mellan sak och person. Öppnar upp för vidare tolkningar. Större svängar. Några bokstäver ändrar läge och verklighetens ljus och skuggor får en ny infallsvinkel: prismat bryter av regnbågen på mitten.

Aj!

Och så en gång till.

Aj!

Min historia är min. Jag gör vad jag vill med den!

Nämen, nu börjar det visst droppa något här på sidorna.

Vad är det som faller?

Ingen aning och det kvittar. Bläcket rör sig i alla fall. Våndas. Tills en trind liten bokstav suddas ut och snipp snapp snut låter oskyldig bli skyldig till slut.

Yes!

Mellan raderna

demarcation-754087_960_720

Hålla andan av Terry McMillan är fylld av understrykningar som berättar någon läsares svartbrända parallellhistoria. Till exempel:

”John var en hundraprocentig skitstövel. Jungfru, vet du. Perfektionist ut i fingerspetsarna.”

Och lite längre ner, på samma tema, fast med ett ännu kraftigare penndrag under:

”Han var en självisk egoist och hon borde ha skilt sig från honom för länge sedan.”

Var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Finns det en sådan?

Impressionism

camille_pissarro_019

Poeten sitter i gräset utanför sitt hus och diktar om moln som flyger och far: grön grön grön och vit och blå är hans värld.

En katt smyger.

Dagisbarn i räddningsvästar håller varandra i handen. De traskar, snubblar, hopplar. De är på väg till parken. De ska mata ankorna. JA!

Och Fatima står i köket och bakar sina eviga bröd. Hon vinkar till barnen genom sitt fönster. De vinkar tillbaka.

Poeten vinkar han också.

Det är sommar. Klockan är tolv och allt är lugnt.

Tjejträff

skating-on-frozen-pond-painting

”Först låg jag kvar en stund, sedan reste jag mig upp.”

Det var Marias mormors svar på frågan ”Men kära nån, vad gjorde du när du hade ramlat och brutit armen?!”

Girl power!
Granny power!
Hämta andan. Resa sig upp. Samla ihop kjolarna. Borsta smutsen från knäna.

Maria är likadan. Nu har hon börjat att jobba med ensamkommande, så jag var förstås nyfiken på hur svenskan snabbt och effektivt ska kunna bli deras?

Ja, inte är det med hjälp av rabbel-kunskap, skrattade hon. Det enda de vill läsa om är kärlek! Romantisk kärlek. De struntar högaktningsfullt i bestämd och obestämd form. Och så vill de veta hur de ska få kontakt med svenska ungdomar.

Hur bär man sig som nyinvandrad åt för att träffa kompisar? Skaffa en söt hund att promenera med är förstås inget optimalt tips för tonåringar som är vilse i världen.

Maria och jag är också vilse.
I våra kvinnoliv.
Plötsligt är vi osynliga.

Poff!

Vi har fallit för åldersstrecket. Själva tyckte vi att vi såg världsvant läckra ut på krogen och i boutiquen, men ett antal tjugoåriga servitriser och butiksbiträden höll inte med. För dem var vi inget att ödsla service på. Det fanns helt klart hippare kunder!

En gång härsknade vi till.

Ursäkta, men jag såg er inte, var kommentaren.

En ny blomning

2185-12739353762cih1

Förra gången jag bodde i den här stan, var det många nätter som jag inte kunde sova.
Då tittade jag på himlen: den vidöppna himmel jag hade då. Den som gryningen alltid färgade eldigt orange över Frihetens park.

Nu är jag tillbaka.
Hemma.
Fast inte i förorten den här gången, utan i villakvarteret.

Ska vi vara ärliga, så var Frihetens park egentligen bara en gräsplan och ett buskage.
Villaområdet bjuder på tinnar och torn  –  och pioner till midsommar!

Jag älskade Frihetens park! Och jag älskar redan detta nya liv, där en och annan cyklist är allt som händer på gatan.

Det tog fyra timmar för flyttfirman att bära ut bohaget till de hungrande lastbilarna.

Till sist mådde jag fysiskt illa över alla grejer.
Möbler.
Böcker.
Papper.
Plock.

De makliga hyllvärmarna och garderobsinfiltratörerna, vad ska jag ha dem till? När ska jag använda klänningen som jag bar på min dotters dop för 21 år sedan? Och de där jeansen som är för trånga i midjan? Och vinterskorna, som visserligen är sköna, men så uppseendeväckande fula?

Om vi, jag och mannen från dejtingsajten, skulle tvingas fly över Öresund i öppen båt, vad skulle vi då ta med oss?

En filt och mobilerna?

Vad skulle du ta?

Mot nya koordinater

gulls-833515_960_720

Ostindiefararegatan: Farväl! Kvarteret Josefina: Adjö!

Malmö, drygt ett år av mitt liv trampade jag dina gator. Jag gick omkring i ett virrvarr av tjutande bromsar, stoppsignaler och betong, vars enda önskan är att komma högre upp, och det var asfalt utanför min dörr.

Storstaden var verkligen inget för mig.

Nu lättar jag.
Lämnar.
Flyger norrut, hemåt.

Men kära koltrast utanför fönstret: fortsätt du att sjunga om längtan för alla dem som stannar kvar.

Och alla måsarna: hälsa havet!

Högläsning

1024px-stadsbiblioteket_stockholm_2009a

Lyckliga stunder får Poeten sin publik att hamna i en sorts yoga-läge: i en verklighet som har formen av ett cirkelrunt rum. Då och där existerar bara läsarna, en och en, och så rummet.

Rummet är expansionen av deras jag.

Det har inga fönster, men är ändå ljust och inbjudande.
Där har de frid.
Där är de i frid.
Sin egen och andras.

”Bonan tagon”

Bonan tagon!

Det var morfars hälsningsfras när han var på gott humör. ”Bonan tagon” var den utrikiska han kunde, en enda glosa på ett språk som hörde hemma ingenstans och överallt: esperanto.

Själv var han fastvuxen i sin hembygd.
Den som också blev min.

”Han är beundransvärd!”, säger vännerna och bekantingarna nu om mannen, han från dejtingsajten, som snart lämnar Malmö för min skull.

”Det är starkt av honom att göra det.” ”Fantastiskt!”

Fick jag någon hjältehatt när jag lämnade mitt hem för hans skull: min min blåa balkong, mitt rara lilla kök?

Nope.

Varför inte det? För att jag är kvinna och av en sådan förväntas följsamhet och gärna lite offer?

En man som är villig att ge tillbaka lika mycket som han får tycks inte vara lika vanligt förekommande.

Undras vad Jämställdhet heter på esperanto?

Glädjeflickor


Visst är upphottade korsstygnsbroderier bland det fnissigaste som finns.

Och tanter med sju sorters kakor snart nog det mest sällsynta.

Min mormors systrar ägnade månader, ja kanske åratal av sina liv åt att baka och brodera. Själv har jag bildgooglat mig fram genom tillvaron ända sedan jag blev med smartphone. Bakning och sömnad har liksom, rent praktiskt, aldrig varit min grej.

Gillar också du troskyldiga bonaders estetik kombinerat med oväntade deviser — bildgoogla ”korsstygn på nytt”.

Futurum

bild

När mannen, han från dejtingsajten, och jag nyss hade träffats och börjat skriva till varandra, skickade jag honom detta urklipp.

Jag tror att dikten handlar om att våga kärlek.

Eller om att emigrera.

Eller fly.

Eller om att i vuxen ålder börja studera.

Eller om att vara en skimrande skalbagge högst upp på ett vajande strå.

Eller om att skilja sig.

Bli vuxen. Flytta hemifrån.

Att släppa taget och försöka bli den man vill vara.

Magritte mellan raderna

Duvor

När jag precis hade träffat mannen från dejtingsajten, skrev jag till honom, att han fick mig att känna mig som ett moln i ett champagneglas.

Jag trodde att jag hade hittat på den metaforen alldeles själv.

Faktiskt ända tills igår trodde jag det.

Då dök Magritte upp. Hans stillsamma surrealism och den totalt landade texten under bilden med pipan. ”Det här är ingen pipa.” Och så äpplena som fyller hela synfältet, molnet i champagneglaset, fågeln gjord av himmel, och det kärleksfulla porträttet av hans hustru som inkluderar en nyckel och en duva: rena julafton!

… och så är det ju den där obehagligt schizofrena bilden av en kvinna som kämpar mot mannen i sig …

På mitt bord i klassrummet ligger en broderad duk. Dess duvor och tulpaner och hjärtan är sömmade med vitt silke och de minsta stygn man kan tänka sig. Fatima gav den till mig.

Hon vet ingenting om konsthistoria och klarar med möda av att fylla i ett enkelt formulär, men med millimeterprecision berättar hennes nål och tråd också en historia om kärlek och stor skaparkraft.

Postorderbrud

wedding-1089057_960_720

Han åker tåg genom försommarsverige. Det är vackert, nästan så att man vill gråta, tänker han, medan syrenhäckar rusar förbi.

”Alvesta nästa. Nästa Alvesta.”

Flickor, tjejer, unga kvinnor, han vet inte riktigt vilket ord som lämpar sig bäst för dessa nyutslagna blommor som trippar fram på perrongen i Smålands knutpunkt. Ljuvliga är de att titta på. Deras tunna klänningar och redan mycket solbrända ben i långa kliv, visst är det smågodis, men för inga karameller i världen byter han ut sin fru, hon som väntar på honom därhemma.

Hans fru. Hans första.

Det tog dem båda nästan hela livet att hitta fram till varandra, det var snärjigt och snårigt, men nu har de ett hus med syrenberså – och hon väntar på honom där, i det lilla vita huset och han tackar sin gud, och hennes, och kompisen som övertalade honom att skicka iväg ett mejl på vinst och förlust den där kvällen för ett år sedan.

Hundkäx breder sitt flor över småländska ängar. Tåget slamrar förbi där björkarna susar. Han är på väg hem. Äntligen har han ett hem, ett riktigt. De pratar inte samma språk, frun och han, men han får hålla henne intill sig varje natt och hon lagar gudomligt god mat och han vet att han aldrig har varit lyckligare i sitt liv. Hon är liten, så liten som en docka i hans nävar. Allt, allt, allt vill han ge henne.

Fem saker som jag har lärt mig av livet

bild

  1. Det man oroar sig för inträffar sällan.
  2. Bekväma skor är ett måste.
  3. Stryk nästan alltid den första meningen. Och den sista.
  4. För dem som vill våga rekommenderas dejtingsajten eDarling.
  5. Individualisering i en A-kurs på sfi handlar i hög grad om att ta hänsyn till de studerandes komplexa livssituation.

Semantik på sängkanten

Illustration: lumpi enligt CC0.

Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.

Så fint.

Grattis Horace!

Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.

Ändå är jag upprörd i dag.

Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!

Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!

Stora elefanter, och små

I kväll är det fint besök i litteraturbaren i Lund. Horace kommer dit.

Gud, vad ska jag ha på mig?!

Vad ska Horace ha på sig?!

Och alla de andra litteratörerna och litteratöserna som kommer att mingla loss där; är det välskräddat svart som gäller, från topp till tå, kanske kompletterat med någon kavaj som ger ägaren en nonchalant möjlighet att se ut som ”Här har ni en djuping som inte  bryr sig ett enda dugg om värdsliga ting”? Eller är det snabba jeans och gympaskor som krävs?
Pumps och juveler?

Min mormor var hemsömmerska. Och hennes mor uthärdade sitt liv som statarkärring på Borrestad gods. I det torp som min pappa växte upp i var det vissa vintermorgnar rimfrost på sovrumstapeten.

Själv är jag full av klasskomplex och till kläder har jag ett extra ambivalent förhållande. De får gärna vara vackra, men de måste vara bekväma och får absolut inte kosta skjortan. Man slösar inte pengar på flärd om man i rakt nedstigande led är fallen från den svenska fattigdomen.

DUNS!

När jag var ung, gjorde jag allt för att se äldre ut än jag var – hatt och guldbågade glasögon var min förklädnad. Nu ser jag ungefär ut som då, ja, fast utan hatten och de guldbågade. Och Fatima i min klass är tio år yngre än jag, men hon ser minst tjugo år äldre ut.

Vad är ålder, vad är tid, Horace!

Fatima har bott i en grotta i de afghanska bergen. Där lagade hon mat över öppen eld. Två av hennes söner är döda. För henne skriver jag lättlästa böcker. Bara det är ju en helt osannolik kombination! En våg av våld och världspolitiska konsekvenser har fört henne till mitt lilla klassrum i Eslöv.

Och till Lund kommer Horace i kväll,  och Horace är Horace är Horace, och nu kom jag på vilket plagg som för mig vore det  ideala att smyga runt i mellan minglarna i litteraturbaren: Harry Potters osynlighetsmantel.

Diktanalys

Foto: Paul Brennan enligt CC0.

”Behöver man argumentera
för ljuset –
det finns
men dvärgarna äter ljus
jag är förblindad
av deras uppätna ljus”

/ Anita Johanson

Alltså:
deleata energitjuvar, låt dem inte komma dig nära.

Missunnsamma – tre dubbeltecknade konsonanter i ett och samma ord! – och negativa människor? Räck dem inte ens ett lillfinger, för de kommer att äta upp både det och hela handen och dina ögons ljus!

Exil i eget land

bild 1

Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i hans, och väl installerad där hör hon nu att kärlekens pris är mycket högre än hon vad hade räknat med. Det utgörs av hennes sinnesfrid, för den nya lägenheten ligger mitt i stan, i ett konstant flöde av trafik, och oljudet äter sig in i hennes kropp. Att sova med öppet fönster, som hon tidigare har varit van vid, är numera en omöjlighet och varje natt vaknar hon av att syret i deras sovrum nästan är förbrukat. Då måste hon öppna den minimalistiska balkongdörren på vid gavel och stå där naken i skuggorna en stund; låta natten svalka sin hud.

Hennes hud, inte nattens.

När hon sedan kryper intill sin man igen, fantiserar hon varenda gång om att hon ligger bredvid honom i den vita sängen därhemma, i den lilla lägenheten, i det lilla livet, med årstiderna vandrande fram över parkens träd därutanför. Hon kände sig trygg där, i kontakt med jorden.

Hennes lägenhet låg på andra våningen. Den hon bor i nu svävar på sjätte. Hon undviker alltid att titta ner på gatan, är rädd att suget ska bli henne övermäktigt.

De nätter som hon inte kan somna om, låter hon sin mans andetag fylla upp mörkret och så smyger hon bakvägen ut till sitt eget lilla rara kök, kokar sig en kopp te där och sätter sig sedan en stund på sin gamla inglasade balkong, den som doftade sommarstuga. Hennes händer smeker väggarna, golvet, taket.

I lägenheten under dem bor ett iranskt par. Hur står de ut med att vara avskurna från sitt land, sin världsdel? Sitt alfabet, sina siffror och släktingarna och vännerna och alla dofterna, moskéerna, böneutropen, bergen, blommorna …

Ibland om nätterna hör hon en svag fjärranifrån klagande musik från deras öppna sovrumsfönster.

En flykting korsar sitt spår

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Love is in the air

Om jag är borta från skolan i tre dagar känns det som att jag har glömt alltihop, säger Ramin, som är en verkligt framåt kille.

Jag vet, säger hans kompis Sheila. De studerar båda kurs C i sfi.

Språkkunskaper måste hela tiden hållas aktuella, i luften. De måste skötas om, användas och poleras på – det är som med kärlek.

Kärlek i skrivandets tempel

På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.

Magiska kvällar.

Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.

Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.

Att återerövra läsandet

Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.

Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.

Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.

Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.

Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.

I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.

När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.

Mind the gap

bild (1)

Nu var väl inte Kerstin Thorvall jordens mest okomplicerade människa att leva med, men det gäller nog att skilja mellan författaren och verket.

Så här skriver hon i Andra boken till dig:

”Den som vet litet och har upplevt litet, blir lätt intolerant och dömande. Alla kunskaper och erfarenheter gör oss bättre skickade att leva. Och leva tillsammans med.”

När tiden står stilla

Grand Central Station.jpg

När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.

Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.

Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.

Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.

En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!

Resten är konsthistoria.

 

Skribent var det här! Eld i berget!

bild

Så fort jag fick syn på hans presentation på dejtingsajten, så visste jag: Äntligen!

Äntligen en skrivare, nån som tänker genom att skriva, som får syn på världen och sig själv med hjälp av en penna i handen och ett tangentbord i famnen. Någon som skriver och läser sig fram mellan raderna – och på dem!

En skribent och läsare, någon som är gammal nog att minnas barnprogrammet Pellepennan och Suddagumman och ung nog att våga satsa på kärleken en gång till i sitt liv.

Hans drömsemester var att sitta på en strand på Barbados tillsammans med sin älskling och en resväska full med böcker.

I går bokade vi den resan.