Ett lyckligt läsarbrev om ”Tro, hopp & sfi”

”Den absolut vackraste skildringen jag någonsin läst av språkinlärning och föräldraskap”, skriver en av mina läsare

Det kom ett brev om min bok ”Tro, hopp och sfi” som jag gärna vill dela med mig av. Håll till godo:

”Jag beställde den här boken för drygt en vecka sedan i ren frustration för att försöka förstå och hjälpa mig själv på mitt nya jobb. Jag orkade inte läsa mer opersonlig forskningslitteratur och behövde istället hopp och insikter. En en av de stora utmaningarna på mitt nya jobb är just ungdomar utan skolbakgrund som fått hoppa rakt in i ett högstadie och stångas med upp mot 15–20 ämnen i veckan tillsammans med svenskfödda ungdomar.

Jag har hunnit halvvägs men jag vill redan nu skicka en hälsning till dig och säga att det här är den absolut vackraste skildringen jag någonsin läst av språkinlärning och föräldraskap. Tack för att du skrivit denna dagbok. Den får mig att försjunka i tankar både kring mitt jobb och mitt föräldraskap och ger mig ständigt nya tips på vad jag ska testa, men också insikter om tålamod och tid för dessa elevers resa in i skriftspråket som jag kan förmedla både till mig själv och till mina stressade kollegor som enbart ser kunskapskrav och mål som inte fylls till årskurs 9s slutbetyg. Det är så lätt att fastna i allt eleven inte kommer att kunna uppnå ”i tid” och glömma bort vilken otroligt lång väg eleven redan kommit.

Tack för hopp och insikter!

Lovisa Westerberg”

Annons

Röda mattan

”Den röda mattan är utrullad framför biblioteket”.

Barbro Källeskog-Österlund har undersökt hur skönlitteratur används i litteracitetsundervisningen i sfi. Som ett målande exempel beskriver hon hur röda matta entrén till biblioteket på hennes skola leder fram till biblioteksdisken: det ska kännas exklusivt att vara i biblioteket, fint att vara en läsare.

Tumme upp för det!

I uppsatsen presenteras även ett projekt, understött av Skolverket, som utgick från min bok ”Gå till sfi”.

Resultatet var finemang.

Tumme upp för det också!

Kontentan av Källeskog-Österlunds forskningsresultat är bland annat att skönlitteratur bygger upp motivation i litteracitetsutvecklingen, och att ordförråd, stavning och grammatik lärs liksom in av bara farten under läsningens gång.

Uppsatsen avrundas såhär: ”Med utgångsläget att andelen elever på sfi med ingen eller kortare utbildningsbakgrund har ökat markant på senare år och intresset är stort när det handlar om frågan på vilket sätt vi kan få snabbare genomströmning på sfi kan denna undersökning vara till nytta för beslutsfattare och en intresserad lärarkår på sfi.”

God Jul och Gott Nytt År!

Läs Barbro Källeskog-Österlunds uppsats (pdf).

Och kolla in mitt alias på Youtube: Fröken Sfi!

Lättläst på nytt sätt

I vanliga fall är ju SFI-klasser flitiga biblioteksbesökare, men den gångna terminen blev det ju inte så …

Hur blev det då?

Bland annat såhär:

😉

 

Två miljarder möjliga läsare: sug på den!

Boken ”Fixa” hemma på mångspråk.

Laila var min första kollega. Hon var min mentor när jag började som sfi-lärare för 30 år sedan.

”Ge alla lika mycket uppmärksamhet. Låt alla komma till tals. Trivsel är A och O för en lyckad undervisning.”

Ungefär så sammanfattade hon läraruppdraget, och med värme, humor och stort pedagogiskt lugn lotsade hon sina elever genom deras svenskstudier.

Nu är hon pensionär.
Och nybliven fotomodell.
Hennes bok heter Gå till tågstationen. Bläddra i den här.

En annan av höstens nya böcker är  på mångspråk. Den har parallelltext på svenska, engelska, arabiska och somaliska. Och detta innebär att ungefär två miljarder människor i världen skulle kunna förstå den. Bläddra i den här.

Va?!

Jo, så stora är de språken tillsammans. Says Google.

Och ”tillsammans” är ett vackert ord. Säger jag.

Laila lärde mig att låta det utgöra grundbulten i varje lektionsplanering: ”Tillsammans! Vi gör det tillsammans!”

Glad vår!

Tro, hopp och sfi får en finfin recension i det senaste numret av Lisetten, tidning för Riksförbundet lärare i svenska som andraspråk. Sanna Hillerdal skriver bland annat:

”Boken är en personligt skriven dagbok och innehåller professionella pedagogiska och didaktiska reflektioner som mästerligt vävs ihop med personliga anteckningar från verkliga livet.”

”Den borde vara obligatorisk läsning för alla som sitter i någon sorts beslutsfattarposition vad gäller undervisning av andraspråkstalare och skolväsende.”

Så här skriver mitt förlag om samma recension.

Och i Sfi-tidningen, under rubriken ”Böcker lyfter” tipsar Ivana Eklund om min bokserie ”Moa och Ali” på det mest rörande sätt.

Läs min bok

På Strindbergs gata.

Oj så många glada tillrop jag har fått angående läromedlet Börja med Strindberg – läs- och skrivinlärning med klassisk text!

Tack för dem.

En del frågor och funderingar har förstås också trillat in, så här kommer en lite fylligare redogörelse för de tankar som ligger bakom den första boken i serien.

Börja med Strindberg är ett material med många ingångar till det genomlitterata Sverige. Vi lever ju inte bara i ett samhälle belamrat med bokstäver, utan också i ett land proppfullt med bilder – ett land där bildlitteracitet krävs för att vi alls ska kunna tillgodogöra oss relevant information såsom trafikskyltar, tvättsymboler och att rätt kunna tolka en bildserie.

Börja med Strindberg är ett läromedel som med hjälp av ett rikt bildmaterial siktar på hjärtat. Bilderna och texten berättar om förälskelse, giftermål och om att sätta bo. De berättar också om graviditet, sjukdom, död, begravning och en vemodig tacksamhet över att ha fått älska och vara älskad. Allt det här är erfarenheter som de flesta vuxna kan relatera till, oavsett härkomst och tidigare skolbakgrund.

Att läsa och skriva lär man sig tillsammans med andra
Att bli läs- och skrivkunnig är inget man blir på egen hand. Glada tillrop, egna och andras frågor och funderingar behövs också på den nivån. Lärare och studerande behöver prata tillsammans om bilderna i boken, sätta svenska ord på det de ser och överföra talet till text. Till en början ljudas ord för ord fram av läraren. Det är en ingång, en läs- och skrivträningsdörr att öppna och gå in genom.

En annan är att de studerande via en övning med numrerade pilar tränar på att själva forma bokstäverna korrekt.

En tredje dörr är att jobba med bokens inledande bildalfabet. Benämna. Ljuda. Skriva.

En fjärde ingång är att med hjälp av olika strategier kombinera ord och bild och kryssa i rätt alternativ.

En femte är att leta efter en specifik vokal i en kort mening.

En sjätte är att fylla i en skuggtext.

En sjunde är att lyssna till bildtexterna. Körläsa dem. Läsa med och för en klasskamrat. Läsa högt för läraren. Kanske till och med läsa hemma.

Miljön i Strindbergs klassiska novell är i detta läromedel varsamt förflyttad till nutid, så att de ord och begrepp som figurerar är användbara i den verklighet som är vår.

För en lyckad skolgång krävs engagerade lärare och engagerade elever. Min förhoppning är att Börja med Strindberg kan vara en lägereld, något att samlas kring, en bok som väcker berättarlust och att den blir något som de studerande minns med värme och glädje när deras sfi-studier är slut.

Bläddra gärna själv i boken!

Vårens första nyheter

Så här ser de ut, mina senaste lättlästa på Vilja förlag: en är grön och en är blå — som våren …

Den gröna handlar om återvinning, den blåa om årstiderna. Läs gärna mer om dem under hemsidans menyflik ”böckerna”.

Ett boktips av helt annan kaliber är Summer av Monica Sabolo. Hon har språket i sin hand och böjer och formar det och läsarens sinnesstämning precis som hon vill. Hypnotisk är texten och intrigens upplösning oväntad.

Full pott!

Läslust med lättläst

Fråga:

Kan det i sfi-undervisning finnas fördelar med att fokusera på lättläst skönlitteratur i stället för på lärobokstexter?

Svar:

Ja det kan det. Här är några exempel hämtade från mina egna erfarenheter:

• De studerande upplever större läsglädje och därmed också större motivation. Det är dessutom lättare att få igång diskussioner utifrån romaner än från läromedelstexter, eftersom känslor involveras i högre grad.
• ”En bok i taget” är ett greppbart pensum. Om det är kontinuerligt intag i klassen, kanske varje månad, så kan man påbörja arbetet med en ny bok just vid månadsskiftet. Då minskas stressen för nytillkomna elever. Att sin första skoldag upptäcka, att ”alla andra är på sidan 78 i läroboken och har redan fyllt i halva arbetsboken”, det är ingen bra känsla.
• En lättläst bok, som de studerande får låna hem, kan locka flera till läsning i hemmen. Någon eller några tycker kanske att ”den där boken som mamma läser, den ser ju riktigt spännande ut.”
• Till Vilja förlags böcker finns arbetsuppgifter att gratis ladda ner från nätet: bra att jobba med i skolan och smidigt att använda som vikariematerial. Eller som mall för att konstruera egna frågor, egna instuderingsuppgifter, alltså en sorts ”flippat klassrum” i all enkelhet.

 

Skickat från min iPhone

Det enkla är det sköna

”Hur kom det sig att du började skriva lättläst?” frågar ni ibland. Svaret finns på bilden här ovanför.

Det var när jag för första gången bläddrade igenom boken Från Tunnelbana till fåtölj som jag begrep att det gick för sig att göra böcker som erbjuder ett starkt bildstöd åt vuxna läsare.

Bibblan på Södervärn i Malmö satsar bland annat på just sådan litteratur: elva av böckerna som syns i bild är skrivna av mig.

Less is more!

Likadant, fast tvärtom

Jag läste någonstans att skrift påverkar vårt sätt att se på tiden.

Det stod att den västerländska tiden är linjär. Och japp, det visste vi redan; att den rör sig från vänster till höger. Föreläggs vi uppgiften att sortera ett antal fotografier ur våra liv i kronologisk ordning, så lägger vi babybilden längst till vänster och fortsätter sedan åt höger med ettårskalaset, den obligatoriska trehjulingen, skolfotografierna, förlovningsbilderna och så vidare. Och den manövern går lätt som en plätt och känns alldeles självklar.

Men miljonerna som skriver på arabiska fixar denna uppgift spegelvänt.

Och i Kina växer tiden liksom upp ur marken. I långsmala spalter. Det som är mest avlägset i tid befinner sig högst upp i stapeln. Längst bort från nuet. Närmast himlen.

På starka vingar

Vad gör en bok lättläst?

Specialpedagogiska skolmyndigheten rätar ut frågetecknet i en beskrivning av boken Biobesöket. Läs mer om den här – och avnjut dessutom det faktum att en liten bok från Eslöv finns översatt till både engelska, arabiska och somaliska!

Så här skriver Specialpedagogiska skolmyndigheten om min bok:

Enkel matematik

Ju fler böcker som lånas på bibliotek, desto fler böcker kan produceras. Biblioteksersättningen är nämligen en av de bäckar små som, i den bästa av världar, rinner samman och bildar en hel å. I detta fall en inkomst som går att leva på.

En utlånad bok ger sin författare 1 krona och 68 öre.

Talar jag i egen sak här? Ja, lite. Mest är det ändå ett inlägg till försvar för demokrati och valfrihet. Och nu blev det väldigt pompöst, jag vet. Men vill man kunna låna böcker måste man göra det!

Hålla hjulen igång.

Så att alla kan gå till bibblan och bläddra i ett par dagstidningar. Eller mysa där på en sagostund med sina barn. Låna filmer och musik.

Talböcker.
Deckare.
Historiska romaner.
Biografier.
Poesi.
Feel good.
Feel bad.
Lättläst.
Svårläst.

Utan författare stannar biblioteken, och utan biblioteken stannar en stor bit av demokratin. Gå! Nu!

Nu också på engelska

Boken Gå till mataffären är en mycket lättläst bok som nu också finns på engelska. The Supermarket heter den då.

Skulle den kunna passa för yngre läsare? Jajamän, det tycker jag absolut. För alla nybörjare, oavsett ålder, behöver ju ord som ”rose”, ”banana”, ”tea”, ”bread” och ”candy”, eller hur?

Ja, vid närmare eftertanke tror jag att många av mina superduperlättlästa böcker, skrivna för vuxna, också skulle kunna ha en uppgift att fylla i grundskolan. Vad jag alldeles säkert vet, är att ett mig närstående barnbarn med förtjusning läser Gå till mataffären som godnattsaga – även om det just i det här fallet kanske har ännu mer att göra med att den lille godingen känner igen sin farfar och farfars far på bilderna. Och mig: bonus-farmor Eva.

Nyss var jag 17 vårar. Nu är jag låtsas-farmor!

Vad hände?!

Boktips

Ryssar är såna som gillar björkar är en roman om världens tillstånd, om gränser och om att överträda dem. Det är en roman om förlust och språk och kärlek, och den är den bästa bok som jag har läst  på länge!

Svar på tal

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Tidsperspektiv

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Läst

”I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.”

Maggie Eriksson, anställd på boende för ensamkommande flyktingbarn, i Aftonbladet 160726

Å, Ä,Ö

Hjortsberga ängel.Foto: Bovin56 enligt CC BY-SA 3.0.

I snön på vindrutan på en parkerad bil hade någon skrivit:
Älska!

Av våra tre sista vokaler är jag speciellt förtjust i nummer 2. Ä som i älska, ängel, ärlig, äventyr och äntligen!

Läst

”För visst hänger de ihop: förnimmandet och benämnandet. Det som man kan benämna förnimmer man. Tänk bara på en äng. För den ene är den grön med inslag av ett allmänt härligt blomstrande. För den andre är den en makalös samling av darrgräs, femfingerört, blodnäva och ögontröst och hundratals andra blommor och växter som har märkvärdiga namn. Ju rikare man kan benämna, desto rikare ser man.”

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Let it flow

Anne Bancroft som ”Teacher” och Patty Duke som Helen Keller i Broadwayuppsättningen av ”The Miracle Worker”. Scenen gestaltar ögonblicket när Helen inser innebörden i ordet ”vatten”.

I sitt sjätte levnadsår lärde sig Helen arton substantiv och tre verb. Det tog en månad av outtröttligt arbete för ”Teacher” att nå fram till henne med bland annat, ”doll”, ”finger” och  ”stand”.

Går det att jämföra att alfabetiseras via målspråket med att som dövblind lära sig att kommunicera med hjälp av teckenspråk?

Jag vet inte.
Kanske.
Alfabetiseras är inledningsvis lättare.

Helen levde i ett mörker dit varken ljud eller ljus kunde nå. Hon övervann dessa hinder, med hjälp av ”Teacher” och det som skedde mellan dessa två var en högoktanig inlärning one to one.

Alfabetisering sker i stora klasser och endast några timmar om dagen. ”Teacher” var heltidsanställd guvernant, och när Helen fullt ut hade kopplat ihop orden som tecknades i hennes hand med deras innebörd, när the Halleluja moment did arrive, tog det henne inte mer än en halvtimme att lära sig trettio nya ord. Det är det ingen analfabet som klarar av.

Kanske kan Helens omstörtande upplevelse när vatten sköljde över hennes händer och hon till fullo begrep att tecknet som ”Teacher” formade åt henne betydde just ”vatten”, kanske kan det jämföras med skillnaden mellan att kunna läsa ordbilder; att känna igen ett skrivet ords fysionomi; att verkligen kunna ljuda sig igenom det. (När man sedan väl har lärt sig den konsten snabbar man upp sitt lästempo genom att återigen fotografera av ordbilder och mentalt framkalla deras innebörd för sitt inre öga.)

ABC för språkinlärning

Väggalfabetet kommer från mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

”Språkets grundläggande princip”, skriver Bo Renberg i sin biografi över Helen Keller, ”är att föremål kan benämnas och att ord representerar företeelser i vår omvärld”. Och snabbt brukar  ju Fatimorna och Jamalarna lära sig de svenska namnen på de substantiv som utgör bildillustrationer på väggalfabetet i klassrummet.

”Genom att vi upprepar våra yttranden och genom att barnet lyssnar och iakttar omgivningens reaktioner lär det sig hur språket fungerar  och vad enstaka ord betyder. Hur många gånger upprepas inte orden ’mamma’ och ’pappa’ innan barnet börjar förstå vad dessa ljud står för?”

Allt är möjligt!

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Nödutgång

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.

Avlyssnat

– Vad sa han?

– Ja veit ente. Han praotade non sorts utlänska.

Cirkel. Gubbe. Procent. O. Plus. Blixt. Kolon.

Vi lär oss utifrån sånt som vi redan känner till. Ny kunskap bygger på gammal kunskap.

Om jag skulle försöka tillägna mig ett nytt alfabet, berbernas till exempel, skulle jag behöva översätta varje bokstav till en symbol som betyder något för mig, något som genererar en begriplig bild i min skalle. Bara på så sätt skulle jag kunna lära mig att hantera det nya.

Hur gör Fahrija? På vilka krokar hänger hon upp sfi-undervisningens bokstäver? Vad liknar ett ”A” i hennes ögon?

Kanske kan jag fråga henne om ett år eller två, när hon läser på kurs B i sfi.

Ingenting försvinner, inte ens det som är borta för alltid

Pär Lagerkvists ungdomskärlek hette Karin. Hon var bildkonstnär och till henne skrev han såhär:

”Jo, måla du bara – men järvt!!! annars är det ingen mening däri – men du skall också framför allt måla konst, vackert, rikt, raffinerat – inte bara dänga på färj – måla diskret men järvt ändå och obunden av gamla doktriner!”

Ur En skinande saga av Torbjörn Åhs.

Jamen, visst är det härligt hur ”järvt och obundet av gamla doktriner” Lagerkvist stavar sitt modersmål, och dessutom drämmer till med tre  utropstecken i rad.

Hans brev finns bevarade.
Inte Karins.

Hon slog ett rött sidenband om sin skatt – och döpte längre fram i livet dottern, som hon fick med en annan man, till ett av de smeknamn som Pär hade givit henne. Men han sparade inte hennes brev.

Som gamla tiders fotonegativ finns de ändå kvar i den där boken.

Ingenting försvinner.

Begränsningens skönhet

Foto: Duncan Hull enligt CC BY 2.0.

Medan Kallifatides skrev Lustarnas herre hade han bannlyst alla latinska och grekiska ordstammar. Han skrev på ren svenska.

Det blev en mycket vacker bok.

Otillräckligt

”Språket var en törnekrona, inte ett hjärtslag.”

Så beskriver Kallifatides hur det känns försöka uttrycka sig på ett språk som man inte behärskar, ett som man inte har erövrat varken till ordförråd eller syntax.

Man kan inte vara sig själv på ett haltande språk, inte smyga, springa, hoppa, klättra, dansa, flanera, strosa, släntra på det. Bara gå.

Käre Theodor,

Käre Theodor,

du beskriver världen för mig på ett språk som flyter lika motståndslöst, som någonsin Helge å flöt genom mitt lilla Östanå.

Sjö.
Skog.
Moln.
Måne.
Sol.
Gräs.
Träd.

”Man bygger på det. Ett verb per mening – och var försiktig med adjektiven”, sa du på Lättlästdagen. ”Var rädd om den enstaviga svenska naturen. Den behöver inga krusiduller, inget pynt.”

Hur coolt som helst

Illustration: Karen Arnold enligt CC 1.0 Universal.

Min bok Biobesöket finns numera på fyra språk.

Svenska talas i denna värld av i runda slängar 11 miljoner människor.  Engelska har omkring 700 miljoner talare, arabiska 340 och somaliska talas av ett par tre miljoner fler än det sammanlagda antalet svensktalande.

Många miljoner blir det!

Heja Vilja förlag!

Ordalek och småkonst

”I dag serveras äckelbitar i sin egen avsky.”

Sånt tyckte man ju var roligt på den tiden som man läste Svenska MAD och hade tvärlugg.
Vad är kul nu?

Att kaffe latte-minimalismen som inredningstrend är avlöst av storblommiga mormorstapeter och sammetsklädda fåtöljer.

Och att ”Sveriges mest lättlästa författare” sitter och skriver sina böcker i en fönsternisch, för det är ju en nischverksamhet hon håller på med, verkligen.

Retorisk fråga

Då det gäller att uttrycka sig med hjälp av det visuella språket stannar de flesta av oss på en tioårings nivå.

I denna bildtäta tid.

Bland annat om detta skriver Elisabet Ahlner Malmström i boken Är barns bilder språk?

Och det räcker ju med att titta på ett flygplan, ritat med tuschpenna på arabiska: att se hur det släpper ner svarta någonting över springande skolbarn, för att veta att svaret på den frågan är ”ja”.

Läst

Jag hittade ett gammalt urklipp, förmodligen saxat ur ett Skånskt Dagblad.

”Hälften av alla språk talas av färre än 10 000 personer. Vart fjärde språk har färre än 1 000 talare, till skillnad från det kinesiska mandarin som talas av nästan en miljard människor, spanskan som har drygt 400 miljoner anhängare och engelskan som nästan 360 miljoner personer talar.”

Och ändå  blott Sverige svenska krusbär har!

Avlyssnat

”Men varför är’e liksom så krystade meningar i språkkursböcker?! Varför lär dom inte ut hur folk ijenklien snackar?”

Ordalek och smutstvätt

Det kinesiska tecknet för dator lär till svenska kunna översättas med elhjärna, och gissa vilket semialfabetiskt tecken som i Holland heter apsvans.

På mitt hemspråk, Göingedialekten, finns verbet twaisula. Det betyder att vara så oansvarigt överdådig att man lägger dubbla pålägg på mackan.

Och samerna lär ju ha 200 ord för olika sorters snö.

Såna här gloslistor kan jag sitta och pilla med hur länge som helst.

Nördigt? Absolut.

… och kuriöst och kuriosa är två färgstarka fåglar på samma gren, nämligen latinets curiositas.

Under många år var min dotters rum ett kuriosakabinett, fullproppat med drömfångare, kristaller, egyptiska souvenirer och böcker om svart och vit magi.

Numera är det mest en omlastningsplats för kläder.

”Brinner det inte och rör det inte på sig, så är det ingen fara”, säger hon när jag med jämna mellanrum får psykbryt över hur det ser ut i detta lagerutrymme.

Typ 200 ord för för rörigt ryms därinne.

Fullständiga möjligheter

Shhh … Stör inte!

Poeten smyger omkring i språket som en katt i högt gräs, på jakt efter de finaste skiljetecknen. Och kanske något mer.

Han gillrar fällor av intrikata meningar: vår längtan faller däruti.

Öppet brev till Stefan Löfven, del II

I häromdagens tidning fladdrade det förbi ett uttalande av vår gymnasie- och kunskapslyftsminister.

”Svenska kan dom lära sig på en arbetsplats”.

Nu är ju inte jag världens mest fokuserade tidningsläsare, men jag tror att vi kan utgå ifrån att ministern inte syftade på Samres inhemska växeltelefonister i Senegal, de som på svenska administrerade beställningarna av färdtjänst- och sjukresor i Sverige. Den personalkategorin ansågs först behöva en högkvalitativ utbildning i svenska, innan de kunde sköta sitt jobb, eller hur?

Inte heller är det troligt att hon refererade till infödda svensktalande guider verksamma utomlands. De behöver nog också nöta lite skolbänk innan de ställs till arbetsmarknadens förfogande.

Utländska läkare som ska arbeta i Sverige då? Kan vi av dem förvänta oss, att de ska klara av patientkontakter och journalskrivande utan föregående språkstudier? Nej, så kan det väl inte vara?!

Så vad kan det då vara?

Något så osocialdemokratiskt som att människor som inte är akademiker, eller har extremt lätt för att erövra ett nytt språk, ska dra sitt strå till stacken via en tillvaro som inte kräver mer svenskkunskaper än ”Greppa moppen och svabba på!”?

För att man ska kunna agera fullvärdig medborgare i ett land, behöver man ett språk som täcker in alla aspekter av livet.

Sfi är en första grund.

Den sista grisen och jag, del II

Illustration: Nona Lohr enligt CC 1.0.

Horace:

”Franskan är en häst man aldrig kommer upp på . Man springer efter den, ängsligt hållande i tyglarna.”

Jag:

Ja, vad finns det kvar i mig av sju års franskstudier? Nästan ingenting. Några glosor och en fåfäng dröm om att en dag komma så nära, att jag kan klappa på den där franska sammetsmjuka mulen.

Den sista grisen och jag, del I

Illustration: Kai Stachowiak enligt CC 1.0.

Horace:

”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.”

Jag:

För många flyktingar, i synnerhet de kvinnor som i Sverige får lära sig att läsa och skriva, blir livet på många vis bättre än i hemlandet. Deras självkänsla ökar. De ”individiseras” sakta men säkert. Man frågar efter deras åsikt. De får rösträtt och kanske en egen inkomst. Lär sig att simma och cykla! De slipper det hårda kroppsarbetet. Deras hantverksskicklighet beundras, tas inte bara för given.

Allvarligt talat

Foto: Christian Holmér enligt CC 2.0.

Sjukgymnasten tittade uppfordrande på mig och sa: ”Use it, or lose it”.

Hon syftade på kroppens rörlighet.

Varje dag måste man sträcka ut sig i sin fulla längd, mjuka upp sina muskler och leder, verkligen använda sin styrka och smidighet, annars förlorar man dem.

Detsamma gäller förstås språkkunskaper.

”Use’em or lose’em.”

Semantik på sängkanten

Illustration: lumpi enligt CC0.

Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.

Så fint.

Grattis Horace!

Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.

Ändå är jag upprörd i dag.

Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!

Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!

Lingvistik för ornitolger?

Rödhake. Foto: Wikimedia Commons enligt CC 2.0.

Kan olika sorters fåglar kommunicera med varandra på fågelesperanto, eller är deras olika läten helt skilda språk?

Om en gråsparv ropar: ”Hallå killar, här finns en massa intressant mat!”, fattar sädesärlorna då ett pip?