Öppet brev till Stefan Löfven, del II

I häromdagens tidning fladdrade det förbi ett uttalande av vår gymnasie- och kunskapslyftsminister.

”Svenska kan dom lära sig på en arbetsplats”.

Nu är ju inte jag världens mest fokuserade tidningsläsare, men jag tror att vi kan utgå ifrån att ministern inte syftade på Samres inhemska växeltelefonister i Senegal, de som på svenska administrerade beställningarna av färdtjänst- och sjukresor i Sverige. Den personalkategorin ansågs först behöva en högkvalitativ utbildning i svenska, innan de kunde sköta sitt jobb, eller hur?

Inte heller är det troligt att hon refererade till infödda svensktalande guider verksamma utomlands. De behöver nog också nöta lite skolbänk innan de ställs till arbetsmarknadens förfogande.

Utländska läkare som ska arbeta i Sverige då? Kan vi av dem förvänta oss, att de ska klara av patientkontakter och journalskrivande utan föregående språkstudier? Nej, så kan det väl inte vara?!

Så vad kan det då vara?

Något så osocialdemokratiskt som att människor som inte är akademiker, eller har extremt lätt för att erövra ett nytt språk, ska dra sitt strå till stacken via en tillvaro som inte kräver mer svenskkunskaper än ”Greppa moppen och svabba på!”?

För att man ska kunna agera fullvärdig medborgare i ett land, behöver man ett språk som täcker in alla aspekter av livet.

Sfi är en första grund.