Det tar sin tid att bli till

tro, hopp & sfi.JPG

Det har tagit lång tid för den här plantan att utvecklas från frö till blomma. Redan 2016 tilldelades jag ett av Byggnads kulturstipendier för att vattna och pyssla om den.

Nu är den äntligen klar!

Rosa blev den. Med kaffefläckar på.

Och det är, skriver Folkuniversitets förlag, en djupt personlig dagbok och en pedagogisk loggbok som ingen annan. Den rymmer såväl forskningsbaserade diskussioner som handfasta tips på hur man kan underlätta vuxnas läs- och skrivinlärning.

I den här dagboken blommar en trädgård, stressar en ensam mamma, rullar den stora skutan som heter Skolverkligheten fram genom ett omvälvande år.

Lärande och växande handlar boken om och den vänder sig till alla som är intresserade av tro, hopp och sfi.

Uppdatering: den har till och med fått en egen hemsida: trohoppochsfi.se

Annonser

Ho ho ho!

Tre månader till jul och redan har tomten börjat leverera.
Mycket lättlästa paket.
Från Vilja förlag.
Jag sliter upp ett.
Det innehåller bland annat ABC i stan och får mig att minnas en kavat vers från barndomen där långt där borta …

”All vår början bliver svår,
bättre går det år från år.”

Viljas paketlösning: go go go!

Läs och skicka vidare

ABC i stan

Vilja förlag i Almedalen, och min ”ABC i stan” ligger mitt på bokbordet!

Nu blommar löken!

På ett bokbord mitt i Almedalen, Visby, Gotland, Sverige, Världen ligger en liten liten bok.
Det är Sveriges mest lättlästa bok för vuxna. ABC i stan heter den.

Jag skrev den för vuxna som håller på att tillägna sig det latinska alfabetet. Den innehåller inte ett enda ”troll” eller någon ”xylofon” så långt ögat kan nå, och ingen ”clown” och ingen ”nyckelpiga” heller.

Däremot kan man i den boken, med stöd av bildordlistor, läsa mycket korta huvudsatser om att lämna barn på förskolan, missa bussen, gå ut med hunden, odla tomater på balkongen, köpa medicin, åka tåg och grilla korv.

Vuxna ord till vuxna, jag gillar det. Jag tänker att det handlar om respekt.

Språkinlärning: att erövra världen – tillsammans

hands-908164_1920.jpg

Det naturliga är att lära sig språk i samspel med andra, som det lilla barnet gör.

Helen Keller tillägnade sig sitt tecknade och talade språk i symbiotisk interaktion med ”Teacher”. De två erövrade världen tillsammans, både bildlikt och bokstavligen. Utan ”Teacher” vore Helen bara en halv människa,hon behövde verkligen sin lärare.

Och läraren, behövde henne.

Anne Sullivan hette hon.

Let it flow

Anne_Bancroft_Patty_Duke_Miracle_Worker_1_1960.jpg

Anne Bancroft som ”Teacher” och Patty Duke som Helen Keller i Broadwayuppsättningen av ”The Miracle Worker”. Scenen gestaltar ögonblicket när Helen inser innebörden i ordet ”vatten”.

I sitt sjätte levnadsår lärde sig Helen arton substantiv och tre verb. Det tog en månad av outtröttligt arbete för ”Teacher” att nå fram till henne med bland annat, ”doll”, ”finger” och  ”stand”.

Går det att jämföra att alfabetiseras via målspråket med att som dövblind lära sig att kommunicera med hjälp av teckenspråk?

Jag vet inte.
Kanske.
Alfabetiseras är inledningsvis lättare.

Helen levde i ett mörker dit varken ljud eller ljus kunde nå. Hon övervann dessa hinder, med hjälp av ”Teacher” och det som skedde mellan dessa två var en högoktanig inlärning one to one.

Alfabetisering sker i stora klasser och endast några timmar om dagen. ”Teacher” var heltidsanställd guvernant, och när Helen fullt ut hade kopplat ihop orden som tecknades i hennes hand med deras innebörd, när the Halleluja moment did arrive, tog det henne inte mer än en halvtimme att lära sig trettio nya ord. Det är det ingen analfabet som klarar av.

Kanske kan Helens omstörtande upplevelse när vatten sköljde över hennes händer och hon till fullo begrep att tecknet som ”Teacher” formade åt henne betydde just ”vatten”, kanske kan det jämföras med skillnaden mellan att kunna läsa ordbilder; att känna igen ett skrivet ords fysionomi; att verkligen kunna ljuda sig igenom det. (När man sedan väl har lärt sig den konsten snabbar man upp sitt lästempo genom att återigen fotografera av ordbilder och mentalt framkalla deras innebörd för sitt inre öga.)

Ett läsande på talets grund är vad jag siktar på

pistol-1686697_1280.png

Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?

Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.

Det är däremot ett läsande på talets grund!

Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Allt är möjligt!

diving-1551764_1920

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

1024px-PSM_V63_D081_Helen_keller_and_miss_sullivan.png

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Nödutgång

164px-Helen_keller_signature.svg.png

Vad kännetecknar ett handikapp, en funktionsnedsättning? Att dess konturer tydliggörs först i en specifik kontext?

Möjligt scenario: i en fullsatt konferenslokal tvärstannar plötsligt all elektricitet. Powerpointen dör. Allt blir mörkt, till och med den svaga lampan i nödutgångsskylten slocknar, och allas vår förvirring eskalerar snabbt till tumult när vi fumlar, snubblar och ramlar oss fram för att ta oss ut. Med ögonen uppspärrade av brist på ljus är vi till slut nära panik.

Vi, de seende, vill säga.

Finns det någon synskadad person där, kan förmodligen hen med hjälp av sin hörsel och käpp utan besvär ta sig ut. Hjälpa oss.

”Lägg din hand på min axel och följ mig!”

Ett år gammal drabbades familjen Kellers lilla tös av en febersjukdom som gjorde henne blind och döv. En stor del av världen försvann för henne då, år 1882. Bara mörker och tystnad fanns kvar, och händer som tog och drog och smekte, och svepande tyg och kall vind och en katt som strök sig mot hennes ben, hetta från elden, doften från liljor och bonvax och smaken av rispudding och vanilj, men inga ord för allt detta, ingen musik, inga sagor, inga röster nådde henne längre och ingen solnedgång, inga ansikten, inga färger.

Hennes ögon slutade att fungera. Öronen likaså.

Två av sina sinnen förlorade hon. Och Helen förvandlades till en liten despot som hänsynslöst började undersöka världen med sina händer och kräva underkastelse av alla i sin omgivning; hon gick runt matbordet och grävde i andras tallrikar för att hitta godbitar, hon plågade sina lekkamrater och när hon inte fick sin vilja igenom exploderade hon i raseriutbrott.

Detta är första delen i en serie. Fortsättning följer i morgon.

Sp(r)itze!

retro-1291738_1920.jpg

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.

Next level

stone-stairway-steps.jpg

Hon som hjälpte Fahria att ta sig igenom en av mina böcker, hon hade inte heller hållit i en penna – än mindre en bok – då hon för första gången satte ner sina sandaler på svensk mark.

Nu läser hon Mödrar och söner av Theodor Kallifatides, den lättlästa versionen som Vilja förlag har gett ut.

Den har hon lånat på bibblan i Eslöv.
Heja Eslöv!
Heja Sverige!
Heja alla som vill göra sin värld större genom att läsa om den!

Och hur har det gått för Fahrija?

eight-1426653_1280

Och hur har det gått för Fahrija den här veckan?

Tackar som frågar.

Med hjälp av en förlaga fyllde hon igår i sin bostadsort och sitt personnummer på en enkelt utformad blankett. Siffran 8 vållade henne besvär, tills jag visade att ”det är fiffigt att börja med att skriva ett ’s’ och sedan låta pennan göra en till likadan rörelse, fast spegelvänd”.

Efter pausen kombinerade hon bokstavskort, och skrev på så sätt bland annat mitt förnamn. Det gav jag henne i uppgift att göra, eftersom ”Eva” är ett kort och ljudenligt stavat namn. Och för att forskning slår fast att närhet till läraren är en av grundpelarna för att inlärning överhuvudtaget ska komma igång.

Vi pratar om våra namn och våra barn och vår matlagning, Fahrija och jag, och ljudar fram ord som ”mat” och ”ris”.

Skolveckan avrundades med att hon fick sitta tillsammans med en landsmaninna, som läste och översatte hela boken Äta ute för henne.

Efter drygt 100 timmars skolgång har alltså Fahrija ”läst” en hel bok.

Snacka om det livslånga lärandet!

Och snacka om att ordet ”landsmaninna” är en lustigt hopkommen konstruktion!

Kunskapens apelsin

170px-oranges_and_orange_juice

Foto: Scott Bauer

Bilder är bra, speciellt i alfabetiseringsundervisningen. (Hur många bokstäver innehåller det ordet?!)

Men lärare måste förstås hela tiden ta i beaktande att bilder är kodade budskap sprungna ur en specifik kontext och att även den allra enklaste ”apelsin” kan tolkas på många olika vis. ”En”, ”rund”, ”orange, ”frukt” är ju bara några förslag.

Det gömmer sig mycket i ett enda litet saftigt substantiv.

Det evigt kvinnliga

När mitt sfi-läromedel just hade kommit ut, sa jag att det var mitt testamente, men tack vare samarbetet med Vilja förlag har jag nu fått möjlighet att revidera detta påstående.

”ABC i stan” är det ju som är mitt testamente!

Because less is more.

Utom när det gäller halsband.

När en kvinna uppnår en viss ålder är det antingen polokrage eller rejäla halssmycken som gäller, och det är i sin tur bland annat en humörfråga och en fråga om mod.

För flera år sedan producerade en väninna och jag konstkort. Hon målade underfundiga akvareller och jag skrev deviser på dem. Den formulering som rönte störst uppskattning var, tyvärr, denna:

”Jag måste bli tuffare
Det är jag alldeles säker på.
Tror jag.”