Goda nyheter

Intervju med Sveriges mest lättlästa författaren i Lärarförbundets tidning Ämnesläraren. Länk direkt till artikeln här!

Ofta rullar ju allt bara på. Inget sticker ut. Man äter sina flingor. Gör sitt jobb. Somnar.

Repeat.

Men ibland blir det liksom lite sprutt på tillvaron. Till exempel så har ”Sveriges mest lättlästa författare” nu glädjen att figurera i två tidningsintervjuer och i en handbok för cirkelledare. Intervjuerna tar bland annat upp hur jag belyser jämlikhet i mina böcker och vad jag menar med att gå en bildpromenad.

Och handboken Alfa – svenska för alla har en gedigen litteraturlista i vilken omfattar mitt läromedel ”ABC för vuxna”.

Nu blir det tårta till frukost framöver!

… och en intervju i Lokaltidningen. Länk direkt till den artikeln här!

Annons

Ett steg i taget

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Allt är möjligt!

Helen Keller utvecklade ett eget teckenspråk, strikt knutet till ”här och nu”.

Precis så tror jag att alfabetiseringsundervisning måste börja. Den både kan och bör utgå ifrån det som pågår i klassrummet – den ska ta avstamp hos just de människor som just då befinner sig just där i färd med att utföra den dubbla saltomortal som består av att på en och samma gång tillägna sig ett nytt talspråk och sitt livs första skriftspråk.

Det som sker i realtid är möjligt att förstå och därmed också möjligt att beskriva, och rimligen då dessutom mycket mera intressant än fiktiva lärobokstexter.

Detta är tredje delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Kan man tänka utan ord, utan bilder?

”Från den värld, där inget språk existerar, når oss inga meddelanden.”

Så skriver Bo Renberg i sin Kellerbiografi.

Kan man tänka utan ord, utan bilder? Hur drömmer ett spädbarn? Vad drömmer det? Hur är det att vara en nyanländ analfabet i det genomlitterata Sverige, där bilderna är svårgenomträngliga och orden utan innehåll. Hur gjorde ”Teacher” och Helen Keller? Och hur gjorde Keller innan ”Teacher” kom till hennes räddning?

Detta är andra delen i en serie. Del 1 finns här. Fortsättning följer i morgon.

Vardagens magi

Ögonblicket då en A-kursstuderande för första gången kan forma sitt eget namn med en penna, det är magiskt.

Då håller änglarna andan.

Men att läraren sedan måste visa hur man gör hål med ett hålslag, öppnar pärmen och sätter in pappret i den, det är inte konstigare än att läraren själv behöver datasupport.

Älska på svenska

Variation är ju all inlärnings moder, och därför är en så varierad input som möjligt nödvändig.

Vision:
Tänk om vuxna före detta analfabeter en dag kan leka med sitt nya språk,  uttrycka sina känslor, älska och gråta på svenska!

Prata mycket!

Att lyssna och prata kommer före att skriva och läsa. Prata mycket. Nästan allt som händer under en lektion går att omvandla till allas angelägenhet och läraren kan göra en stor insats genom att hela tiden sätta svenska ord på det som sker.

Texten är hämtad ur mitt läromedel ”ABC för vuxna”. Du kan bläddra i det här.

På egen hand?

Innebörden i ordet tillsammans är av fundamental betydelse i en alfabetiseringsklass. Där ställs vuxna människor inför uppgiften att i ett främmande land tillägna sig ett nytt talspråk, samt läsandets och skrivandets konst. Det klarar ingen på egen hand.

Ur ”ABC för vuxna”. Du kan bläddra i den här.

Snacka om empowerment

Att tillägna sig konsten att läsa och skriva förändrar en människas tänkande, hävdade professor Walter J. Ong.

”Utan att behärska den når inte det mänskliga intellektet sin fulla mognad.”

Den diskussionen vågar jag mig inte in i. Det enda jag med säkerhet vet mig ha konstaterat under mina år som lärare för analfabeter/lågutbildade, är att deras förhållande till text ofta är av en art som gör det svårt för dem att separera sig själva från texten. De klarar inte av att hantera dess olika skikt.

Om jag skriver på whiteboardtavlan ”Det regnar i dag, säger Johan”, så tittar kanske någon elev ut genom fönstret och säger ”Nej, inte regnar! Solen skiner i dag. Mycket fin!”
Och om jag frågar ”Vem säger att det regnar?” så får jag kanske svaret ”Du”.

Den situationen förändras i samma takt som de lär sig att läsa.

Klar förbättring

När Vilja förlag nu har låtit översätta boken Biobesöket till somaliska, ja då har texten i den förmodligen hoppat upp flera pinnhål i lixtabellen.

Det gör inget.
Det får man tåla.
Det är så himla vackert ändå.

För även om mycket i översättningen kanske blir för svårt för rena nybörjare, så finns det ju – både i teorin och praktiken – somalier i hela världen som skulle kunna ha nytta och glädje av en, trots allt, ovanligt lättläst bok: alla de som inte fick möjlighet att gå i skola när de var barn.

Sedan 20 år tillbaka saknar deras hemland myndighetsstruktur. Ett officiellt alfabet fick Somalia inte förrän 1972, och då valdes det latinska.

Så förunderligt är det alltså, att somalier som alfabetiseras på svenska, samtidigt får nyckeln till sitt eget modersmål i skrift. Och plötsligt kan de nu läsa en och samma bok på två språk: både Biobesöket och Bookashadii shaneemada.

Fejkad intervju

– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?

– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.

Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!

Mödan värt!

Längre fram kan det räcka med att det är intressant.

Skilda världar

”Terapiarbete?” sa en förbipasserande och log ett  tvetydigt leende medan han pekade mot eleverna som satt och diskuterade var någonstans verben skulle placeras i de texter som jag hade hittat på, printat ut och klippt itu, så att de kursdeltagare som tills alldeles nyligen var analfabeter på ett språkutvecklande sätt ytterligare skulle kunna höja nivån på sina sfi-kunskaper.

Avlyssnat

”Det var svårt att nå A-kurseleverna. Vi pumpade dem fulla med substantiv, men det var ingen framkomlig väg. Att kunna rabbla namn på en massa grejer leder ju inte precis till någon djupare kommunikation. Det gick mycket bättre när vi började med helfrasinlärning.”

Är det så?

När jag berättar för nya bekantskaper om vad jag jobbar med, är det många som förundras över att vuxna människor överhuvudtaget kan lära sig läsa och skriva. ”Det måste vara jättesvårt!”

Ingen förundras någonsin över att småungar kan tillägna sig ett alfabetiskt kodsystem.

Vari består skillnaden?

I att de som alfabetiseras som vuxna är invandrare?

Kontinuerligt intag

Enkätfråga:

”Upplever du ett kontinuerligt intag av  nya elever i klassen som övervägande positivt eller negativt?”

Enkätsvar:

”Som övervägande positivt. Det ger en osökt – och kontinuerlig – möjlighet att repetera basfakta. På spår 1 måste allt nötas in. Eftersom många av de studerande är traumatiserade är deras glömskekurva brant, och hela deras inlärningssituation är ytterst komplex: att som vuxen börja studera ett främmande språk, när man har ingen eller mycket kort skolbakgrund, är en ytterst krävande uppgift. Men eftersom repetition och variation är all inlärnings moder, är det kontinuerliga intaget i en spår 1-klass snarare att betrakta som en pedagogisk vinst än som ett irritationsmoment.

Däremot är systemet med att låta två kurser, kurs A och kurs B, pågå parallellt i samma klassrum inte bra. Den spännvidden är nästan omöjlig att hantera.”

På den streckade linjen

Favoritnovellen ”Ett halvt ark papper” introducerades jag inför av min svensklärare på gymnasiet.

Elisabeth Kågerman hette hon.

Lätt framåtlutad och med axelremsväskan hängande  och slängande tvärs över bröstet spökar hon kanske fortfarande omkring i korridorerna på Söderportskolan i Kristianstad?

Kågerman skrev deckare också, och en av dem utspelade sig just på Söderport.

Nu är jag själv lärare med axelremsväskan hängande och slängande på Kågermansvis och mina B-kurselever ska snart kunna fylla ett halvt ark papper med text på svenska.
Det blir garanterat varken några intrikata novelluppslag eller finurliga synopsis till deckare i skolmiljö. Det blir i bästa fall några hyggligt fungerande brev – och det är i så fall vackert så.

De kom ju hit som analfabeter.

Fatima, till exempel, har för mig upprepade gånger visat hur tidigare någon av sönerna fick styra pennan i hennes hand då hon skulle skriva sitt namn på något dokument.

Klassresans resebyrå lever än

Svenska statare 1933.

I sin lägenhet, med vidunderlig utsikt över Stockholms ström, satt Ivar Lo-Johansson och skrev om sin far, lantarbetaren, stataren, han som inte kunde läsa.

Analfabet var Lo-Johanssons far.

Pär Lagerkvists farmor var inte heller läskunnig.

Det är alltså inte så vidare värst länge sedan som två ytterst namnkunniga författare i Sverige, Sverige fosterland hade släktingar som var oförmögna att läsa en liten tidningsnotis, föra enkla anteckningar, ljuda sig igenom en aldrig så kort boktitel.

Sitter det någon Fatima, någon Akram, i våra sfi-klassrum nu, vars barn en vacker dag kommer att bli författare av rang?

Såklart att det gör!

Ord för ord

Fatima, som alldeles nyss var analfabet, läser med pekfingret under varje ord, för att liksom hålla orden kvar, göra dem taktila, dessa märkliga tecken. Och samtidigt tar hon dem i sin mun, ljudar fram dem, hör dem ta plats i rummet.

Det är högtidligt, som när luciatåget skrider förbi.

En möjlig hypotes

Illustration: Magnus Bäck.

Mariam skrev sin namnteckning i skrivstil. Om och om igen tränade hon på att binda samman bågar och staplar och hon höll på så länge att hon fullständigt tröttade ut sig. Det var då jag fattade något av hur minnet fungerar.

Mariam kom som analfabet till sfi-undervisningen och hade, trots att hon aldrig hade gått i skola i Afghanistan, förstås med sig minnen av hur det arabiska alfabetet ser ut. Ju tröttare hon blev i hand och huvud, desto mer lik det arabiska skriftspråket blev hennes sfi-namnteckning.

Det arabiska alfabetet hade ju, om än perifert, omgivit henne ända tills dess att hon satte sina blåa sandaler på svensk mark. Det var i någon mening välkänt för henne: en möjlig hypotes helt enkelt.

När vi människor blir gamla går vi i barndom. När vi utsätts för psykisk press kan vi finna tröst i hur det var förr, innan allt krackelerade … Mitt i detta alltför myckna överväldigande svenska nya, som Mariam gjorde sitt bästa för att hantera, sökte hon efter något tryggt, igenkänningsbart. Eller om det var hennes hjärna som gjorde det, när den tyckte att nej, det här är ju rena grekiskan! Nu pallar jag inte mer!

En mammas metamorfos

Att lära sig läsa och skriva och samtidigt försöka förstå en främmande kultur och ett nytt språk, det kräver sin man. Kvinna. Två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor och de som har hamnat i Sverige ska här helst genomgå en fjärilarnas utveckling i fyra steg, från kurs A till D, där puppan spricker inom stipulerad tid och ännu en läsare och skrivare står till arbetsmarknadens förfogande.

Sahro kommer inte att klara det, men när man ser lyckan i hennes ögon då hon har tagit sig igenom ett par meningar på detta underliga svenska språk och man ser att hon har förstått det hon har läst, då vet man att världen för ett par sekunder blev vackrare, att den höll ihop på ett nytt sätt: en mamma har läst lappen från dagis där det står att hennes barn ska åka på utflykt näst vecka. Varma kläder och bra skor behövs.

Isbergsteorin

Inte många procent av det som vi kommunicerar till varandra är att rubricera som talat språk. Snacket är bara toppen av isberget. Resten finns under ytan, bakom det lexikala, och utgörs bland annat av den talande tystnadens gester, vår mimik, tonfall, tonhöjd och sådana markörer som klädsel och frisyr.

Det är alltså framförallt bland de många ordlösa procenten som A-kurslärare finner sina främsta arbetsredskap.

Tiden är knapp

För att bli en god läsare krävs 5 000 timmars läsande. Om man läser en timme om dagen, så tar det alltså drygt 13 år innan man uppnår detta. Analfabeter förväntas klara av att bli både läsare och skrivare, via ett främmande språk, och dessutom ro i land kurs A och B på i runda slängar 2 000 timmar. De ska gå från att aldrig ha hållit en penna i sin hand till att bland annat kunna skriva ett fiktivt brev till en vän, berätta om sina fritidsaktiviteter och sin närmiljö i en intervjusituation och klara av att sovra fram adekvat information ur dagbokstexter, restaurangmenyer, mejl och anslag om öppettider.

Käre utbildningsministern, glöm allt du någonsin har lärt dig. Förvandla dig till en bonde på afghanska landsbygden, begrav din bror som misshandlades till döds av övermakten och fly sedan därifrån; lämna tomatodlingen, fåren och alla dina redskap bakom dig.

Sätt dig tillsammans med tre landsmän, två thailändskor, fyra somalier och en kurdisk kvinna i ett klassrum i, låt oss säga Vittsjö, och lär dig att läsa och skriva och prata på svenska. Din äldste son, som är 18 år får inte återförenas med dig i Sverige. Han lever illegalt i Pakistan.

Hur många timmars undervisning skulle du behöva för att bli godkänd på B-kursen i sfi?

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

Författaren i ett nötskal

En av mina käpphästar som sfi-lärare är att vuxna människor ska ha vuxna ord, även om de knappt kan läsa. Kan vi ge dem böcker som känns begripliga och användbara kan vi också skapa och upprätthålla deras nyfikenhet och intresse.

Mina lättlästa böcker roterar därför kring sådant som de flesta kan relatera till: arbete och fritid, vardag och fest. Jag vill helt enkelt göra det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska – det språk som ju är nyckeln till både arbetsmarknaden och det demokratiska samtalet.

Är barns bilder språk?

Är barns bilder språk? Såklart att de är! De är ett sätt att reflektera och kommunicera, och de utgör ett språksystem som starkt understöds och uppmuntras så länge barnen är små. När de blir större, krymper det ihop, skrumpnar och dör, för det ges inte längre någon positiv respons. Vid en viss ålder räknas det plötsligt som ett lyxämne, en onöda, ett pynt och inget som man behöver ta så allvarligt på, varken i skolan eller hemma.

Men om vi blir tvungna, så kan nog de allra flesta av oss infödda medelåldringar ändå rita ett okej hus och ett lustigt självporträtt.

För invandrade vuxna med noll år i skola är varken tuschpennor eller vattenfärger något som de tidigare har stiftat bekantskap med. Att som barn ha suttit i sitt hemland och ritat för sitt höga nöjes skull är det nog inte många som har gjort. Och att tolka bilder och symboler här är för dem en helt ny vetenskap.

Bilder är kodade meddelanden ur en specifik kulturell kontext.

– Vad ser du på bilden, Fatima?

– En matta.

Rätt svar: en målning från Monets trädgård.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

Utvecklingssamtal

Av EVA THORS RUDVALL

Varför döpte ni mig inte till Galadriel?! utbrast dottern när hon var stor nog att försvinna in i Sagan om ringen – varje gång via den filmatiserade versionen, aldrig genom eget läsande av tjock bok.

Lära sig läsa gjorde hon helt för egen maskin. Tidigt dessutom. Men att läsa något annat än serien om den svartklädda och ganska så självupptagna Nemi, det har hon aldrig gjort. Bilderböcker, däremot, har hon alltid fascinerats av. Och filmer. Suggestiva landskap. Drömscenerier.

Roliga figurer.

Mytologiska väsen.

Science fiction.

Sånt.

Det återkommande temat vid alla utvecklingssamtal under hennes skolår var att hon måste börja bli aktiv i grupparbetena och inte sitta för sig själv och hålla på med att göra allt på sitt eget vis, efter eget huvud.

Det var svårt för henne i skolan. En begåvad och egensinnig tös var hon där. Ett sten i maskineriet. Det räckte till exempel inte med att hon kunde ge korrekt svar på matteuppgifter. Det gav inga höga poäng. Det viktiga var att visa hur uträknandet hade gått till och där stupade hennes samarbetsvilja.

Ja, hon har en diagnos.

Många av de med ingen eller mycket kort skolbakgrund som ska inlemmas i det svenska samhället kommer från grupporienterade kulturer. För dem är gruppen tryggheten och det som ska värnas. Där tror jag på en inkluderande undervisning, ett klassrum där exempelvis diktamen är något som man gör två och två, likaså uppsatsskrivande. Men om någon studerande signalerar att hen vill sitta för sig själv, ja då kan väl hen få göra det utan en massa diskussioner?

Huvudsaken är väl att hen tar till sig dagens pensum?

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

En analfabet i Dubai

”Dags att trolla”, säger Katarina och reser sig leende upp från solstolen i Dubai för att blanda till två frozen margaritas. Hon bor där, lever sitt vardagsliv i världens mest spejsade stad.

Runt omkring henne poppar ur ökensanden ideligen nya skyskrapor upp och varenda en av dem av en kaliber som får Turning Torso i Malmö att skämmas ögonen ur sig.

Långt in på 1900-talet bestod befolkningen i Dubai till största delen av beduiner och pärlfiskare och arkitekturen av tält och vasshyddor. Nu är det blankpolerade marmorgolv och erigerade skyskrapor som gäller. Och böcker. Världens största bokhandel finns i Dubai. Liksom världens högsta torn och världens största fontän och världens största shoppingcenter och världens godaste margaritas; de som Katarina mixar ihop i köket och sedan serverar vid poolen.

När vi har druckit upp, åker vi in till Gamla stan för att besöka en kalligraf i hans verkstad. Skrivandets hantverk transformerat till bildkonst är hans levebröd. Mitt i en stad av snabba cash och åttafiliga motorvägar sitter han och fångar in tid, fäster den omsorgsfullt på papper.

Efter besöket i hans värld tar Katarina med mig till världens största shoppingcenter och där letar vi upp världens största bokhandel och i den köper jag världens läckraste barnbok, jättestor, förstås. Jag begriper inte ett ord i den, inte en bokstav.

Jag är analfabet i Dubai.

Så funkar mina böcker

När elever inte kan svenska, inte är bekanta med det latinska alfabetet och inte kan läsa på sina modersmål, hur skriver man då böcker för dem?

Den frågan är utgångspunkten för stora delar av såväl min lärargärning som mitt skriftställeri.

1. Kombinationen av ord och bild
Den enskilt mest uppskattade delen av läromedlet ”ABC för vuxna” har hela tiden varit något så basalt som bildalfabetet, där varje bokstavs rent grafiska form kopplas ihop med en bild. Memorerandet av bokstävernas utseenden och bokstavsljuden understöds där av bilder, precis som vid läsinlärning i ”småskolan”, och kombinationen ord & bild är en utgångspunkt för mina böcker utgivna på Vilja förlag.

2. Vuxna människor ska ha vuxna ord
Den andra är att vuxna människor ska ha vuxna ord. Det vill säga att den input som de erbjuds ska upplevas som begriplig och användbar, då skapas och vidmakthålls nyfikenhet och intresse.

3. Repetition – och variation
Hur åstadkommer vi då det? Genom daglig repetition. Och variation. Det brukar inte ta många lektioner förrän de svenska namnen på alfabetets bilder ( enkla substantiv) är på plats.

Själva storyn i mina olika böcker roterar kring sådant som de flesta ungdomar och vuxna kan relatera till: arbete, fritid, fest, dans, bio, fika, träning, resor och besök på ett stort varuhus.

Med hjälp av bildillustrationerna, körläsning och textsamtal kan även mycket ovana läsare tillgodogöra sig en liten berättelse på svenska.

Intresserad av att köpa ett ex av  ”ABC för vuxna”? Skicka mig ett mejl.