Terminsstartsblues

Mona- Lisa är inte den som går till doktorn i onödan. Knappt ens i nödan. Så listan blev lång då hon rabblade upp alla sina svagheter.

”Aj aj aj, tänkte läkaren, en fullblodshypokondriker” och så avlyssnade han pliktskyldigast hjärta & lungor, tog sänkan och ett blodprov och skulle höra av sig.

Nästa!

Men yrselattacken som hade fått Mona-Lisa att lägga sig platt på köksgolvet var inget påhitt. Inte heller sömnproblemen, aptitlösheten, eller hjärtat som slår alldeles för hårt ibland, rusar iväg likt skenande hästar.

Mona-Lisa har i alla år har jobbat som semesteranställd lärare: utan sommarlov, jullov, sportlov, påsklov.

Hon är trött. In i märgen trött.

Och till hösten ska arbetsrummen på hennes jobb slås ihop till ett vidöppet kontorslandskap, eftersom lärarnas kompetenser påstås bättre komma till sin rätt om lärarna på pauserna inte längre har någon egen dörr att stänga om sig.

Det Mona-Lisa ser framför sig är inte ett öppet landskap, nej, det är en djungel hon står inför: en mörk och näst intill oöverstiglig ansträngning.

Ändå försöker hon att andas regelbundet.

Annons

Kollegialt lärande tror jag på. Framförallt de studerandes kollegiala lärande.

Ständigt snurrar två begrepp omkring i skolverkligheten: ”kollegialt lärande” och ”individualisering”.

Kollegialt lärande är för lärare.
Individualisering är för elever.

Men om man skelar lite när man betraktar dessa två storheter, vad händer då?

Ja, då hamnar förmodligen de sfi-studerande varenda dag i språkblandade grupper där de gemensamt löser ett problem, kanske skriver en diktamen tillsammans; vrider och vänder på stavningens möjligheter, och därmed  också ges ett naturligt tillfälle att ta målspråket i sin mun.

Vågar prova hypoteser.
Vågar smaka.

Och så får till exempel de lärare som inte är byggda för att vistas i öppna kontorslandskap tillgång till ett eget kontor under sin planeringstid, så att de kan samla tystnad och energi inför nästa lektionspass. Typ.