Drömresa

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Annons

Nostalgi

Foto från Wikimedia Commons enligt CC BY-SA 3.0.

Å i åa ä i ö, säger man ju på värmländska när man vill berätta att det finns en ö i ån. I min å finns ingen ö – men så är den inte värmländsk heller.

Min å heter Helge å. Den är ett hemlighetsfullt mörker, ständigt på väg mot Åhus och öppet hav. Min å rinner genom Östanå, och i den byn finns stenarna där barn jag lekt. I lust och fägring stor!

I Östanå hade jag tre dockor och en dockvagn och en liten symaskin. Och pennor och papper och vattenfärger. Och en hel skog och min å och flyttfågelstreck och gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag saknade ingenting.

Zenit, del IV

Hon skriver:

”Min hemlängtan började nästan med detsamma som jag hade flyttat ner till slätten. Den obrutna horisonten där klädde av mig.

Rapsfälten. Pilalléerna.

Mitt i detta ingenting  stod jag – ung – och försökte skyla mig med minnet av min barndoms skog.

Jag lämnade den.

Den lämnade aldrig mig.”

Så långt borta, och ändå så nära

Pappa rökte John Silver och det hände att han skojade till det och blåste rökringar. Jag minns hur han lutade sig tillbaka på pinnstolen och log när brorsan och jag försökte trä fingrarna genom förtätad luft.

Puff. Puff.

Det var det.

Så kunde en pappas delaktighet i barnens fritid se ut på 70-talet.

Leva, tänka, titta, del III

Siri:

”Fram tills jag år 1967 återvände tillsammans med min familj för att tillbringa ett år i Norge levde landet inom mig som ett virrvarr av ofullständiga fragment – isolerade minnesbilder (mina händer i en krusbärsbuske, en apelsin i snön, min äldre kusins tårar vid middagsbordet), hushållsföremål (kökslådor och porslin, fotografier och tavlor på väggen), mat (speciellt rispudding, blötkake, gräddtårta och små chokladbitar som hette Twist), mina föräldrars berättelser samt några få viktiga ord.”

Jag:

Barndomsminne.
En apelsin i snö.
Ett borttappat klot av sol …
Javisst ja, Solägget av Elsa Beskow. Äsklingsboken! En av dem!