Blues

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Annons

Jag längtar alltid efter blommor

”Jag vill gärna citera ur Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok för den 17 maj 1769 där han skriver: Vi gingo omkring i ängarna, och det var alt hvad vi gjorde.”

Anders Johansson ur Resan till Högsby.

Jamen hur ljuvligt vore det inte att få gå omkring bland blomster och blad och att det vore allt man hade att göra …

Blommor … Jag längtar alltid efter blommor. Det har jag efter min mormor.
Hon hade en speciell liten blå porslinsvas för de första snödropparna. Och en i slipad kristall för trädgårdsrosorna. Och en asymmetrisk 50-talshistoria för tulpanerna och påskriset.

Ack ja!

Det som göms i snö

Flyttlasset är nu nästan helt nedmonterat och det mesta av våra tillhörigheter har funnit sina nya platser här i livet – och än en gång har Sveriges mest lättlästa författare påbörjat den tungrodda uppgiften att sortera sina papper.

Finliret alltså.

Det där som aldrig blir klart, eftersom hon om och om igen blir sittande med gamla anteckningar i knät. Oförmögen till annat än att minnas.

Känns nostalgisymptomet igen?

I dag dök detta upp:

”Jag vill visa dig en sak, envisades Linnea och drog med mig bort till björken.
Så högt tösabiten nådde hade hon hängt små kransar av snödroppsblommor!”

Björken stod i en trädgård som inte alls längre är min.

Flickan som band pyttesmå blomsterkransar är inte heller det längre.

Hon är sin.

Diaspora

När väckarklockan ringer och man inte riktigt vet var någonstans verkligheten börjar och slutar och man har drömt en mardröm om att vara skottavla för en prickskytt och ens analysförmåga är av betong, då kan man kanske titta på blommorna på marken och tänka att nämen, gode gud, orkar de ta sig upp genom mörker och nattfrost, så måste ju jag klara av att få på mig jackan och ge mig ut i rusningstrafiken en gång till; koppla ännu en semiprofessionell nacksving på livet och inte låta natten vinna över dagen.

Punkt.

Låt stå.

Blomsterspråk

”Alla syrenerna var framdragna till avskjutningsramperna. De väntade bara på att få slå till och slå ut, explodera i överväldigande lila.”

Så sms:ade jag till mannen, han från dejtingsajten. Sedan tänkte jag, att hmmm … det där skulle jag kanske kunna använda som ett blogginlägg, och så gjorde jag det. Gör jag det.

Fast allra helst hade jag velat beskriva rapsfältens gula nyans, men det går ju inte.

Den är alldeles omöjlig att tråckla fast med ord.

Kan ej beskrivas, måste ses!

En flykting korsar sitt spår

Jakarandaträd i blom. Foto: Lynn Greyling enligt CC 1.0

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Blomsterspråk

Foto: Adina Voicu enligt CC0.

”Nere vid stranden av en å
står en blomma gul och blå.
Bryt den av och läs i den
hälsningar ifrån en vän.”

Så skrev någon av min mammas skolkamrater i hennes poesialbum. I mitt album står det:

”Sist i boken skriver token.
Namn och datum har jag glömt
för mor har almanackan gömt.”

Det har brorsan skrivit. Med lila tuschpenna.

Jag älskar poesialbum. Och bokmärken. Hopplöst förlegade företeelser båda två.

Är barns bilder språk?

Är barns bilder språk? Såklart att de är! De är ett sätt att reflektera och kommunicera, och de utgör ett språksystem som starkt understöds och uppmuntras så länge barnen är små. När de blir större, krymper det ihop, skrumpnar och dör, för det ges inte längre någon positiv respons. Vid en viss ålder räknas det plötsligt som ett lyxämne, en onöda, ett pynt och inget som man behöver ta så allvarligt på, varken i skolan eller hemma.

Men om vi blir tvungna, så kan nog de allra flesta av oss infödda medelåldringar ändå rita ett okej hus och ett lustigt självporträtt.

För invandrade vuxna med noll år i skola är varken tuschpennor eller vattenfärger något som de tidigare har stiftat bekantskap med. Att som barn ha suttit i sitt hemland och ritat för sitt höga nöjes skull är det nog inte många som har gjort. Och att tolka bilder och symboler här är för dem en helt ny vetenskap.

Bilder är kodade meddelanden ur en specifik kulturell kontext.

– Vad ser du på bilden, Fatima?

– En matta.

Rätt svar: en målning från Monets trädgård.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

”Kilroy is here”

Som jag minns det stod det ”Vincent” i levrat rött tvärs över tavlans överkant. Det var ett blomsterstilleben, och färgens intensitet och penselföringens nerviga styrka var så omisskännligt hans, den ensammes, att den djärva signeringen egentligen var helt onödig: tavlan i sig berättade för hela världen att ”Kilroy was here”.

Fatima från Afghanistan sitter i ett sfi-klassrum i Eslöv och tränar på sin namnteckning. Den är mödosamt formad och fortfarande alldeles för klumpig, men hennes lycka både över att få och att kunna skriva sitt eget namn är lika vibrerande som van Goghs solrosfält, hans blommor i vas, hans tillit till sin broder Theo.

Kriget är långt borta.

Alla barnen är i säkerhet.

Mamma lär sig läsa och skriva.

Kilroy is here.