Sveriges författarfond har nu levererat siffrorna för antal boklån år 2017 och det visar sig att mina superduperlättlästa böcker har blivit utlånade drygt 25.000 gånger. Tänk att det finns ett sådant sug efter att få läsa, fastän man nästan inte kan!
Det är i sanning ett hedersuppdrag att få skriva böcker som vuxna med ingen eller mycket liten läsvana finner intressanta.
Tack Vilja förlag som gör det möjligt!
Vår förre rektor var på återbesök hos oss igår och berättade bland annat att på hans nuvarande arbetsplats har alla, elever och personal, varit med i världens största bokcirkel.
På lektionstid har man läst och diskuterat en roman 20 minuter varje dag. Överallt i hela skolan har det pågått skönlitterär läsning, och en massa sidoprojekt av kalibern författarbesök och tävlingar.
Romanen kom till liv.
Ordet blev till kött.
Varde ljus!
”Shit, det där är ju likadant som i boken.”
Vad skolan heter? Jacobsskolan. Den är en yrkesförberedande gymnasieskola med 500 elever fördelade på bland annat el- och energiprogrammet och fordon- och transportprogrammet.
Vad boken heter? När hundarna kommer.
Glad påsk på er alla!
Jag hoppas att ni gör som jag – vilar och umgås med era nära och kära. Författare som jag är vill jag också gärna skicka vidare mitt förlags påskhälsning, som handlar om boken Välkommen på fest. I den kan man läsa om alla årets viktiga högtider. Klickar du på länken får du möjlighet att bläddra i boken på prov.
Och så här skriver Vilja i sin påskhälsning på Instagram:
viljaforlag Vi på Vilja förlag önskar dig en riktigt skön och fridfull påsk. Vi vill också passa på att tipsa om Eva Thors Rudvalls nya lätta bok om svenska högtider. Här är uppslaget om (surprise!) påsken. Illustrationerna är gjorda av Marie Herzog. /Lina, Sandra, Annette, Kevin, Lena Maria, Bengt, Henny, Mia, Gabriela och Lars #lättläst #viljaförlag #påsk #högtider #boktips
Hokus pokus krokus – och snipp, snapp snut, så har den blommat ut!
Det är ju för dumt: samma jäkt vartenda år. Det går för fort, man hinner inte med. Vintergäcken och snödropparna och krokusarna bara rasar iväg och där står man med andan i halsen och mössan i näven och känner sig snopen.
Snuvad.
Men så får man syn på något lite längre bort, som gör att tiden sträcks ut, njutningsfyllt, som en nyvaken katt i en solstrimma, en solkatt.
Det där något kan till exempel vara det här:
”Jag tror att tryckta böcker kommer att finnas kvar länge än. Det taktila som böcker kan erbjuda finns inte i digitala medier. Att hålla i en bok, bläddra i den, se vad som finns på vänstersidan och på högersidan hjälper barn att få struktur, tror jag.”
Helena Bross, barnboks- och läromedelsförfattare
I väntan på Bojangles är en feel good-roman om att, just det, feel bad. Galenskapen är skildrad utifrån.
Vindskyffet läser jag parallellt med den boken. Den är galenskap skildrad inifrån. Den är skitig där Bojangles är charmig.
Vilken är bäst?
Ingen.
Verkligheten överträffar alltid dikten.
Tänk om man kunde låna en rosa kasse med böcker … På ett språk som man förstår …
Det kan man!
Om man läser lite på svenska eller arabiska eller somaliska eller dari, och det är det ju många som gör. Och tänk att Biobesöket, som jag har hittat på, ingår i det bokpaketet.
Min första egna bioupplevelse? Törnrosa! ”Men du pratade hela tiden, så vi fick bära ut dig”, brukar mamma säga.
Min största bioupplevelse? Berättelsen om Pi. Varenda gång!
Var på bio i helgen. Såg Manchester by the sea. Den kommer att sitta fast i min skalle lika hårt som dystopin Vägen.
Vägen är det värsta jag har läst. Manchester by the sea är det värsta jag har sett.
”Värsta” betyder här ”grymt och vackert på samma gång.”
Vägens fasor skildras på ett nästan bibliskt språk. Det finns ett silverstråk genom den romanen.
Och outhärdliga förluster i Manchester by the sea bärs fram av änglaröster – och ett mycket darrhänt hopp om en bättre framtid.
I förrgår var jag på Vilja förlags invigning av nya lokaler.
Bubbel.
Små godbitar.
Glada människor.
Intressanta samtal.
Högvis med rykande färska böcker.
Och jag tänkte att Gud så härligt det måste vara att få jobba med något ”sånt där”, något kreativt, på ett ställe där det är högt i tak.
Tills jag kom på att det gör jag ju!
Pang! Sköt jag mig själv i foten nu? ”Sveriges mest lättlästa författare dissar undervisning med hjälp av böcker”?
Texter av olika kaliber är hjälpmedel för att få de studerande att gå från konkret till abstrakt, att lämna den egna personen, och de kan utgöra en sporre i sig kraft av sin inbyggda status – det finns inget som kan få en klass att sitta stilla som tända ljus som en bok på rätt språklig nivå – men läroböcker är inte en absolut och nödvändig utgångspunkt för den inledande alfabetiseringen.
Det är däremot ett läsande på talets grund!
Detta är fjärde delen i en serie. Del 1 finns här, del 2 finns här och del 3 finns här. Fortsättning följer i morgon.
Boken som du skickade i julas är något av det bästa jag läst. Oupphörligt intressant och texten är så tät och ändå följsam. Al dente.
Tack!
Och Den skamlösa nyfikenheten: vilken titel!
Att du och jag har kunnat hålla vår vänskap levande, fastän det ibland har gått många år emellan det att vi har träffas, är en av regnbågarna i mitt liv.
Minns du när vi var inhysta hos Colette i stugan i de provensalska bergen, att hon kallade denna sin plats i världen just för ”regnbågen” och att yrvakna moln om morgnarna låg som spunnet socker över kullarna där?
Det var en vidöppen tid.
Och i dag är alltid första dagen på resten av våra liv.
Sidan 8 i vårkatalogen för Vilja förlag handlar om två av mina senaste böcker. Läs mer här.
Hade Fahrija glömt eller kom hon ihåg det hon lärde sig före jul: att läsa och skriva lite grann?
Jag hann inte med att kolla det igår, mer än lite i förbifarten, för tre sprillans nya elever dök upp – och förändringar i klasskonstellationen gör ju alltid att skeppet kränger till.
Dessutom var spår 1-eleverna schemalagda i ett annat klassrum än sitt gamla invanda.
Alltså gungeligung där också.
Och själv var jag ringrostig efter jullov och influensa.
Men Fahrija fick iallafall träna på alfabetsljuden och på att repetera bokstäver via en app, och hon var hur cool som helst när hon skrev med pekfingret på skärmen.
Väl hemma från jobbet väntade ett tjockt kuvert från Vilja förlag på mig. Det innehöll tre nya böcker: Gå till biblioteket, Gå till mataffären och Välkommen på fest!
Fiiiina var de.
Är de!
Tack Marie och Jonathan som har illustrerat och Bim och Sara som har varit redaktörer. (Läs mer om böckerna på sidan 8 i Viljas vårkatalog.)
Idag ska Fahrija få välja en av böckerna ur vårkollektionen och så högläser jag den för henne och så pratar vi lite om bilderna och texten. Har jag tänkt.
Charmen med jobbet är ju att lektionerna nästan aldrig blir som man har tänkt sig.
”Det är bra
De bokar är bra
I bokar finns färger och bilder som drar läsaren”
Jamen, kan man få till en bättre bokrecension på superduperlättläst nivå?! Inte mycket, va?
😉
Så tack Vilja förlag, tack för att ni gör böcker med färger och bilder som drar läsaren, oavsett om detta ”drar” betyder ”lockar” eller ”hjälper”!
Och tack, Patti Smith, som kom av sig mitt i Nobel-sången och var så avväpnande modig att hon erkände att hon, legenden, var nervös!
För det är ju när bokarna drar läsarna, som man förstår hur mycket de behövs. Och det är ju när en ärrad idol utan omsvep erkänner sin svaghet, som man älskar henne: sitter där i frack och galaklänning med hjärtat på vid gavel, medan a hard rain is falling and falling and falling och de som verkligen behöver superduperlättlästa böcker alldeles nyss överlevde i Dylans text.
På den frågan har jag många svar. Till exempel Tomtebobarnen, Hylands ABC-bok, Mobergs utvandrarepos och den tunna romanen Silke, som var den första bok som mannen, han från dejtingsajten, stack i min näve.
Det mest lättlästa svaret är dock Från tunnelbana till fåtölj.
Vid ett studiebesök på Vilja förlag fick jag syn på den och tänkte att något liknande skulle jag ju kunna skriva …
Och på den vägen är det.
Uttryck som ”hungern är den bästa kryddan” och ”en svala gör ingen sommar” har vi fått av Erasmus av Rotterdam, en man som var noga med nyanserna.
Frasen ”jag kommer att minnas dig så länge jag lever” lyckades han variera på 200 olika sätt, berättade författaren Nina Burton, liksom i förbifarten, på Bokens dag i Malmö igår. Hon berättade också att Erasmus föddes i Holland år 1466 och bodde i sju olika länder och stod för 20 procent av den totala bokutgivningen i Europa.
Sic!
Hans liv och verk är, via Burtons essäberättelse Gutenberggalaxens nova, högaktuellt i Sverige Anno Domini 2016.
Ska vi se på böcker som tidskapslar? Absolut, sa Burton: UNESCO varnar nu för global minnesförlust. Digitaliserade böcker klarar ett par decennier …
I Mönsterås bedrivs ett projekt. Ett läs- och fotbollsprojekt. Tio minuter innan träning samlar pojklagstränaren killarna ute på plan.
Ungarna sätter sig ned.
Tränar’n läser högt för dem ur någon ungdomsroman som handlar om fotbollskillar.
Och de fokuserar bättre, spelar bättre.
En enda gång skolkade jag. Det var när jag skulle skriva nationellt prov i matte på gymnasiet. Samma dag ”glömde” jag också att lämna tillbaka en bok på skolbiblioteket. Pär Lagerkvists Mariamne var det, i halvfranskt band med guldsnitt.
Så vacker!
Och jag var så ledsen!
Romanens förpackning var mig då komplett likgiltig. Det var innehållet som jag ville äga, verkligen behövde få bära med mig i min gröna skolväska: det lagerkvistskt avskalade språket till tröst.
Fortfarande står detta stöldgods och trängs någonstans i min bokhylla. Förmodligen mitt emellan Preskriberade synder och Mitt krossade hjärta, del ett.
Ofta hävdas det att flitigt läsande gör oss till bättre människor, utvecklar vår inlevelseförmåga och därmed också vår empati.
Men inte står läsandet enbart i det godas tjänst …
Han som i en mansålder hade ensamrätt på titeln Min kamp ägde ett bibliotek omfattande 16 000 volymer. Medan till exempel min pappa, som var en snäll och rejäl karl på alla vis, nästan satte en ära i att inte läsa något annat än Dreverklubbens årsbok.
Siri:
”Fram tills jag år 1967 återvände tillsammans med min familj för att tillbringa ett år i Norge levde landet inom mig som ett virrvarr av ofullständiga fragment – isolerade minnesbilder (mina händer i en krusbärsbuske, en apelsin i snön, min äldre kusins tårar vid middagsbordet), hushållsföremål (kökslådor och porslin, fotografier och tavlor på väggen), mat (speciellt rispudding, blötkake, gräddtårta och små chokladbitar som hette Twist), mina föräldrars berättelser samt några få viktiga ord.”
Jag:
Barndomsminne.
En apelsin i snö.
Ett borttappat klot av sol …
Javisst ja, Solägget av Elsa Beskow. Äsklingsboken! En av dem!
”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.
’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’
Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”
Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten
Kärlek! De vill läsa om kärlek, sa min kompis som jobbar som lärare i en förberedelseklass.
Å, så rart, tänkte jag. Och lite förutsägbart …
Men men men, vad vill jag själv helst läsa om?
Kärlek.
Och du?
– Hördudu, hur tänker du själv kring böckerna om Ali och Moa? Vad är skillnaden mellan dem och korta lärobokstexter?
– Ja, med hjälp av helsidesillustrationer, bildordlistor och minimalt med löpande text berättas ju en historia ”av vardaglig karaktär”. Läsarna – brukarna, ordbrukarna! – har alltså förförståelsen gratis.
Och utöver ren avkodning och lästräning, så bjuds de på berättelser av feel good-karaktär.
Det ska vara roligt att nybörjarläsa!
Mödan värt!
Längre fram kan det räcka med att det är intressant.
” … marken belyses endast av blå violer.”
Ur: ”Edith” av Ernst Brunner
Hålla andan av Terry McMillan är fylld av understrykningar som berättar någon läsares svartbrända parallellhistoria. Till exempel:
”John var en hundraprocentig skitstövel. Jungfru, vet du. Perfektionist ut i fingerspetsarna.”
Och lite längre ner, på samma tema, fast med ett ännu kraftigare penndrag under:
”Han var en självisk egoist och hon borde ha skilt sig från honom för länge sedan.”
Var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Finns det en sådan?
Katja Olsson undrade om jag ville köpa boken om hennes liv. Hon hade med sig några exemplar i resväskan.
”Ja. Jovisst, självklart.”
I sin bok berättar hon bland annat om den gata till helvetet som hon stensatte med egna händer: den som ledde fram till versalerna om att arbete skänker frihet.
Vi pratade om det.
”Den där stensättningen blev ojämn”, sa Katja och gjorde en lustig grimas och såg på mig med ögon som hade sett allt, samtidigt som hon var en alldeles vanlig liten vithårig tant på semester.
Hon vägde 30 kilo när hon befriades.
”Det som hade hållit mig uppe var att jag längtade så efter min mamma. Jag var ju bara 16 år.”
PS: lite mer om Katja Olsson och hennes öde finns här.
Illustration: Stevebidmead enligt CC0.
Hon läser och läser och storskrattar sig igenom boken Fixa hemma. ”Det är den bästa bok jag har läst!”, utbrister hon och jag tänker ”Härligt, men vad är det som är så himla jättekul i den?!”.
Så jag frågar.
”Att det är precis så! Man måste fixa och fixa och det är hål i soffan och en vad heter det? Fläck. Det är sant. Så är det.”
Igenkänningens glädje.
”Vad vill du att nästa bok ska handla om då?”
”Snälla människor! Snälla människor som gör rätt i sina liv.”
”Ska det vara sfi-elever eller en svensk familj eller …”
”Sfi-elever!”
Att läsa.
Att förstå det man läser.
Att känna igen sig själv i texten.
Det funkar!
När mitt sfi-läromedel just hade kommit ut, sa jag att det var mitt testamente, men tack vare samarbetet med Vilja förlag har jag nu fått möjlighet att revidera detta påstående.
”ABC i stan” är det ju som är mitt testamente!
Because less is more.
Utom när det gäller halsband.
När en kvinna uppnår en viss ålder är det antingen polokrage eller rejäla halssmycken som gäller, och det är i sin tur bland annat en humörfråga och en fråga om mod.
För flera år sedan producerade en väninna och jag konstkort. Hon målade underfundiga akvareller och jag skrev deviser på dem. Den formulering som rönte störst uppskattning var, tyvärr, denna:
”Jag måste bli tuffare
Det är jag alldeles säker på.
Tror jag.”
Det värsta jag hittills har läst är dystopin ”Vägen”, skriven på ett språk av silver, och ett lösryckt fragment om att elever kanske lär sig trots sina lärares insatser.
På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.
Magiska kvällar.
Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.
Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.
Foto: Adina Voicu enligt CC0.
”Nere vid stranden av en å
står en blomma gul och blå.
Bryt den av och läs i den
hälsningar ifrån en vän.”
Så skrev någon av min mammas skolkamrater i hennes poesialbum. I mitt album står det:
”Sist i boken skriver token.
Namn och datum har jag glömt
för mor har almanackan gömt.”
Det har brorsan skrivit. Med lila tuschpenna.
Jag älskar poesialbum. Och bokmärken. Hopplöst förlegade företeelser båda två.
Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.
Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.
Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.
Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.
Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.
I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.
När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.
Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.
Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.
I was äntligen singing in the rain!
Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.
För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.
”Mariamne” av Pär Lagerkvist.
Den var min!
Egensinnigt stavad.
Den var skriven till mig!
Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.
Nu var väl inte Kerstin Thorvall jordens mest okomplicerade människa att leva med, men det gäller nog att skilja mellan författaren och verket.
Så här skriver hon i Andra boken till dig:
”Den som vet litet och har upplevt litet, blir lätt intolerant och dömande. Alla kunskaper och erfarenheter gör oss bättre skickade att leva. Och leva tillsammans med.”
Så fort jag fick syn på hans presentation på dejtingsajten, så visste jag: Äntligen!
Äntligen en skrivare, nån som tänker genom att skriva, som får syn på världen och sig själv med hjälp av en penna i handen och ett tangentbord i famnen. Någon som skriver och läser sig fram mellan raderna – och på dem!
En skribent och läsare, någon som är gammal nog att minnas barnprogrammet Pellepennan och Suddagumman och ung nog att våga satsa på kärleken en gång till i sitt liv.
Hans drömsemester var att sitta på en strand på Barbados tillsammans med sin älskling och en resväska full med böcker.
I går bokade vi den resan.
Förra veckan lånade jag en roman fullklottrad med arabiska tecken. På nästan varje sida hade någon läst med en blyertspenna i sin hand. Ett så intresserat läsande!
Vem var det som hade strukit under ”bärnstensfärgad”, ”genombruten”, ”ty” och ”allmängods” och i marginalen skrivit vad som rimligen måste ha varit arabiska översättningar, och emellanåt också noterat ordboksförklaringar på svenska?
Var det en man? En kvinna? Ung? Gammal? Någon med helt andra referensramar än mina måste det ju ha varit.
Eller, egentligen inte … Vi hade ju båda sökt oss till samma bok.
Med liten och fin piktur skrev sig en arabisktalande läsare in i min vardag.
En av mina käpphästar som sfi-lärare är att vuxna människor ska ha vuxna ord, även om de knappt kan läsa. Kan vi ge dem böcker som känns begripliga och användbara kan vi också skapa och upprätthålla deras nyfikenhet och intresse.
Mina lättlästa böcker roterar därför kring sådant som de flesta kan relatera till: arbete och fritid, vardag och fest. Jag vill helt enkelt göra det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska – det språk som ju är nyckeln till både arbetsmarknaden och det demokratiska samtalet.
”Dags att trolla”, säger Katarina och reser sig leende upp från solstolen i Dubai för att blanda till två frozen margaritas. Hon bor där, lever sitt vardagsliv i världens mest spejsade stad.
Runt omkring henne poppar ur ökensanden ideligen nya skyskrapor upp och varenda en av dem av en kaliber som får Turning Torso i Malmö att skämmas ögonen ur sig.
Långt in på 1900-talet bestod befolkningen i Dubai till största delen av beduiner och pärlfiskare och arkitekturen av tält och vasshyddor. Nu är det blankpolerade marmorgolv och erigerade skyskrapor som gäller. Och böcker. Världens största bokhandel finns i Dubai. Liksom världens högsta torn och världens största fontän och världens största shoppingcenter och världens godaste margaritas; de som Katarina mixar ihop i köket och sedan serverar vid poolen.
När vi har druckit upp, åker vi in till Gamla stan för att besöka en kalligraf i hans verkstad. Skrivandets hantverk transformerat till bildkonst är hans levebröd. Mitt i en stad av snabba cash och åttafiliga motorvägar sitter han och fångar in tid, fäster den omsorgsfullt på papper.
Efter besöket i hans värld tar Katarina med mig till världens största shoppingcenter och där letar vi upp världens största bokhandel och i den köper jag världens läckraste barnbok, jättestor, förstås. Jag begriper inte ett ord i den, inte en bokstav.
Jag är analfabet i Dubai.
Eva Thors Rudvall 