Det är länge sedan Astrid left the building. Och ändå …

Vi ringer på.

Dörren öppnas och vi hoppas mot allt förnuft – som ju kärleken alltid hoppas – att det är Astrid själv som ska välkomna oss.

Det är faktiskt första gången vi är här. Men det är länge sedan Astrid left the building: sitt hem, sin säng, sin skrivmaskin, alla pennorna och sitt liv av småländsk världsberömmelse.

Det känns som att besöka någon gammal släktings hem: lite slitet, men helt och rent och fullt med småpryttlar.

Det är ett bondehem som har flyttat till stan. Ett rart hem utan åthävor. I hallen gör en smörkärna tjänst som paraplyställ.

Guiden guidar. Vi rör förstulet vid en bordskant, en prydnadsfigur, en duks fransar: vidrör relikerna. Tillber bondförnuftet. Och fantasierna. Och vi känner oss till lika delar högtidliga, vemodiga och förunderligt hemma.

Hon var ju allas vår ställföreträdande mormor.
Är.
Döden ändrar ingenting.
Allt finns kvar.

På Dalagatan 46.

Annonser