Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.
Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.
Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.
– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!
Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”
Så pratade hon.
Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.
En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.
Eva Thors Rudvall 