Claire obskyr

IMG_1718.JPG

Poeten drömmer nätterna igenom om text. Han ser ord, meningar och ibland långa utsnitt ur romaner. Emellanåt får han också skrivaruppdrag.
I natt skulle han till exempel illustrera sitt eget läsande med en mening skriven på vimplar.

Det blev ”I am a melancholic and Dry martini-reader”.

Och i förrgår natt rann det genom hans skalle förgyllda bokstäver i en sorts regnig slow motion.

För ett par veckor sedan var han i Berlin och ville då, i den vakna verkligheten, se platsen för nazisternas bokbål. Minnesmärket över den gamla mardrömmen visade sig vara ett underjordiskt rum med tomma bokhyllor: de brända böckernas plats – och över denna krypta låg en skiva halvtransparent pansarglas.

Besökarnas skuggor fastnade där.

Annonser

Sanning och konsekvens

IMG_1659.JPG

Zenit drömmer.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel.
Zenit drömmer att hon seglar en båt med vinröda segel till ett bröllop där bruden är klädd en grön och vit klänning.
Drömmen är ljussatt med ett vänligt sinnat ljus.

I den vakna halvan av livet, när Zenit har ätit upp sina kalaspuffar, ger hon sig iväg per cykel, ut i medvinden.

Håret fladdrar som en låga bakom henne. Full fart!

Men i längsta nedförsbacken bara måste hon bromsar in, hoppa av, kliva rätt ut i skogen och ta ett foto för verkligheten där är ju målad i drömmens färgskala!
Precis de färgerna hade den!
Och precis det ljuset!

Läst

”Men vi är oskyldiga när vi drömmer och vi är oskyldiga när vi är små.”

Ur Simma med de drunknade av Lars Mytting

En gång drömde jag att mannen, han från dejtingsajten, räckte mig ett brev på sanskrit och att jag begrep vartenda ord i det.

Omkring brevet svävade en doft, en blågrå slinga rökelse. Den bildade ordet ”frid”.

Triggerpunkter

Kan sorg bita sig fast i kroppen?

Svar: ja, det verkar så.

När han, mannen från dejtingsajten, snäll som han är, i går masserade mina trötta ben – det vänstra, närmare bestämt – började jag att gråta. För helt out of the blue tänkte jag på min pappa, som är död.

Dejtingsajtsmannen tryckte lagom hårt på min vänstra ankel och saknad blommade upp inom mig, slog ut som en blödande ros.

Där satt den sorgen!

Jo, lite oväntat var det allt.

Högerbenet då, uppvisade det samma förmåga? Ja och nej, det är tydligen också ett sorgeben, men ett konstnärligt kreativt sådant, som rekordsnabbt fick hjärnan att montera ihop handlingen i en novell.

Så här:

En vitklädd kvinna står på Malmö C. Man ser henne snett bakifrån, hur hon betraktar konstinstallationen av filmsekvenser från hela världen projicerade på betongväggarna vid spår 3.

Kameran zoomar in ett omslingrat par: en man och en kvinna, vilka alldeles uppenbarligen tar avsked av varandra. Han håller sina händer om hennes ansikte. De står på en annan perrong någonstans i världen och gråter översiggivna.

Och gråter gör också hon, den vitklädda, på Malmö C, för det är sin egen man, som hon om och om igen ser kyssa en okänd kvinna i en främmande stad.

En av de där kvinnorna var jag i ett tidigare liv. Oklart vilken.