Zenit, del II

book-451067_1280.jpg

Det är höst, nästan vinter och havet vräker sig mot en klippbrant, som om det vill ta livet av sig. Ytterst på klippan finns ett mörklagt hus. I det sitter en kvinna och skriver en kärleksdikt på sin älskades rygg.

Han är död.

Zenit läser romanen om den dikten och skriver sedan till mannen som får henne att känna sig som ett nytt kapitel.

”Min egen livslånga dröm om dig har jag projicerat på andra män.”

”Jag vet”, svarar han.

Zenit, del I

Han mejlar:

”I morgon börjar du och jag på ett nästan blankt blad.”

För henne är det en mycket åtråvärd formulering – både realistisk och romantisk. Hon vill få älska en man som inte beskär hennes rörelseförmåga: en man som ser kärleken som en språngbräda till både trygghet och frihet.

”Är du den mannen?” skriver hon.