Blues

jakaranda-tree-in-bloom.jpg

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Annonser

Läst

hand-1590578_1920.jpg

”I nio veckor väntar de på att sommarlovet ska ta slut. På att skolan ska börja. På att asylhandläggaren ska skicka ett brev. På att gode mannen ska hitta på en fisketur. På att mamma ska bli frisk i Iran. På att brorsan ska få stanna i Tyskland. På att det goda livet i Sverige ska visa sig. På att hjärtat ska börja slå.”

Maggie Eriksson, anställd på boende för ensamkommande flyktingbarn, i Aftonbladet 160726

Dysterkvist

6769988393_91d886fa2a_o.jpg

För en själs utveckling till rikt, fritt liv är mycket umgänge nödvändigt. Ju fler människor man ser och talar vid, dess flera synpunkter, dess flera erfarenheter vinner man, skriver August Strindberg – och i sin biografi över honom tillägger Olof Lagercrantz, att Strindberg just där och då hade glömt bort att han hade föresatt sig att betona sin ensamhet …

Ambivalens på hög nivå, alltså.

Själv velar jag mellan att vara eller icke vara utsjasad på riktigt.

När tre veckors hosta hade klingat av, ja då fick jag inflammation i hörselgången, och det måste väl ändå vara världens mest osexiga åkomma! Fetvadd i örat. Va?!

Och en matthet, trötthet, håglöshet…

Som kanske ändå mest beror på detta tunga väder, geggamojan, vinterkappan?

Den krassa verkligheten

photography-1166895_1280.jpg

– Att älska henne var mitt livs högsta ton. Hon vände sig hela tiden bort från mig och jag har aldrig varit lyckligare än med henne – och aldrig mera ensam. Världen blev till genom hennes blick och jag försvann i den, säger Poeten och höjer sitt glas mot fotografiet ovanför sängen.

– Du är en sentimental stolle, säger jag.

– Jag vet, säger han. Och det ger mitt liv en mening.

Läst

bodil_malmsten_2015

”När du gör det oförlåtliga, förlåter man dig, alla gör det, du är van att vänta dig det – begär bara inte att Pauline ska förlåta, kräv inte det, läs Ekelöf, Sagan om Fatumeh.

’Du är försvunnen, Du försvann
nu, nyss
eller för tusen år sen
men själva Ditt försvinnande är kvar.’

Låt Paulines försvinnande vara kvar, låt henne vara.”

Ur Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån av Bodil Malmsten

Vägen tillbaka

eyes-514276_960_720

Foto: Pezibear enligt CC0 1.0.

Katja Olsson undrade om jag ville köpa boken om hennes liv. Hon hade med sig några exemplar i resväskan.

”Ja. Jovisst, självklart.”

I sin bok berättar hon bland annat om den gata till helvetet som hon stensatte med egna händer: den som ledde fram till versalerna om att arbete skänker frihet.

Vi pratade om det.

”Den där stensättningen blev ojämn”, sa Katja och gjorde en lustig grimas och såg på mig med ögon som hade sett allt, samtidigt som hon var en alldeles vanlig liten vithårig tant på semester.

Hon vägde 30 kilo när hon befriades.

”Det som hade hållit mig uppe var att jag längtade så efter min mamma. Jag var ju bara 16 år.”

PS: lite mer om Katja Olsson och hennes öde finns här.

Hur växer ett träd?

growth-445283_960_720

För att hålla nyfikenhet och intresse vid liv är det viktigt med variation i undervisningen, eller hur?

Vad är vi människor nyfikna på, intresserade av?

Varandra.

Att vara sfi-studerande inbegriper ett stort mått av ensamhet. Alla i klassrummet, varenda en, utom möjligen läraren, lever avskurna från gamla bekanta, grannar, släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Klasskamrater utgör en stor del av varandras sociala umgänge.

Låt oss alltså börja där och se vad som händer. Låt oss börja i verkligheten, i myllan. Ett träd växer från marken och uppåt, eller hur?

”Vad heter du?
Vad har du jobbat med?
Vad är viktigt för dig?”

En flykting korsar sitt spår

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Att återerövra läsandet

Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.

Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.

Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.

Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.

Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.

I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.

När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.

Message in a bottle

Flaskpost måste väl vara det yttersta beviset på det skrivna ordets kraft. När inget annat hopp om räddning syns vid horisonten, när existensen är hotad, vad gör den ensamme då?

Noterar sin position på ett papper, stoppar orden i en flaska och kastar dem i havet, i hopp om att någon som kan tolka meddelandet ska finna det; att någon som talar samma språk ska gå längs stranden en tidig morgon och se något som glittrar.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 


”Kilroy is here”

g014c_vangogh_flower

Som jag minns det stod det ”Vincent” i levrat rött tvärs över tavlans överkant. Det var ett blomsterstilleben, och färgens intensitet och penselföringens nerviga styrka var så omisskännligt hans, den ensammes, att den djärva signeringen egentligen var helt onödig: tavlan i sig berättade för hela världen att ”Kilroy was here”.

Fatima från Afghanistan sitter i ett sfi-klassrum i Eslöv och tränar på sin namnteckning. Den är mödosamt formad och fortfarande alldeles för klumpig, men hennes lycka både över att få och att kunna skriva sitt eget namn är lika vibrerande som van Goghs solrosfält, hans blommor i vas, hans tillit till sin broder Theo.

Kriget är långt borta.

Alla barnen är i säkerhet.

Mamma lär sig läsa och skriva.

Kilroy is here.