Ett steg i taget

jenny.jpg

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Annonser

Gäst hos verkligheten

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Foto: Thyago enligt CC BY 2.0.

Igår, rätt vad det var, stod en livs levande kommunal skolpolitiker utanför klassrummet och undrade om hon fick vara med på lektionen.

Visst fick hon det.

Nästan halva klassen var borta. En elev var sjuk och fyra var på samhällsintroduktion, så det var en decimerad lärjungaskara, men desto lättare blev det kanske för vår gäst att få en tydlig bild av vad som försiggår i en AB-klass. Hade alla varit på plats hade skogen skymts av alla träd?

Vad som försiggick?

Sex elever satt i klassrummet och skrev en uppsats på temat ” En vanlig dag”, medan jag satt vid ett bord i korridoren tillsammans med Fahrija, som tränade på alfabetet.

Fahrija är 50 år och hade aldrig hade hållit i en penna innan hon kom till Sverige.
På 80 timmars undervisning har hon hjälpligt lärt sig veckodagarnas namn på svenska och att räkna från 1 till 10. Hon kan skriva sitt förnamn och känna igen de flesta bokstäverna i alfabetet – och koppla dem till respektive bild i vårt bildalfabet. Hon har koll på läsriktningen och kan svara med ett-ordsmeningar på frågor som ”Vad heter du? Varifrån kommer du? Hur många barn har du?”

Och som grädde på moset kan hon också känna igen några korta meningar om sig själv, hon läser dem ur minnet.

Jag skriver ”hjälpligt”, för så här nya färdigheter är ju långt ifrån automatiserade.

När Fahrija tänker på sin yngste son, som är kvar hos grannarna i hemlandet, gråter hon.
Hennes tillvaro är bräcklig. Hennes svenskkunskaper likaså.

Fortsättning följer …

5009884654_9c962e4fc7_z.jpg

Meningsfullt?

old-man-1208210_960_720

Foto: Unsplash enligt CC0 1.0.

Det är mitt i natten. Han kan inte sova, så han tänder lampan, sträcker sig efter boken och slår upp den. Obegripliga tecken dansar långdans över raderna.

Va?! Vad står det?! Varför öppnar sig inte orden, slår ut som sköna blommor inom honom och fortsätter sin vindlande historia om hur världen hänger ihop?

Den berömda bråkdelen av en sekund tar det innan han inser att han håller boken upp och ner.

Titta, tala, tänka av Siri Hustvedt är det – nu rättvänd – och han drabbas av insikten att vissa människors beteende ju är som att försöka läsa en bok upp och ner, deras agerande är obegripligt. Han tänker på sin far på demensavdelningen.

Han var där igår, med blommor och choklad. Far fyllde 85. Redan innan far blev dement var det bitvis omöjligt att följa med i hans resonemang, och nu är det ännu svårare att förutsäga hans reaktioner. Det är som att far alltid har spelat efter helt egna regler ….

Nuförtiden har ju var och varannan unge en diagnos. Ibland tror han att far borde ha fått sig en bokstavskombination tilldelad om det hade varit så att de delades ut när han var barn, att det hade underlättat. För alla.