En ny blomning

2185-12739353762cih1

Förra gången jag bodde i den här stan, var det många nätter som jag inte kunde sova.
Då tittade jag på himlen: den vidöppna himmel jag hade då. Den som gryningen alltid färgade eldigt orange över Frihetens park.

Nu är jag tillbaka.
Hemma.
Fast inte i förorten den här gången, utan i villakvarteret.

Ska vi vara ärliga, så var Frihetens park egentligen bara en gräsplan och ett buskage.
Villaområdet bjuder på tinnar och torn  –  och pioner till midsommar!

Jag älskade Frihetens park! Och jag älskar redan detta nya liv, där en och annan cyklist är allt som händer på gatan.

Det tog fyra timmar för flyttfirman att bära ut bohaget till de hungrande lastbilarna.

Till sist mådde jag fysiskt illa över alla grejer.
Möbler.
Böcker.
Papper.
Plock.

De makliga hyllvärmarna och garderobsinfiltratörerna, vad ska jag ha dem till? När ska jag använda klänningen som jag bar på min dotters dop för 21 år sedan? Och de där jeansen som är för trånga i midjan? Och vinterskorna, som visserligen är sköna, men så uppseendeväckande fula?

Om vi, jag och mannen från dejtingsajten, skulle tvingas fly över Öresund i öppen båt, vad skulle vi då ta med oss?

En filt och mobilerna?

Vad skulle du ta?

Den sista grisen och jag, del I

Horace:

”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.”

Jag:

För många flyktingar, i synnerhet de kvinnor som i Sverige får lära sig att läsa och skriva, blir livet på många vis bättre än i hemlandet. Deras självkänsla ökar. De ”individiseras” sakta men säkert. Man frågar efter deras åsikt. De får rösträtt och kanske en egen inkomst. Lär sig att simma och cykla! De slipper det hårda kroppsarbetet. Deras hantverksskicklighet beundras, tas inte bara för given.