Drömresa

– Föräldrarna de blev ju vid sin läst, säger han och tittar upp från sin laptop i soffan där han sitter och skriver om barndom och uppväxtår. Och det är ju begripligt att de inte längtade bort, inte satsade på att slå sig ut i världen, förändra den, bygga nytt och stort. De var ju födda under kriget – ransoneringstiden var deras barndom. Inte konstigt alls att de blev trygghetsnarkomaner. Det var deras bestämmelse. Man vet vad man har och inte men man får och försiktighet varar längst.

– Men du och jag och alla vi i vår generation, fortsätter han, vi som har alla prylarna, nu längtar ju vi tillbaka till något ursprungligare. Back to basic vill vi, åtminstone på semestern. Och därför frågar jag dig (här faller han ner på knä): Vill du följa med mig till Barbados till våren? Sitta med mig under en kokospalm och läsa romaner?

– Tack, rysligt gärna, säger hon.

Fortsättning följer.

Annons

Ännu mera filmtajm

Foto: SkypaxPictures enligt CC BY-ND 2.0.

Det kom ett foto: en bibliotekarie visade vad hon tar med sig för rekvisita när hon har boksamtal om Biobesöket:

En biobiljett.
Ett bioprogram.
Läsk & popcorn.

Såklart! Från det konkreta till det abstrakta – så och till det konkreta igen.

Pendeln svänger.
Klockan slår.

Och min dotter tatuerar sig hej vilt. Det är bara att hänga med där också, så gott det går.
Hon har fått stå modell åt karaktären ”Nilla” i boken Välkommen på fest. Fast bokens version är mycket mera main stream än verklighetens.

Så dagens visdomsord får bli ett citat av Emils mamma, hon i Lönneberga: ”Emil är en rar liten unge och vi älskar honom precis som han är!”

Avlyssnat

”Häromkvällen sa grabben till mig: hördu pappa, jag tror att jag ska ta en promenad. Och så gjorde han det! Det var min själ första gången som jag kan minnas att han frivilligt har gått ut.”

Pokémon, go go go!

Att återerövra läsandet

Det fanns ett år då han kämpade som en galning med pusselbitar som egentligen inte passade ihop, och han hade på tok för lite tid på sig att försöka få dem att ändå bilda någon sorts mönster.

Skilsmässan. Flytten. Det märkliga varannan vecka-livet med barnen och det dåliga samvetet över otillräcklighet inför deras frågor. Gemenskapen som hade hackats sönder. Det var som att de inte längre talade samma språk. Och så jobbet, där hjulen bara snurrade fortare och fortare.

Det året krackelerade hans läsande. Han kunde titta på en mening hur länge som helst utan att fatta vad det stod, och han kände sig dummare och dummare för varje dag. Han till och med funderade på att plocka undan alla sina böcker, arkivera dem uppe på vinden, för de påminde ju honom bara om det han inte längre klarade av.

Men, tänkte han en kväll då han låg i tv-soffan och zappade mellan mord och science fiction, tack och lov att jag kan ge mina ungar mat på bordet och en trygg väg till skolan. Att klara av dag för dag får räcka just nu.

Och hur det nu gick till så gick tiden, den välsignade och förbannade, och halvvägs in på det nya året: det första året som frånskild, så sträckte han sig en eftermiddag efter romanen ”Silke” i bokhyllan.

I den berättelsen är vartenda ord vägt på guldvåg.

När han efter ett par timmar tog paus, visste han att det hade vänt. Han var återigen en läskunnig människa.