”I Landskrona är det toppen, tycker jag”

Landskrona stadsbibliotek

Så här såg det ut på Landskrona stadsbibliotek häromdagen, när jag var inbjuden för att coacha språkcaféets volontärer där.

Annonser

En lärare talar ut

I nära nog 30 år har jag arbetat med språkundervisning.

”Lär de sig nåt?” är den vanligaste frågan jag får då jag berättar för nya bekantskaper om vad jag jobbar med.

Den näst vanligaste är ”Hur går det till?”

Här är en filmad version av mina svar.

Sp(r)itze!

retro-1291738_1920.jpg

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.