Goda utsikter för författare

A room with a view, på Författarnas Gästhem i Stockholm.

Utsikten från Författarnas Gästhem, ett vattenplask ifrån Centralbadet i Stockholm, är helt finemang!

Inte minst om hösten. Inte minst när man ska sitta och finputsa på ett framträdande.

Nyligen föreläste jag i Integrationsforums regi om hur skönlitteratur kan skapa läslust hos sfi-studerande på studieväg 1. Mycket hann jag säga, men inte allt. Det bortklippta kommer här:

Det kontinuerliga intaget, plus att läs- och skrivinlärningen kan fortgå under en sfi-elevs hela studietid, gör ju att det i varje klass är stor spridning på de studerandes kunskapsnivå vad gäller svenskan. Därför är det rimligt och möjligt att dra nytta av deras olika kompetenser – och därför innehåller till exempel mina Börja med-böcker ord och uppgifter av både lättare och svårare karaktär, så att läsarna kan använda dem utifrån sin egen svenskspråkiga nivå i samspel med andra.

Man lär ju genom att interagera med andra.

En inkluderande undervisning är specialpedagogikens credo, och med stöttning kan också nybörjare peka, prata och kompisläsa sig igenom en hel liten bok. Som i Hanaskog, där D-kursstuderande har fått agera högläsare och diskussionspartners åt A-kursstuderande. Jag gillar det greppet jättemycket: att ingen lämnas ensam med en motspänstig inlärning.

Det är minst lika hänförande som oktoberutsikten från Författarnas Gästhem, där fontänen sorlar på esperanto och löven singlar, vinglar och minglar sig rakt ner i Pippi Långstrumps vidöppna kappsäck.

Annons

”I Landskrona är det toppen, tycker jag”

Så här såg det ut på Landskrona stadsbibliotek häromdagen, när jag var inbjuden för att coacha språkcaféets volontärer där.

En lärare talar ut

I nära nog 30 år har jag arbetat med språkundervisning.

”Lär de sig nåt?” är den vanligaste frågan jag får då jag berättar för nya bekantskaper om vad jag jobbar med.

Den näst vanligaste är ”Hur går det till?”

Här är en filmad version av mina svar.

Sp(r)itze!

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.