Blues

På Lilla torg i Malmö står ett tempelträd. Det blommar blåviolett, som någon sorts expressionistisk altartavla.

Ja inte ännu, men snart.

När jag bildgooglade det där sagoträdet min första vår i Malmö, så dök också jakarandaträdens överdåd upp. Det fyllde hela skärmen. Och det fortsätter att blomma i dagens reprissända bloggtext:

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

Annons

Avlyssnat

”Det där som lärarna stod och malde om handlade aldrig om mig, berörde liksom aldrig mina känslor, så jag tog det aldrig till mig. Det var synd.”

Bernhard och Sandy

Ändra dig, så kan jag älska dig. Ändra dig! Bli en annan – och bli sedan min!

Så överjobbig är ju sensmoralen i ”Grease”, tonårsmusikalen som låg tusen mil bortom Bernhard Eks horisont, men inom sig brottades han hela livet med ett minne av just den kalibern.

Han var speleman, min morfar Bernhard, och en vinter när han var ung höll han till vid resandefolkets läger i Broby. Det var en musikant där som han gärna spelade med, och så fanns det hos dem en mörklockig flicka … Från hans fotoalbum minns jag ett par kort av henne, en finlemmad tös.

Den man inte fick, den glömmer man aldrig.

Kan det ha gått längre än till blickar dem emellan? Tog han hennes hand någon gång? En enda gång, innan hennes klan drog vidare?

Vad hette hon? Ingen aning. Sandy?

Det får vi aldrig veta.

För henne var han en främling, och hon för honom.

Rapport från Sveriges tråkigaste stad, del III

Vad jag saknar med Malmö:

Kungsparken.
Gondolen i kanalen i Kungsparken.
Den syriska restaurangen nära Triangeln.
Stadsbiblioteket.

Men … saknar jag verkligen detta?
Nej, jag tycker om det, men att tycka om och sakna är ju faktiskt inte samma sak.

Vad jag inte tyckte om med Malmö:

Glassplittret efter sönderslagna bilfönster.
Att ständigt kämpa motströms i trafikens syndaflod, och tinnitusen som jag fick på grund av detta.
Att det var långt till allt.

Om stor och liten saknad

Fastän det var länge sedan: stillheten i mormors hus, visst saknar jag den. Och de hundra prydnadssakerna, som en gång för alla stod på sina givna platser.

Hos mormor var ju allting hela tiden likadant.

Och jag minns hennes dröjande sätt att svara i telefon: hur hon först satte sig tillrätta vid skrivbordet och sedan strök händerna ett par gånger mot förklädet, innan hon lyfte luren och sa sitt efternamn.

Och ljudet av hennes trätofflor över grusgången …

Såna små saker.

Hur klarar Fatima av att sakna ett helt land?

A room with a view

Leonardo, han från Vinci, lät ju en naken man ta spjärn mot en cirkel och en kvadrat.
I ovanstående bild har konsten vridit några varv på genusperspektivet och huvudpersonen är en fullt påklädd kvinna, en alldeles vanlig, som putsar fönster. Hon är från det arbetande Sovjet och utgör därmed ett politiskt statement – gjutet i brons. Bakom henne skymtar en ballerina samt några sköna landskapsmotiv.

Det mest anslående är dock inget av detta, utan det är ramen i sig,  den imaginära glasskiva som skär diagonala linjer tvärs över verkligheten.

Vad tänker arbeterskan medan hon tvättar dessa linjer, sitt eviga fönster?

En av konstens uppgifter är att öppna våra ögon för olika alternativ och få oss att vrida och vända på vår existens och våra åsikter.

Emigration till exempel, oavsett om den sker för kärleks skull eller av skräck, gör samma sak. I förlängningen ställer den alltid frågan ”vem är jag i detta nya land?”.

Är det sånt hon står och funderar på, fönsterputserskan?

Solregn

Foto: Peter Kraayvanger enligt CC0

Mariam tar fram sin mobil och visar några fotografier av de grönskande bergen i Afghanistan; bergen som på ett par dagar slår om från grönt till rött när vallmoblommornas tid är inne.

Men aldrig mer i Mariams liv.

Hon kommer aldrig att åka tillbaka dit. Aldrig mer ska hon gå längs stigarna i de bergen.

Jag har inte tagit mig ända hit, för att åka tillbaka dit, säger hon och ler och gråter på samma gång.

Mariam bär sina blommande berg inom sig.

Och i sin mobiltelefon.

I ett gammalt fotoalbum

”Hon förblev en främling i det nya landet.”

Så står det under bilden som föreställer min mormors farmor; en krokig gumma stående ute på en åker. Lång kjol. Förkläde. Håret i knut.

Hon följde med sina vuxna barn när de emigrerade till Amerika. Bara den yngste sonen stannade kvar i Sverige.

Och tur var väl det.
För mig.

Exil i eget land

Hon har sålt sin lägenhet och flyttat in i hans, och väl installerad där hör hon nu att kärlekens pris är mycket högre än hon vad hade räknat med. Det utgörs av hennes sinnesfrid, för den nya lägenheten ligger mitt i stan, i ett konstant flöde av trafik, och oljudet äter sig in i hennes kropp. Att sova med öppet fönster, som hon tidigare har varit van vid, är numera en omöjlighet och varje natt vaknar hon av att syret i deras sovrum nästan är förbrukat. Då måste hon öppna den minimalistiska balkongdörren på vid gavel och stå där naken i skuggorna en stund; låta natten svalka sin hud.

Hennes hud, inte nattens.

När hon sedan kryper intill sin man igen, fantiserar hon varenda gång om att hon ligger bredvid honom i den vita sängen därhemma, i den lilla lägenheten, i det lilla livet, med årstiderna vandrande fram över parkens träd därutanför. Hon kände sig trygg där, i kontakt med jorden.

Hennes lägenhet låg på andra våningen. Den hon bor i nu svävar på sjätte. Hon undviker alltid att titta ner på gatan, är rädd att suget ska bli henne övermäktigt.

De nätter som hon inte kan somna om, låter hon sin mans andetag fylla upp mörkret och så smyger hon bakvägen ut till sitt eget lilla rara kök, kokar sig en kopp te där och sätter sig sedan en stund på sin gamla inglasade balkong, den som doftade sommarstuga. Hennes händer smeker väggarna, golvet, taket.

I lägenheten under dem bor ett iranskt par. Hur står de ut med att vara avskurna från sitt land, sin världsdel? Sitt alfabet, sina siffror och släktingarna och vännerna och alla dofterna, moskéerna, böneutropen, bergen, blommorna …

Ibland om nätterna hör hon en svag fjärranifrån klagande musik från deras öppna sovrumsfönster.

Hur växer ett träd?

För att hålla nyfikenhet och intresse vid liv är det viktigt med variation i undervisningen, eller hur?

Vad är vi människor nyfikna på, intresserade av?

Varandra.

Att vara sfi-studerande inbegriper ett stort mått av ensamhet. Alla i klassrummet, varenda en, utom möjligen läraren, lever avskurna från gamla bekanta, grannar, släktingar, vänner och familjemedlemmar.

Klasskamrater utgör en stor del av varandras sociala umgänge.

Låt oss alltså börja där och se vad som händer. Låt oss börja i verkligheten, i myllan. Ett träd växer från marken och uppåt, eller hur?

”Vad heter du?
Vad har du jobbat med?
Vad är viktigt för dig?”

En flykting korsar sitt spår

Jakarandaträd i blom. Foto: Lynn Greyling enligt CC 1.0

Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.

Och det vart afton.
Och han var ensam.

Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.

En möjlig hypotes

Illustration: Magnus Bäck.

Mariam skrev sin namnteckning i skrivstil. Om och om igen tränade hon på att binda samman bågar och staplar och hon höll på så länge att hon fullständigt tröttade ut sig. Det var då jag fattade något av hur minnet fungerar.

Mariam kom som analfabet till sfi-undervisningen och hade, trots att hon aldrig hade gått i skola i Afghanistan, förstås med sig minnen av hur det arabiska alfabetet ser ut. Ju tröttare hon blev i hand och huvud, desto mer lik det arabiska skriftspråket blev hennes sfi-namnteckning.

Det arabiska alfabetet hade ju, om än perifert, omgivit henne ända tills dess att hon satte sina blåa sandaler på svensk mark. Det var i någon mening välkänt för henne: en möjlig hypotes helt enkelt.

När vi människor blir gamla går vi i barndom. När vi utsätts för psykisk press kan vi finna tröst i hur det var förr, innan allt krackelerade … Mitt i detta alltför myckna överväldigande svenska nya, som Mariam gjorde sitt bästa för att hantera, sökte hon efter något tryggt, igenkänningsbart. Eller om det var hennes hjärna som gjorde det, när den tyckte att nej, det här är ju rena grekiskan! Nu pallar jag inte mer!

Billy the kid

---

Den allt överskuggande känslan när gymnasieåren var slut, var att nu jävlar får jag skriva som jag vill! Inga fler röda bockar i kanten och inga fler urtrista kommentarer om meningsbyggnadsfel och felaktig interpunktion.

Språket var mitt. Det var befriat och stort och jag kunde plumsa runt i det precis som jag behagade.

I was äntligen singing in the rain!

Och ingen lärare kunde längre säga att jag inte fick. Eller inte borde.

För att fira detta begick jag en litterär stöld: jag snodde med mig en vackert inbunden bok hem från skolbiblioteket.

”Mariamne” av Pär Lagerkvist.

Den var min!

Egensinnigt stavad.

Den var skriven till mig!

Och den står fortfarande i min bokhylla någonstans … Det är ingen ordning på mina papper … Ett halvfranskt band är det, någonstans i min helsvenska Billy.

Mellan Lund och Medelhavet

Foto: konstnären själv: Boel Åsemo.

Häromveckan var mannen i mitt liv och jag på en hemma hos-föreställning i ett vardagsrum i Lund. Det bjöds på bubbel och uppläsning av litterära fragment ackompanjerat av drömska synthar.

Hur underbart som helst!

Ett par av texterna var hämtade ur pjäsen ”Himmel av 28 tecken”, och ur programbladet snor jag åt mig följande meningar, för jag tycker att jag känner igen de sinnestillstånd som de illustrerar: ”Ge mig livet i glas som lutar och läcker!” och ”I dina ögon finns ett märkligt ljus, ett sken från mina hemligaste drömmar.”

Glas som lutar och läcker och båtar som sjunker i Medelhavet och bröder som aldrig kom hem från kriget och taggtrådsstängsel i Europa och märkliga ljus i hemliga drömmar; jodå, jag kan absolut relatera till lite av detta, men inte allt. Däremot vet många sfi-studerande plågsamt mycket om alltihop.

Hur kan sfi-lärare och språkstödjare och handläggare och praktiksamordnare ta hänsyn till detta, och hjälpa utan att stjälpa? Kanske genom att hålla upp speglar framför sina egna ansikten och säga ”om det var jag, eller min mamma, om det var min syster som aldrig kom tillbaka …”, ”om det var min lilla son som låg där död på stranden …”.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

Tiden är knapp

För att bli en god läsare krävs 5 000 timmars läsande. Om man läser en timme om dagen, så tar det alltså drygt 13 år innan man uppnår detta. Analfabeter förväntas klara av att bli både läsare och skrivare, via ett främmande språk, och dessutom ro i land kurs A och B på i runda slängar 2 000 timmar. De ska gå från att aldrig ha hållit en penna i sin hand till att bland annat kunna skriva ett fiktivt brev till en vän, berätta om sina fritidsaktiviteter och sin närmiljö i en intervjusituation och klara av att sovra fram adekvat information ur dagbokstexter, restaurangmenyer, mejl och anslag om öppettider.

Käre utbildningsministern, glöm allt du någonsin har lärt dig. Förvandla dig till en bonde på afghanska landsbygden, begrav din bror som misshandlades till döds av övermakten och fly sedan därifrån; lämna tomatodlingen, fåren och alla dina redskap bakom dig.

Sätt dig tillsammans med tre landsmän, två thailändskor, fyra somalier och en kurdisk kvinna i ett klassrum i, låt oss säga Vittsjö, och lär dig att läsa och skriva och prata på svenska. Din äldste son, som är 18 år får inte återförenas med dig i Sverige. Han lever illegalt i Pakistan.

Hur många timmars undervisning skulle du behöva för att bli godkänd på B-kursen i sfi?

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

Är barns bilder språk?

Är barns bilder språk? Såklart att de är! De är ett sätt att reflektera och kommunicera, och de utgör ett språksystem som starkt understöds och uppmuntras så länge barnen är små. När de blir större, krymper det ihop, skrumpnar och dör, för det ges inte längre någon positiv respons. Vid en viss ålder räknas det plötsligt som ett lyxämne, en onöda, ett pynt och inget som man behöver ta så allvarligt på, varken i skolan eller hemma.

Men om vi blir tvungna, så kan nog de allra flesta av oss infödda medelåldringar ändå rita ett okej hus och ett lustigt självporträtt.

För invandrade vuxna med noll år i skola är varken tuschpennor eller vattenfärger något som de tidigare har stiftat bekantskap med. Att som barn ha suttit i sitt hemland och ritat för sitt höga nöjes skull är det nog inte många som har gjort. Och att tolka bilder och symboler här är för dem en helt ny vetenskap.

Bilder är kodade meddelanden ur en specifik kulturell kontext.

– Vad ser du på bilden, Fatima?

– En matta.

Rätt svar: en målning från Monets trädgård.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

En analfabet i Dubai

”Dags att trolla”, säger Katarina och reser sig leende upp från solstolen i Dubai för att blanda till två frozen margaritas. Hon bor där, lever sitt vardagsliv i världens mest spejsade stad.

Runt omkring henne poppar ur ökensanden ideligen nya skyskrapor upp och varenda en av dem av en kaliber som får Turning Torso i Malmö att skämmas ögonen ur sig.

Långt in på 1900-talet bestod befolkningen i Dubai till största delen av beduiner och pärlfiskare och arkitekturen av tält och vasshyddor. Nu är det blankpolerade marmorgolv och erigerade skyskrapor som gäller. Och böcker. Världens största bokhandel finns i Dubai. Liksom världens högsta torn och världens största fontän och världens största shoppingcenter och världens godaste margaritas; de som Katarina mixar ihop i köket och sedan serverar vid poolen.

När vi har druckit upp, åker vi in till Gamla stan för att besöka en kalligraf i hans verkstad. Skrivandets hantverk transformerat till bildkonst är hans levebröd. Mitt i en stad av snabba cash och åttafiliga motorvägar sitter han och fångar in tid, fäster den omsorgsfullt på papper.

Efter besöket i hans värld tar Katarina med mig till världens största shoppingcenter och där letar vi upp världens största bokhandel och i den köper jag världens läckraste barnbok, jättestor, förstås. Jag begriper inte ett ord i den, inte en bokstav.

Jag är analfabet i Dubai.