Svar på tal

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Annons

Vilken soppa!

”Variation på rödbeta med lakrits, hallon och sagogryn.”

Det låter ju som något som Karlsson på taket blandade ihop, någon sorts kuckelimuckmedicin. Men det är det inte. Det är en dessert som man kan avnjuta i Lund, på restaurangen i Skissernas museum.

Vi är faktiskt på väg dit just nu: en liten bildningsresa inkl. lunch, så här på lördagskvisten. Maken, han från dejtingsajten, bjuder.

Och på tal om ingenting, på en av hans släktträds mera hårdföra grenar är denne make och man släkt med Lenin. Därför vet jag att Lenins mor var kalmuck.

Min är Göingeflicka. Kära mor!

Min mamma kokte sagogrynssoppa åt mig när jag var liten och sjuk. Det var min kuckelimuckmedicin.

Vad rörde Vladimir Lenins mamma ihop till sin påg när han var dålig?

Och Donald Trumps?

Den emaljerade käringen

Se där, ännu ett alias! Dessutom redan testat och kvalitetssäkrat, för hon fanns på riktigt en gång, Sissa, på den svart-vita tiden, långt innan hon blev min farmors mor.

När hennes man hade gett sig iväg för att utmana lyckan i Amerika var hon tvungen att ensam dra försorg om ungarna och hur skulle hon göra det?

Gårdfarihandel fick det bli.

Med häst och vagn skramlade Sissa Olsson kors och tvärs genom Göinge, sålde porslin och glas och emaljerade kärl, därav artistnamnet.

Och mannen, han från dejtingsajten, fick minsann bara för ett par veckor sedan ett nytt alias, i en av Marrakech gränder där han stegade fram i sin bästa kavaj. ”Monsieur Propre!” ropade en av sjalförsäljarna när han fick ögonen på denne exotiskt välklädde herre.

Monsieur Propre och Den emaljerade käringen II, vilket radarpar!