Svar på tal

stinging-nettle-141502_1280.jpg

Min pappa brukade med ett lurigt ögonkast referera till Tilda. Han gillade rappa fruntimmer.

Tilda var ett så kallat original i hans barndom. Hon bodde i ett uthus och gick alltid skrudad i dubbla schaletter och minst en hatt. I förklädesfickan hade hon en väckarklocka och på armen en spånkorg. Som ung hade hon jobbat på en korgfabrik i Tyskland.

Många försökte göra sig lustiga över henne.
Men det hade de ingenting för.

– Vem är far till din pojke, Tilda?
– Det vet jag inte, för jag var inte lika nyfiken som du!

Eller, om rätt ska vara rätt så sa hon: ”Ja va inte lia faaveden som du!”

Så pratade hon.

Och så pratade min pappa: en ålderdomlig gränsbygdsdialekt, ett risigt språk, en svenska som klättrade över stock och sten i Skånes marginal, ett idiom som signalerade verkligt begränsade framtidsutsikter.

En mil från Tildas uthus i Lönsboda, där nässlor blommade, växte Harry Martinsson upp.

Annonser

A man’s gotta do what a man’s gotta do

bild (1).JPG

Att sms:a till släktingar och vänner, jag tycker att det känns som att skriva i vatten.
Det rinner ju iväg, raderas ut, finns inte kvar. Alla de bokstäverna bildar bara ett regn över rutan.

Min farfar var bonde från Silvåkra.
Min farmor var torpartös från Vesslarp.

Här är en pappershälsning från dem, från deras tid.

Farmor var svag av sjukdom, men farfar var stark och han plöjde, harvade, sådde och skördade. Och innan barnen var gamla nog att hjälpa till, utförde han också farmors alla verb: lagade mat och dukade och diskade.

Hon skrev darrigt.
Han skrev rakt.
Och på ett strindbergskt halvt ark papper berättar farfar fortfarande, den dag som i dag är, att han har koll på läget.

Vad tänkte de andra männen om honom: grannarna, karlakarlarna som aldrig hade kokt en tallrik gröt till sina ungar? Tyckte de att han var strong som redde upp att vara både mor och far, eller satt de och flinade och liksom skickade smajlisar och skrev lol till varandra?

Efter hundra år

I lördags stod jag på loppis och sålde då bland annat två porslinshästar som hade varit min mormors. För sötnosflickan som satsade sin veckopeng på dem berättade jag att ”tanten som en gång ägde hästarna hette Hilda, och hon skulle faktiskt ha fyllt 100 år i dag. Och hon var gift med en farbror som hette Sture.”

– Å, då ska de heta Hilda och Sture! sa tösen.

Så i ett flickrum, bredvid några My little ponys tänker jag mig, finns nu alltså återigen Hilda och Sture sida vid sida.

Ingenting tar riktigt slut. Det kommer alltid en fortsättning.

Östanå vs.Kabul

Händer

Hand Face. Illustration: David Pacey enligt CC 2.0.

Att jobba vid giljotinen var i min barndoms by synonymt med att skära till papper i A4-format på bruket. På några av trotjänarna där såg man direkt att deras uppgift hade varit just den. Lax-Olle till exempel.

Varför han kallades så? Ingen aning.

Ett långfinger och ett pekfinger hade han, inte två.

Hamid i min klass saknar båda sina tummar.

Talibanerna, säger han när någon frågar honom vad som har hänt.

Message in a bottle

Flaskpost måste väl vara det yttersta beviset på det skrivna ordets kraft. När inget annat hopp om räddning syns vid horisonten, när existensen är hotad, vad gör den ensamme då?

Noterar sin position på ett papper, stoppar orden i en flaska och kastar dem i havet, i hopp om att någon som kan tolka meddelandet ska finna det; att någon som talar samma språk ska gå längs stranden en tidig morgon och se något som glittrar.


Eva Thors Rudvall 2

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.