Ett steg i taget

Det här är Jenny. Hon är specialpedagog på mitt jobb, men i boken Gå till sfi fotomodellar hon som huvudpersonen Tanja.

I fredags presenterade jag boken om Tanjas  första dag som sfi-studerande för min AB-klass, och efter ett par genomläsningar delade jag upp kursdeltagarna i två grupper.
A-kursarna fick sitta kvar i klassrummet och lyssna på ytterligare en genomläsning och sedan kunde de – med stöttning – läsa lite och prata lite med mig och varandra om bilderna och orden. B-kursarna fick gå och sätta sig i kaféet och hjälpas åt med att lösa instuderingsuppgifterna som jag hade printa ut från Vilja förlags hemsida.

Och i dag ska vi repetera.

Vi börjar förmodligen med att skriva en gemensam text om Tanja på tavlan, sedan blir det väl högläsning av den och troligtvis också en lucktext. Och så hoppas jag att vi hinner gå igenom ”de rätta svaren”. Därefter tänker jag mig att alla får ta med sig en bok hem för att lustläsa.

Och imorgon gör vi kanske gruppdiktamen.

Inget är hugget i sten.
Variation är viktigt.
Och flexibilitet.

Eftersom nästan allt är nytt för alla i en AB-klass är det därmed också kognitivt ytterst krävande för dem att studera. De studerar ett nytt språk via just detta nya språk.
Ibland är orken kort, ibland är den längre.

Det varierar. Mycket hänger på dagsformen. Det händer till exempel inte sällan att Nourias barn, som finns kvar i hemlandet, ringer. Då gråter Nouria.

Och alla i klassen påverkas.
Alla mammor.
Alla pappor.
Uttalsövningar och rättstavning är inte prio ett i sådana lägen.

Men droppen urholkar stenen och i slutet av den här veckan kommer Gå till sfi-bokens innehåll att vara begripligt för alla – och har vi riktig tur så kommer Jenny ha tid att titta in till oss i på fredag och berätta lite om sig själv och om hur det kändes att vara Tanja för en dag.

Annons

Kulturmöten

I morgon kommer Jonatan Bylars hit, fotografen, han som har tagit de fina bilderna i Gå till biblioteket och Gå till mataffären.

Det är nämligen dags att plåta bok nummer tre i den serien, och utan att avslöja för mycket kan jag berätta att huvudpersonen i den heter Tanja och att hon råkar ut för ett oväntat möte.

Mina superduperlättlästa är ju främst tänkta för lässvaga. Så ett lite oväntat kulturmöte fick jag vara med om i skolan idag, när en nyanländ civilingenjör från Polen satt och läste, mycket koncentrerat, i Veckan. Det var för honom just då en text på alldeles rätt nivå.

När boken om Tanja kommer ut är han förmodligen klar med sitt C-test.

Tidsperspektiv

Och hur går det för Fahrija?

Jo tack, hon fyllde i sina personuppgifter på ett formulär idag, precis som alla de andra.
Och precis som alla de andra satt hon sedan och läste och skrev ”utifrån eget intresse och behov”.

I en hel lektion.

Sedan var hon med på något riktigt svårt: jag gick igenom sj-ljudet och tj-ljudet, eftersom några av dem som läser B-kursen i klassen hade önskat det.

Sedan gick vi hem. För tidigt. Eller precis i rättan tid.

Sp(r)itze!

Inom en liten framtid ska Sveriges mest lättlästa författare hålla ett anförande om alfabetiseringsundervisning.

(Hur många bokstäver är det i det ordet egentligen?!
Rätt svar: 27.)

Då kommer hon att tala sig varm för en viss typ av individualisering, nämligen den som låter läs-och skrivinlärningen ta sin början i vars och ens personliga förhållanden och erfarenheter.

Dagligen behöver nybörjare förstås ljuda igenom alfabetet, men sedan är det kalas att läsa och skriva ord och meningar som handlar om den egna personen. ”Fahrija bor i Eslöv. Hon har fyra barn. Hon handlar mat på Netto.”

Om det nu är så att man heter Fahrija och är en fembarnsmamma som är bosatt i Eslöv.

Om inte, så låter man bli. Eftersom att läsa om fiktiva människor i en fiktiv stad inte triggar nyfikenheten – såvida inte det där hittepået utgör en del av en hel berättelse, för då kan man sockra inlärningen av bokstavsljud och skrivriktning och annat sånt med ren och skär lustläsning.

Lägger man sedan till gräddklicken att – få – vara – en – del – av – klassgemenskapen – fastän – man -knappt – kan – någon – svenska – alls har man svängt ihop en riktigt smarrig bakelse.

Varje resa börjar med ett steg

Känner man sig trygg, kan man lära nytt.

En individualiserad undervisning kan då rimligen vara att ta i beaktande vars och ens familjesituation och hälsostatus och utifrån dessa parametrar lägga upp lektionerna så att alla kursdeltagare kan vara med på nästan allt: bygga upp deras gruppgemenskap och trygghet. Innan dessa är på plats – ingen nyfikenhet.

Skilda världar

”Terapiarbete?” sa en förbipasserande och log ett  tvetydigt leende medan han pekade mot eleverna som satt och diskuterade var någonstans verben skulle placeras i de texter som jag hade hittat på, printat ut och klippt itu, så att de kursdeltagare som tills alldeles nyligen var analfabeter på ett språkutvecklande sätt ytterligare skulle kunna höja nivån på sina sfi-kunskaper.

Samtalsgrupper

Jag träffade en gång en pappa, relativt ny i Sverige, som var orolig över att hans son inte pratade på dagis. Pojken var knäpptyst. Han lekte med några andra barn där, pekade och gjorde sig förstådd, men inga ord kom ur munnen.

En hel del vuxna sfi-studerande reagerar till en början likadant. De sitter tysta. Samlar ord.

Hur ska man få dem att kommunicera på svenska?

Att som ny i klassen tala på sitt rudimentära målspråk inför en massa människor som man inte känner – och som alla redan tycks behärska det där främmande språket hur bra som helst – och med en lärare i rummet, en som garanterat värderar varje litet ensamt ord, nej, det skulle inte heller jag klara av. Hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst om jag försattes i en sådan situation.

Den enda lösning som jag har kommit på, är att låta varje skoldag rundas av med en dryg halvtimmes samtal i smågrupper. Och då är det vägen som är målet: samtalet som tar fart och drar iväg åt olika håll. Utan kontroll. Med viss stöttning.

Hela tiden emanerar det ur de studerande själva, deras erfarenheter, åsikter och intressen, och jag inbillar mig att vi då på ett smidigt sätt uppnår både individualisering och inkludering.

Kontinuerligt intag

Enkätfråga:

”Upplever du ett kontinuerligt intag av  nya elever i klassen som övervägande positivt eller negativt?”

Enkätsvar:

”Som övervägande positivt. Det ger en osökt – och kontinuerlig – möjlighet att repetera basfakta. På spår 1 måste allt nötas in. Eftersom många av de studerande är traumatiserade är deras glömskekurva brant, och hela deras inlärningssituation är ytterst komplex: att som vuxen börja studera ett främmande språk, när man har ingen eller mycket kort skolbakgrund, är en ytterst krävande uppgift. Men eftersom repetition och variation är all inlärnings moder, är det kontinuerliga intaget i en spår 1-klass snarare att betrakta som en pedagogisk vinst än som ett irritationsmoment.

Däremot är systemet med att låta två kurser, kurs A och kurs B, pågå parallellt i samma klassrum inte bra. Den spännvidden är nästan omöjlig att hantera.”

Mot bättre vetande

Kunskapens frukt är inte lättuggad. Och innan man alls mäktar med att  sätta tänderna i den, måste man känna ett lugn inombords.

Man måste ha sina basala behov tillgodosedda.

Först bröd, sedan religion, var det inte så missionärerna sa?

Less is more

I en sfi-klass bestående av studerande med noll års skolbakgrund bör man vara restriktiv med att dela ut en massa papper. Dessa elever har ju ingen vana alls av att hålla på med kontorsarbete.

De kan inte sovra, sortera och arkivera. All skriftlig information är för dem lika viktig.

De behöver hjälp med att hålla omfånget på en rimlig nivå: max en A4 om dagen.

Tänk på avståndet

En funktionellt litterat person kan läsa, skriva och räkna: avkoda samhällets symboler och tecken på en nivå som gör det möjligt att ta del av aktiviteter som kräver kunskaper på just den nivån.

Men olika typer av samhällen ställer olika krav på medborgarnas litterata färdigheter.

Vuxna kvinnor och män, vars litteracitet funkade alldeles utmärkt i hemland nummer 1, kan stå handfallna inför de krav som krävs i hemland nummer 2.

I X-land räckte det kanske att signera med sitt bomärke. I Y-land måste man få till en namnteckning på den streckade linjen.

I Z-land blev det inga hushållssopor. I Å-, Ä- och Ö-land är det sopsortering enligt ett strikt fastslaget reglemente som gäller, och hur det är konstruerat förväntas man läsa sig till.

Vad lär vi oss av detta?

Plötsligt läser Akram.

Det var motigt länge.

Han gick på gymnasiet, men det funkade inte. Hans läsning ville sig inte. Nu går han på sfi. I dag läste han en liten text i princip felfritt.

– Wow! Akram, så bra det gick! Märkte du det själv? Hur gjorde du?

– Det är bra med lite text. Jag blir stressad när det är mycket text.

Fem saker som jag har lärt mig av livet

1. Det man oroar sig för inträffar sällan.
2. Bekväma skor är ett måste.
3. Stryk nästan alltid den första meningen. Och den sista.
4. För dem som vill våga rekommenderas dejtingsajten eDarling.
5. Individualisering i en A-kurs på sfi handlar i hög grad om att ta hänsyn till de studerandes komplexa livssituation.

3D

För spår 1-elever på sfi är till en början all text lika viktig, de har inte uppövat någon förmåga att sovra. Deras läsning är platt, endimensionell.

Deras livserfarenhet är det inte.

Kollegialt lärande tror jag på. Framförallt de studerandes kollegiala lärande.

Ständigt snurrar två begrepp omkring i skolverkligheten: ”kollegialt lärande” och ”individualisering”.

Kollegialt lärande är för lärare.
Individualisering är för elever.

Men om man skelar lite när man betraktar dessa två storheter, vad händer då?

Ja, då hamnar förmodligen de sfi-studerande varenda dag i språkblandade grupper där de gemensamt löser ett problem, kanske skriver en diktamen tillsammans; vrider och vänder på stavningens möjligheter, och därmed  också ges ett naturligt tillfälle att ta målspråket i sin mun.

Vågar prova hypoteser.
Vågar smaka.

Och så får till exempel de lärare som inte är byggda för att vistas i öppna kontorslandskap tillgång till ett eget kontor under sin planeringstid, så att de kan samla tystnad och energi inför nästa lektionspass. Typ.

Utvecklingssamtal

Av EVA THORS RUDVALL

Varför döpte ni mig inte till Galadriel?! utbrast dottern när hon var stor nog att försvinna in i Sagan om ringen – varje gång via den filmatiserade versionen, aldrig genom eget läsande av tjock bok.

Lära sig läsa gjorde hon helt för egen maskin. Tidigt dessutom. Men att läsa något annat än serien om den svartklädda och ganska så självupptagna Nemi, det har hon aldrig gjort. Bilderböcker, däremot, har hon alltid fascinerats av. Och filmer. Suggestiva landskap. Drömscenerier.

Roliga figurer.

Mytologiska väsen.

Science fiction.

Sånt.

Det återkommande temat vid alla utvecklingssamtal under hennes skolår var att hon måste börja bli aktiv i grupparbetena och inte sitta för sig själv och hålla på med att göra allt på sitt eget vis, efter eget huvud.

Det var svårt för henne i skolan. En begåvad och egensinnig tös var hon där. Ett sten i maskineriet. Det räckte till exempel inte med att hon kunde ge korrekt svar på matteuppgifter. Det gav inga höga poäng. Det viktiga var att visa hur uträknandet hade gått till och där stupade hennes samarbetsvilja.

Ja, hon har en diagnos.

Många av de med ingen eller mycket kort skolbakgrund som ska inlemmas i det svenska samhället kommer från grupporienterade kulturer. För dem är gruppen tryggheten och det som ska värnas. Där tror jag på en inkluderande undervisning, ett klassrum där exempelvis diktamen är något som man gör två och två, likaså uppsatsskrivande. Men om någon studerande signalerar att hen vill sitta för sig själv, ja då kan väl hen få göra det utan en massa diskussioner?

Huvudsaken är väl att hen tar till sig dagens pensum?

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---