Ny termin.
Nya tag.
Nya böcker – bland annat den här som heter Siffror med Eva och Adam.
Med hjälp av Catharina Nygårds illustrationer bjuds läsaren in i ett par sinsemellan väldigt olika trädgårdar och presenteras där, bland blommor och blader, för siffrorna 1–10.
Slutar den lyckligt?
Mycket!
Nu har min bok nummer nio och tio landat!
Den ena handlar om Moas och Alis flyttbestyr, de ska bli sambor nu, och den andra handlar om Tanja som börjar vuxenstudera: vi får följa henne under en dag i sfi-skolan.
Flytta ihop och Gå till sfi innehåller vardera ett 50-tal glosor, kongenialt illustrerade av Marie Herzog respektive Jonatan Bylars.
Och bakom spakarna, har – som vanligt – den falkögda piloten/redaktören Bim Wikström suttit och hållit koll på ord och bild, lagt till och dragit ifrån och stämt av tills både hon och jag och Vilja förlag blev helt nöjda och överens.
Tack Bim!
”Kärlek är det enda medel som hjälper mot längtan.”
Ur Där månen ligger ner av Iselin C. Hermann
Zenit åker förbi kyrkogården där hennes ungdomskärlek ligger begravd. Det är en mycket vacker plats. Hennes man sitter bredvid och kramar hennes hand.
Det som har varit får också finnas, viskar han.
Fenrisulven. Teckning av Gunnar Creutz enligt CC BY-SA 4.0.
”… att kärlek var ett ord som kunde ha många olika betydelser och att det rentav kunde beteckna något som vid närmare granskning inte alls var kärlek utan snarare en tvångsmässig relation till någon som man egentligen inte alls ville ha någon relation till.”
Ur En ärlig man av Lars Kjaedergaard
Det var en gång en dandy som gick omkring i Malmö och kände sig lite moloken. Ensammen. En smula grå. Han hade visserligen både barn och vänner och rock och hatt och paraply, men ändå var det något som saknades.
Och nästan samtidigt halkade en sfi-fröken omkull på ett bananskal i Eslöv och var därefter, också hon, i behov av muntrationer, såsom champagne, biobesök, rosor och anemoner.
De behövde båda två varsin rejäl dos kuckelimuckmedicin helt enkelt.
Så de bestämde sig att jamen, jädrar, vi gör det. Vi gifter oss med präst och fest och krokan och hela middevitten och ger livet en spark i baken.
Och så gjorde de det.
Och eftersom han var copywriter och hon ägnade sina dagar åt alfabetisering och de hade skrivit sig fram till varandra på en dejtingsajt, så lät de gravera in alfabetet på sina ringar: från a till n på förlovningsringen och från o till ö på vigselringen.
Det betydde: Japp, vi är 50 plus men bär ändå omkring på oändliga möjligheter.
Ann Sullivan var bara 20 år när hon påbörjade sitt livsverk som Helen Kellers ”Teacher”. Här är en annan ung kvinna som har något viktigt att säga världen, och som gör det!
Proudly I present: Soraya Tavakol.
Första gången jag träffade henne var hon tre år gammal, hade mörkblå klänning och tre pippilotter i håret. Nu är hon stor, studerar Political Science och skriver om kärlek: om att i en tid av ytliga relationer våga bli känslomässigt engagerad.
”…it often sadly strikes me how lonely Swedish people are, despite their freedom. So many are unhappy and in search of love, that they sometimes feel is out of reach. Why is it so?”
”Julafton i Sverige – det är för mycket kärlek som ska tryckas in på för lite tid.”
Foto: Stefan Kühn enligt CC BY-SA 3.0.
Grejer får finnas kvar hur länge som helst, undanstoppade: utslitna skor, nycklar till bortglömda lås, gamla tapetrullar, spräckta kaffekoppar, tradiga böcker, rostiga cyklar – det är ingen hejd på hur lätt vi låter utrangerade prylar ta plats, jäsa över alla bräddar – och dessutom gärna köper ännu mer, ännu fler på loppisar och i second hand-butiker.
Och det är okej.
Ibland nästan charmigt.
Men sprucken kärlek, det där allra ömtåligaste som gick sönder, det ska vi helst kasta på tippen efter några veckor och sedan bara gå vidare i livet, rakt fram, utan att passera ”Gå”.
Är det så?
”Men det var som om han mindes någonting som länge hade fallit i glömska för honom: att kärlek var något mer än ett tacksamt ämne för filmer och böcker. Att det var något som kunde bryta sönder människor, knäcka dem och slå dem till marken så hårt att de aldrig riktigt blev sig själva igen.”
Ur Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson.
Medan hon fortfarande trodde på kärleken, väntade hon en natt på att en färja skulle lösgöra sig ur mörkret ute på havet.
Hon tänkte att den för varje hjärtslag skulle komma allt närmre, med tusen lampor glimmande. Och det gjorde den, förstås. Till slut bara stod hon där och höll andan, redo för lycka.
När bogvisiret öppnades och bilarna rullade i land, var den så nära, så nära: hon kunde nästan ta på den. På havets rygg hade den färdats, i en mans gestalt, förstås.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
Inte han.
HAN!
”Han kommer att tänka på det där som Shirin hade sagt om att falla, att släppa taget och falla för varandra, släppa taget och älska. Det var fint. Han tyckte om formuleringen.”
Ur Den lilla världen av Johan Blomgren
”Hon hade tittat upp på honom med ett begär i blicken som han inte hade upplevt på … ja, när då? Det hade sköljt över honom, och han föll ihop och drogs med som ett sandslott ut i havet.”
Ur Den lilla världen av Johan Blomgren
När det hade gått nästan 30 år ställde sig planeterna i rät linje och Poeten och hans Agnieszka återupptog kontakten.
Efter en sommars intensivt mejlande träffades de ”på neutral mark”.
Det var så långt ifrån neutralitetspolitik man kan komma – och hennes ögon var gröna som då och hennes panna var rund och han var lika oövervinnelig som … den förste astronauten som körde ner flaggan i mångrus! Under myriaden av stjärnor.
Efter den helgen var de förstås tvungna att träffas igen.
Fortsättning följer …
När Poeten var ung åkte han några vändor till Warszawa, för en kvinnas skull. Det var under det kalla krigets dagar och nätter.
Gud som han frös!
Men det var något där med alla konsonantklustren, den vältrande floden och det kyrkliga bladguldet över koldammet, och minnesmärkena från kriget och de små gummorna som stod i gathörnen och sålde liljekonvaljer och äpplen och kyrkogårdarnas förfall och hennes gröna ögon och runda panna, Agniezkas.
Han saknar det fortfarande.
Han skriver:
”Alla har vi någon gång blivit lämnade. Förtjusta såg vi hur huldran stannade till, vände sig om och lät sitt ljusa hår svepa över axeln – och vi trodde att vi äntligen var framme, men då log hon och försvann mellan träden.”
Det är höst, nästan vinter och havet vräker sig mot en klippbrant, som om det vill ta livet av sig. Ytterst på klippan finns ett mörklagt hus. I det sitter en kvinna och skriver en kärleksdikt på sin älskades rygg.
Han är död.
Zenit läser romanen om den dikten och skriver sedan till mannen som får henne att känna sig som ett nytt kapitel.
”Min egen livslånga dröm om dig har jag projicerat på andra män.”
”Jag vet”, svarar han.
Foto: Mitya Ku enligt CC BY-SA 2.0.
Han mejlar:
”I morgon börjar du och jag på ett nästan blankt blad.”
För henne är det en mycket åtråvärd formulering – både realistisk och romantisk. Hon vill få älska en man som inte beskär hennes rörelseförmåga: en man som ser kärleken som en språngbräda till både trygghet och frihet.
”Är du den mannen?” skriver hon.
Foto: Joakim Berndes enligt CC BY-ND 2.0.
Allt vackert måste man göra nu, medan man kan.
Alla människor måste man vara snäll mot nu, medan man kan.
Allt som måste skrivas, måste skrivas nu.
Allt som måste älskas, måste älskas nu.
Variation är ju all inlärnings moder, och därför är en så varierad input som möjligt nödvändig.
Vision:
Tänk om vuxna före detta analfabeter en dag kan leka med sitt nya språk, uttrycka sina känslor, älska och gråta på svenska!
En persisk matta innehåller alltid något fel, en liten asymmetri, ”eftersom endast Gud kan skapa något som är perfekt.”
Må så vara. Men mannen, han från dejtingsajten, han är banne mig perfekt!
Eller rättare sagt, för mig är han perfekt: han inte bara älskar bär, han kokar också sylt!
I morgon eftermiddag talar Sveriges mest lättlästa författare om genren superduperlättläst på BTJ förlagsdag i Lund.
Och så är det rätt så precis 1000 dagar sedan hon föll i kärlek via internet.
För att högtidlighålla dessa bokstavsrelaterade händelser vinschas ur byrålådans djup upp en gammal goding:
Innan vi skulle gå på första dejten lusläste jag vad han, mannen från dejtingsajten, hade skrivit på sin blogg. Det var ett finstilt sätt att komma honom in på livet.
Krusbär!
Bland annat skrev han om krusbär, sin barndoms solgenomlysta bär, gulgröna, som kattögon. Själv hyste jag en stark längtan tillbaka till min mormors krusbärsbuskar i Glimåkra.
Perfect match!
En tämligen barsk och ganska så överviktig ungkarl var han.
Observera verbformen.
Nu promenerar han hand i hand med sin blivande sambo och är en solbränd, femton år yngre och femton kilo lättare version av sig själv.
Det lyser omkring honom.
Kärlek! De vill läsa om kärlek, sa min kompis som jobbar som lärare i en förberedelseklass.
Å, så rart, tänkte jag. Och lite förutsägbart …
Men men men, vad vill jag själv helst läsa om?
Kärlek.
Och du?
Varför är det så mycket mer dramatiskt, ett så mycket mera skarpslipat hugg, med skriven text än med verklighet? Jag menar, vilket gör mest ont, egentligen?
Men hysch hysch!
”Inte hänga ut någon på det där viset.”
”Sanningar mår bäst av att berättas i halvskymningen på ett cafe’ eller om natten i telefon …”
Va?!
Någon beter sig och står i. Och någon annan ska låta udda vara jämt. Varför det?
”För det är väl ändå bra onödigt att publicera det där, osmakligt på något vis. Varför ska hela världen behöva veta att …”
Vadå?
Hela världen känner inte henom, så henom kvittar det väl i stort sett vad som står skrivet, och var. Hen bor ju inte ens en gång i det här landet!
Jovisst, ”någon” i den här tråkiga historien är en före detta kärlek till mig och ”någon annan” är jag. Och när ”jag” har omvandlats till ”någon” händer det Något … Och det är nördigt spännande!
En sån liten grej som ett utbytt pronomen skapar distans mellan sak och person. Öppnar upp för vidare tolkningar. Större svängar. Några bokstäver ändrar läge och verklighetens ljus och skuggor får en ny infallsvinkel: prismat bryter av regnbågen på mitten.
Aj!
Och så en gång till.
Aj!
Min historia är min. Jag gör vad jag vill med den!
Nämen, nu börjar det visst droppa något här på sidorna.
Vad är det som faller?
Ingen aning och det kvittar. Bläcket rör sig i alla fall. Våndas. Tills en trind liten bokstav suddas ut och snipp snapp snut låter oskyldig bli skyldig till slut.
Yes!
”Vi sårar dem som älskar oss och sedan undrar vi varför allt är så djävla besvärligt – ursäkta uttrycket.”
Ur Hålla andan av Terry McMillan.
Ändra dig, så kan jag älska dig. Ändra dig! Bli en annan – och bli sedan min!
Så överjobbig är ju sensmoralen i ”Grease”, tonårsmusikalen som låg tusen mil bortom Bernhard Eks horisont, men inom sig brottades han hela livet med ett minne av just den kalibern.
Han var speleman, min morfar Bernhard, och en vinter när han var ung höll han till vid resandefolkets läger i Broby. Det var en musikant där som han gärna spelade med, och så fanns det hos dem en mörklockig flicka … Från hans fotoalbum minns jag ett par kort av henne, en finlemmad tös.
Den man inte fick, den glömmer man aldrig.
Kan det ha gått längre än till blickar dem emellan? Tog han hennes hand någon gång? En enda gång, innan hennes klan drog vidare?
Vad hette hon? Ingen aning. Sandy?
Det får vi aldrig veta.
För henne var han en främling, och hon för honom.
Lyckliga stunder får Poeten sin publik att hamna i en sorts yoga-läge: i en verklighet som har formen av ett cirkelrunt rum. Då och där existerar bara läsarna, en och en, och så rummet.
Rummet är expansionen av deras jag.
Det har inga fönster, men är ändå ljust och inbjudande.
Där har de frid.
Där är de i frid.
Sin egen och andras.
Bonan tagon!
Det var morfars hälsningsfras när han var på gott humör. ”Bonan tagon” var den utrikiska han kunde, en enda glosa på ett språk som hörde hemma ingenstans och överallt: esperanto.
Själv var han fastvuxen i sin hembygd.
Den som också blev min.
”Han är beundransvärd!”, säger vännerna och bekantingarna nu om mannen, han från dejtingsajten, som snart lämnar Malmö för min skull.
”Det är starkt av honom att göra det.” ”Fantastiskt!”
Fick jag någon hjältehatt när jag lämnade mitt hem för hans skull: min min blåa balkong, mitt rara lilla kök?
Nope.
Varför inte det? För att jag är kvinna och av en sådan förväntas följsamhet och gärna lite offer?
En man som är villig att ge tillbaka lika mycket som han får tycks inte vara lika vanligt förekommande.
Undras vad Jämställdhet heter på esperanto?
Horace:
”Litteraturen uppstår ur adressatens frånvaro och ouppnåelighet.”
Jag:
Det är ju samma plågsamma trick som håller igång förälskelser. Det spelar ingen roll hur nära man är den andre, hen är ändå alltid för långt borta.
Han åker tåg genom försommarsverige. Det är vackert, nästan så att man vill gråta, tänker han, medan syrenhäckar rusar förbi.
”Alvesta nästa. Nästa Alvesta.”
Flickor, tjejer, unga kvinnor, han vet inte riktigt vilket ord som lämpar sig bäst för dessa nyutslagna blommor som trippar fram på perrongen i Smålands knutpunkt. Ljuvliga är de att titta på. Deras tunna klänningar och redan mycket solbrända ben i långa kliv, visst är det smågodis, men för inga karameller i världen byter han ut sin fru, hon som väntar på honom därhemma.
Hans fru. Hans första.
Det tog dem båda nästan hela livet att hitta fram till varandra, det var snärjigt och snårigt, men nu har de ett hus med syrenberså – och hon väntar på honom där, i det lilla vita huset och han tackar sin gud, och hennes, och kompisen som övertalade honom att skicka iväg ett mejl på vinst och förlust den där kvällen för ett år sedan.
Hundkäx breder sitt flor över småländska ängar. Tåget slamrar förbi där björkarna susar. Han är på väg hem. Äntligen har han ett hem, ett riktigt. De pratar inte samma språk, frun och han, men han får hålla henne intill sig varje natt och hon lagar gudomligt god mat och han vet att han aldrig har varit lyckligare i sitt liv. Hon är liten, så liten som en docka i hans nävar. Allt, allt, allt vill han ge henne.
Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.
Så fint.
Grattis Horace!
Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.
Ändå är jag upprörd i dag.
Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!
Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!
Tyngd av jakarandaträdens blåvioletta blomning satt han och blundade sig igenom sitt liv. Han satt under ett av de där sagolika träden och kände hur den högt anspända färgen övermannade, besegrade, honom; hur den blev till allt som han hade mist – och till allt som han skulle komma att äga.
Och det vart afton.
Och han var ensam.
Hädanefter skulle han alltid vara ensam, för han hade lämnat den enda människa som någonsin hade älskat honom. Hennes träd var en björk om våren. Hans var detta förtvivlade träd i en världsdel som inte längre erkände hans existens.
Om jag är borta från skolan i tre dagar känns det som att jag har glömt alltihop, säger Ramin, som är en verkligt framåt kille.
Jag vet, säger hans kompis Sheila. De studerar båda kurs C i sfi.
Språkkunskaper måste hela tiden hållas aktuella, i luften. De måste skötas om, användas och poleras på – det är som med kärlek.
På stadsbiblioteket i Malmö, i glaskatedralen, satt jag på första bänk när Siri Hustvedt höll författarafton. Och när Donna Tartt var där med sin ”Steglitsan”.
Magiska kvällar.
Som alla kvällar. Jag bor nämligen så till, att jag ser Ljusets kalender, bibliotekets väldiga kub av glas, varenda gång jag tittar ut genom mitt sovrumsfönster. Ett grekiskt tempel av transparens helgat åt skrivande och läsande är den. Att mina superduperlättlästa står där inne är svårt att fatta.
Maken, han från dejtingsajten, har skrivande som både levebröd och hobby. På bröllopsresan vallfärdade vi bland annat till Stockholms stadsbibliotek. Där inne fanns hans bok om skrivande. Hade jag inte redan varit störtkär i honom, så hade jag Pang! Bom! blivit det där och då.
När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.
Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.
Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.
Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.
En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!
Resten är konsthistoria.
Så fort jag fick syn på hans presentation på dejtingsajten, så visste jag: Äntligen!
Äntligen en skrivare, nån som tänker genom att skriva, som får syn på världen och sig själv med hjälp av en penna i handen och ett tangentbord i famnen. Någon som skriver och läser sig fram mellan raderna – och på dem!
En skribent och läsare, någon som är gammal nog att minnas barnprogrammet Pellepennan och Suddagumman och ung nog att våga satsa på kärleken en gång till i sitt liv.
Hans drömsemester var att sitta på en strand på Barbados tillsammans med sin älskling och en resväska full med böcker.
I går bokade vi den resan.
Eva Thors Rudvall 