I kväll är det fint besök i litteraturbaren i Lund. Horace kommer dit.
Gud, vad ska jag ha på mig?!
Vad ska Horace ha på sig?!
Och alla de andra litteratörerna och litteratöserna som kommer att mingla loss där; är det välskräddat svart som gäller, från topp till tå, kanske kompletterat med någon kavaj som ger ägaren en nonchalant möjlighet att se ut som ”Här har ni en djuping som inte bryr sig ett enda dugg om värdsliga ting”? Eller är det snabba jeans och gympaskor som krävs?
Pumps och juveler?
Min mormor var hemsömmerska. Och hennes mor uthärdade sitt liv som statarkärring på Borrestad gods. I det torp som min pappa växte upp i var det vissa vintermorgnar rimfrost på sovrumstapeten.
Själv är jag full av klasskomplex och till kläder har jag ett extra ambivalent förhållande. De får gärna vara vackra, men de måste vara bekväma och får absolut inte kosta skjortan. Man slösar inte pengar på flärd om man i rakt nedstigande led är fallen från den svenska fattigdomen.
DUNS!
När jag var ung, gjorde jag allt för att se äldre ut än jag var – hatt och guldbågade glasögon var min förklädnad. Nu ser jag ungefär ut som då, ja, fast utan hatten och de guldbågade. Och Fatima i min klass är tio år yngre än jag, men hon ser minst tjugo år äldre ut.
Vad är ålder, vad är tid, Horace!
Fatima har bott i en grotta i de afghanska bergen. Där lagade hon mat över öppen eld. Två av hennes söner är döda. För henne skriver jag lättlästa böcker. Bara det är ju en helt osannolik kombination! En våg av våld och världspolitiska konsekvenser har fört henne till mitt lilla klassrum i Eslöv.
Och till Lund kommer Horace i kväll, och Horace är Horace är Horace, och nu kom jag på vilket plagg som för mig vore det ideala att smyga runt i mellan minglarna i litteraturbaren: Harry Potters osynlighetsmantel.
Eva Thors Rudvall 