Det lilla livet

IMG_1709.JPG

”Ett halvt ark papper”, tant Signes 1900-talsvariant av den novellen, har länge bidat sin tid i pappershögen på mitt stökiga skrivbord. I åratal hade hon den liggande under lampan vid telefonen i hallen. I sin etta med sovalkov.

Hon var alltid gammal.
I Broby.
Vuxne sonen bodde alltid i Göteborg.

En son och två väninnor hade Signe och telefonnumren till dem ville hon såklart ha nära till hands, likaså numret till hemtjänsttöserna, de som kom med maten: leverbiffarna, kalopsen, falukorvsskivorna.

Signe Svensson, barnfödd i Nöbbelöv, använde förkläde och kofta till vardags och kappa och hatt vid högtidliga tillfällen. Hennes kinder var som vinteräpplen i april. Hon lindade sina ben mot värken. Väninnorna var förmodligen lika skröpliga som hon, och sonen bodde som sagt i Göteborg – i sin etta med sovalkov.

Ty man skall icke förhäva sig.

Efter den devisen levde både Signe och sonen. Han kallade henne alltid för ”Mamma”. De höll kontakt per telefon och via brev och vykort. Hon åkte aldrig till Göteborg. Medan krafterna stod henne bi, hade hon inte råd. Och sedan gick det ju inte.

Signe var sömmerska i det Sverige som inte längre finns. Sonen var civilingenjör. Till hans begravning kom en gäst, hans barndomsvän. Till Signes kom fyra.

Hon var min morfars syster.

Jag ärvde en kartong med foton och brev efter henne.

Annonser