Det evigt kvinnliga

När han, mannen från dejtingsajten, gick på högstadiet var han minsann både blond och långhårig, och då gjorde han – långt innan ”hen” var uppfunnet –  ett bejublat Luciaframträdande hemma hos en lärare i arla morgonstund den 13 december.

Jag avundas honom detta.

Mina lockar räckte aldrig så långt.

”Bonan tagon”

Bonan tagon!

Det var morfars hälsningsfras när han var på gott humör. ”Bonan tagon” var den utrikiska han kunde, en enda glosa på ett språk som hörde hemma ingenstans och överallt: esperanto.

Själv var han fastvuxen i sin hembygd.
Den som också blev min.

”Han är beundransvärd!”, säger vännerna och bekantingarna nu om mannen, han från dejtingsajten, som snart lämnar Malmö för min skull.

”Det är starkt av honom att göra det.” ”Fantastiskt!”

Fick jag någon hjältehatt när jag lämnade mitt hem för hans skull: min min blåa balkong, mitt rara lilla kök?

Nope.

Varför inte det? För att jag är kvinna och av en sådan förväntas följsamhet och gärna lite offer?

En man som är villig att ge tillbaka lika mycket som han får tycks inte vara lika vanligt förekommande.

Undras vad Jämställdhet heter på esperanto?