Tavlor på en utställning

Han målar oljemålningar med akvarellfärg, drar ljuset ut ur mörkret, det skira ur det grova, lyriken ur socialreportaget – och nålar upp det med hjärtat på vid gavel. Han dubbelexponerar sin längtan och låter våldsamma himlar översvämma glesbygdsmelankolin.

Försvarslösa står betraktarna inför Lars Lerins blick.

Pärmar, tidskriftssamlare, en hel jävla verkstad doppar han i ljusdunkel och habegäret vaknar direkt, sträcker på sig som en svulten katt med gula ögon.

Lerin går i land med allt, vrider alla invändningar ur våra händer: vaktas av en ängel med hög penselföring.

Sjömän kysser varandra i hans närvaro.
Stenar vältrar sig ner i översiggivet vatten.
Faller. Flyter. Svävar.
Blyinfattade fönster och mosaikkupoler glimmar hemvant under hans högerhands fjärran solar.

Det är inte konsten som är svårsmält.
Det är livet.
Och det är vackert så. Så vackert!

Annons

Porträtt av en bakåtsträvare

En av sfi-eleverna på jobbet är konstnär och min selfie reflekteras här i glaset på hans största tavla.

Sånt gillar jag.
Dubbelexponeringar.
Speglingar.
Mångbottnade verkligheter.
Alfabeten.
Och handskrivna brev.

Tavlans budskap är att man kan dra upp en gräns med bläck.
Det gillar jag också!

För att underteckna fredsfördrag, för att skriva sig fram i vänskap och kärlek, för att ansöka om uppehållstillstånd i denna värld; allt som behövs behövs är ju papper, pennor och bläck.

Praktiska är de minsann också, det där gamla prylarna. Man kan ju till exempel öppna en bok och börja läsa direkt, helt utan kablar och inloggningsuppgifter och det genererar aldrig något teknikstrul.

Paper love

En av mina absoluta favoriter är Strindbergs novell Ett halvt ark papper. I den komprimeras ju en tragisk kärlekshistoria till ett halvt ark papper, och det mesta som berättas där är osynligt; det uppstår i läsarens möte med texten.

På Eslövs stadsbibliotek fortsätter förra veckans konstutställning. Dagens blogginlägg är två ark papper därifrån …

Bättre upp

Desserten på restaurang Noma var som en av Monets näckrosor, dekorerad med flarn av Magritte-krispig himmel. Eller nåt i den stilen. Mat som konst. Konst som mat. Alla sinnen ställda på högkant.

Och jag tänkte att bättre än så här kan det ju aldrig i livet bli: gudomlig mat och en trevlig karl mitt emot, en som jag till och med är gift med!

Då plingade det till i mobilen. Dotterns pojkvän hade fixat kvällsfika till henne: litet sotigt pannkakshjärta.

Det finns alltid en ny nivå av lycka!

Självbild

Det här är min bästa selfie.

Jovisst, mycket var absolut bättre förr, mera komparativt; blankare och snyggare, men det gäller ju tack och lov bara i den så kallade verkligheten.

I den så kallade konsten både var och är det superlativ som gäller – och mest välputsad och snyggast av alla måste väl den här snubben vara, han som sitter och ser ut över Hamlets Helsingör. En parafras på Den lille havfrue är han.

Genuscertifierad.
Svanenmärkt.
I hans blick är jag forever young.

Audiens

Nefertiti i Berlin.
Foto: bittidjz enligt CC BY-SA 2.0.

Poeten vallfärdade i helgen till Neues Museum i Berlin. Han ville så rysligt gärna få träffa hennes kungliga skönhet Nefertiti.

Och det fick han.

3 000 egyptiska år ung väntade hon där på honom med sin blåa drottningkronas tyngd perfekt balanserad av halsens kurvatur.

Sensuell var bara förnamnet.

Och fotografering var förstås strenglich verboten, men det kunde faktiskt inte poeten ta någon hänsyn till.

Filmen om Cézanne och Zola

Ja, si det var en tradig historia, skrev Poeten. Faktiskt ett enda långdraget lidande i Aix en Provence på den tiden det begav sig, och där ingenting utöver ett antal ”konstnärliga” vredesutbrott hände och ingenting förklarades.

En seg och smaklös anrättning var det, alltihop, utom ouvertyren: närbilderna på Zolas papper, Cézannes målardukar och på de broderade tygerna, färgpigmenten, karafferna och matsilvret var underbart sinnliga. Dem ville man stoppa in i munnen!

Epilog

Illustration av BK enligt CC BY-SA 2.0.

Intagen på hospitalet i Saint-Rémy fortsatte Vincent van Gogh, enligt egen uppgift, att måla som en galning. Därifrån har han till sin eftervärld testamenterat en himmel som virvlar fram över olivträd och cypresser.

Den himlen bågnar av ord.

Läst

”Kommer vi någonsin att göra revolt igen, mot någonting?

I dag publicerar vi oss ständigt på Twitter eller Facebook. Vi får hela tiden skriva av oss, och lätta på trycket. Vi småtillfredsställs – fast det vi skriver inte gör någon större skillnad.”

Ur Tid av Sigge Eklund.

Ja, det är ord och inga visor i boken som jag nyss nappade åt mig för halva reapriset.

All denna tankemöda, all längtan, all kärlek, all sorg, alla frågor, all research, som finns inkapslad i böcker – och som tiden bara springer ifrån och lämnar bakom sig i ett REA-ställ …

Är bildkonst mer livskraftig?

Drömmandet som arkitektur

Magritte lyfter det undermedvetnas katedral upp i ljuset. Plötsligt bara står det där, som en roman i kolossalformat: museet över hans konst.

Inför den byggnaden svindlar tanken.

Störst av allt

Magritte doppar penseln i himlen, vänder ut och in på sina drömmar, och mina.
Han placerar kunskapens frukt framför mig, ramar in oändligheten.

Här har du skuggvärldens facit, viskar han.

I salig åminnelse

Om någon älskade vackra ting, så var det Carin! Hennes hem var en konstinstallation, ett tittskåp, där Antikens Grekland mötte svensk allmoge och livet var en fest.

Hur hon såg på ägande och ägodelar?

”Vi äger inget, vi bara förvaltar det.”

Är politisk idioti relevant för bedömningen av en konstnärs genialitet?

Säga vad man vill om Carl Milles och hans bronsmastodonter, skulpturen ”Alla religioners Gud” är en filosofisk läckerbit.

Men hur närsynt var han egentligen – och är det tekniskt möjligt att skilja på mannen och verket och bortse från de tankevurpor som han han ägnade sig åt?

När man googlar denne skönande får man nämligen veta att han tillmätte en oansenlig man med ful frisyr och ännu fulare mustasch stort värde, och å ena sidan förminskar detta Millesgårdens attraktionskraft, men å andra sidan‚ den terrasserade trädgården, dess klassicistiska italienska ideal som möter björk och tall, vad annat är det än sinnebilden för en välbehövlig kulturkrock, en som får betraktaren att häpen stanna upp och utbrista ”Så vacker världen ändå är!”?

Magritte mellan raderna

När jag precis hade träffat mannen från dejtingsajten, skrev jag till honom, att han fick mig att känna mig som ett moln i ett champagneglas.

Jag trodde att jag hade hittat på den metaforen alldeles själv.

Faktiskt ända tills igår trodde jag det.

Då dök Magritte upp. Hans stillsamma surrealism och den totalt landade texten under bilden med pipan. ”Det här är ingen pipa.” Och så äpplena som fyller hela synfältet, molnet i champagneglaset, fågeln gjord av himmel, och det kärleksfulla porträttet av hans hustru som inkluderar en nyckel och en duva: rena julafton!

… och så är det ju den där obehagligt schizofrena bilden av en kvinna som kämpar mot mannen i sig …

På mitt bord i klassrummet ligger en broderad duk. Dess duvor och tulpaner och hjärtan är sömmade med vitt silke och de minsta stygn man kan tänka sig. Fatima gav den till mig.

Hon vet ingenting om konsthistoria och klarar med möda av att fylla i ett enkelt formulär, men med millimeterprecision berättar hennes nål och tråd också en historia om kärlek och stor skaparkraft.