Jubileum på G.

Den 21 mars fyller jag ett år.

Ett år som bloggare.

Under det året har jag publicerat sex böcker, gjort ett antal författarbesök, firat julafton i Marrakech och sett min dotter bli till den hon vill vara: en tatuerad rymdprinsessa.

Jag har sovit under stjärnorna, tjuvlyssnat till brottstycken av andra människors samtal och läst en massa böcker.

Jag har fått två fina stipendier och tagit två sommarmånaders tjänstledigt för att skriva på heltid.

Jag har flyttat från Malmö till Eslöv.

Och när jag bläddrar igenom mina bloggtexter förflyttas jag bland annat tillbaka till en försommarkväll utanför Silvåkra, till en härlig bokreleasefest, och jag hör det stilla suset, som av vingar, när före detta analfabeter sitter i ett klassrum och läser – mumlande, halvhögt.

För att fira det stundande jubileet kommer jag att reprissända några av det gångna årets blogginlägg. Det första hittar du här:

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

Annons

Epilog

Illustration av BK enligt CC BY-SA 2.0.

Intagen på hospitalet i Saint-Rémy fortsatte Vincent van Gogh, enligt egen uppgift, att måla som en galning. Därifrån har han till sin eftervärld testamenterat en himmel som virvlar fram över olivträd och cypresser.

Den himlen bågnar av ord.

Drömmandet som arkitektur

Magritte lyfter det undermedvetnas katedral upp i ljuset. Plötsligt bara står det där, som en roman i kolossalformat: museet över hans konst.

Inför den byggnaden svindlar tanken.

Silvåkra 5

Landskapet ligger milt leende mitt i  en sommarkväll som är som målad av Courbet.

Verkligheten är vacker.

”Det sanna är det sköna”, viskar Courbet från sin konsthistoriska horisont, och ”Silvåkra, där bodde min farfar!” hör jag mig själv ropa när  vägskylten där det står, att om vi svänger höger är det bara fem kilometer kvar dit.

Poeten bromsar in. Ska vi? frågar han.

Njaej, en annan gång kanske …

I Silvåkra låg min farfars barndomshem. Jag vet att jag var där en gång för kanske 30 år sedan, tillsammans med min pappa. Han är död nu. Farfar är förstås också död.
Men fälten, åkrarna lever. De skimrar av regn och ett lantligt ljus.

Det får räcka, det räcker, det är mer än nog.

Tempus

En pojke gungar på en stol.

Han lutar sig bakåt, säkert ombedd av sin far att göra så, för att skapa lite spänning i bilden. I bakgrunden skymtar en spegel och i den skymtar pojkens far, tillika konstnären, Carl Larsson.

Från sitt hörn av verkligheten iakttar denne alltså sin modell, samtidigt som han via spegeln på ett subtilt sätt möter konstpublikens blickar. Ur sin förflutna tid söker den svenska idyllens främste skildrare kontakt med framtiden: betraktarens eviga ”nu”.

”Här står jag. Se på mig! Och se på mitt verk!”

Ett annat, och mera välkänt exempel på ”konstnären i bilden” är förstås Diego Velasquez, som med penseln lyftad i alla konsthistoriska praktverk står beredd att, i porträttet Las Meninas, föreviga några medlemmar av det spanska hovet.

Självklart hade Carl Larsson den världsmästarmålningen i tankarna, då han iscensatte sitt pojkporträtt. Carl Larsson översatte valda delar av sitt familjeliv till linjer och färg som andades livslust, livsglädje.

Velasquez värld var svartklädd, inkvisatorisk.

Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament, en tid.

Hur mycket påverkas en läsande människas upplevelse av texten av hennes eget presens och preteritum?

A room with a view

Leonardo, han från Vinci, lät ju en naken man ta spjärn mot en cirkel och en kvadrat.
I ovanstående bild har konsten vridit några varv på genusperspektivet och huvudpersonen är en fullt påklädd kvinna, en alldeles vanlig, som putsar fönster. Hon är från det arbetande Sovjet och utgör därmed ett politiskt statement – gjutet i brons. Bakom henne skymtar en ballerina samt några sköna landskapsmotiv.

Det mest anslående är dock inget av detta, utan det är ramen i sig,  den imaginära glasskiva som skär diagonala linjer tvärs över verkligheten.

Vad tänker arbeterskan medan hon tvättar dessa linjer, sitt eviga fönster?

En av konstens uppgifter är att öppna våra ögon för olika alternativ och få oss att vrida och vända på vår existens och våra åsikter.

Emigration till exempel, oavsett om den sker för kärleks skull eller av skräck, gör samma sak. I förlängningen ställer den alltid frågan ”vem är jag i detta nya land?”.

Är det sånt hon står och funderar på, fönsterputserskan?

Semantik på sängkanten

Illustration: lumpi enligt CC0.

Som ur bottnen på en brunn tittade Horace ut över sin publik och sa: ”Hon gav mig smaken för livet tillbaka”.

Så fint.

Grattis Horace!

Själv känner jag att jag äntligen är på den plats i livet där alla pilar pekar i samma riktning, mot honom som gav mig mitt liv tillbaka.

Ändå är jag upprörd i dag.

Hur kunde det ta den här svenskfröken över 50 år att få upp ögonen för världens mest semantiskromantiska finess, nämligen varför amorbågen heter just amorbågen?!

Makeup-artister accentuerar ständigt det ordet och mytologier är ju mitt specialintresse, men det var inte förrän i morse, när jag 54 år ung, låg kvar i sängen, bredvid mannen, han från dejtingsajten, och inte alls ville stiga upp, som jag såg att hans överläpp ju är en perfekt avbild av kärleksgudens lilla pilbåge!

A whiter shade of pale-teorin

Himlar rodnar, fjäll blånar, marker grönskar, papper gulnar, hår vitnar och blickar svartnar. Men orange och brun och lila då? Varför får inte de vara med och leka verb? Och lilla söta rosa!

För att språket inte är symmetriskt. Inget som lever och rör sig är det. Tack och lov!

Symmetri signalerar visserligen attraktivitet, men den blir inte intressant förrän den bryts. Inte ens den vackraste fotomodells ansikte är helt symmetriskt. Vore det fullständigt symmetriskt, vore det banalt, och därmed helt enkelt inte vackert.

Det är i det imperfekta som skönhet kan hända. Det är i gnisslet, i skavet, som något utöver klichéer kan uppstå. Mouchen på Marie Antoinettes kind utgör det allra minsta beviset för detta.

Ett annat, och av helt annan kaliber, är Karen Blixen, som vänder sin anorektiska profil mot publiken och om och om igen sveper sjalen vävd av tangerinorange och pepparbrunt och skymningsviol över sina magra axlar där hon sitter ute på verandan och berättar grymma sagor för sina män.

Nätterna är hennes bläck.
Afrika hennes blick.

Inga papper gulnar under hennes penna.
Ingens hår vitnar i hennes närhet.

Men det som ska ske, det sker. Hon låter det ske. Hon frambesvärjer det, och det är vackert i sig. Hon plockar ner det från himlen, drar det ut ur djungeln, ställer det att glittra mitt på gårdsplanen i månljuset, till allmänt beskådande, mellan raderna.

När tiden står stilla

När jag som tågluffande 20-åring kom till Paris, satt han där, väntande, i sin glasmonter på Louvren med papyrusrullen av sten i knät, precis som jag visste att han skulle göra.

Blåögd var han. Tidlös. Och jag blev kär i honom för första gången.

Den andra gången var på en dejtingsajt för lite drygt två år sedan.

Den första gången gick han under epitetet ”Den egyptiske skrivaren”. Den andra gången var hans alias ”Skribent” och då var hans bostadsort Malmö.

En skrivande blåögd man som var till äktenskap ledig! Full pott!

Resten är konsthistoria.

 

Är barns bilder språk?

Är barns bilder språk? Såklart att de är! De är ett sätt att reflektera och kommunicera, och de utgör ett språksystem som starkt understöds och uppmuntras så länge barnen är små. När de blir större, krymper det ihop, skrumpnar och dör, för det ges inte längre någon positiv respons. Vid en viss ålder räknas det plötsligt som ett lyxämne, en onöda, ett pynt och inget som man behöver ta så allvarligt på, varken i skolan eller hemma.

Men om vi blir tvungna, så kan nog de allra flesta av oss infödda medelåldringar ändå rita ett okej hus och ett lustigt självporträtt.

För invandrade vuxna med noll år i skola är varken tuschpennor eller vattenfärger något som de tidigare har stiftat bekantskap med. Att som barn ha suttit i sitt hemland och ritat för sitt höga nöjes skull är det nog inte många som har gjort. Och att tolka bilder och symboler här är för dem en helt ny vetenskap.

Bilder är kodade meddelanden ur en specifik kulturell kontext.

– Vad ser du på bilden, Fatima?

– En matta.

Rätt svar: en målning från Monets trädgård.

---

Jag heter Eva Thors Rudvall och brukar kalla mig Sveriges mest lättlästa författare. Jag är utbildad lärare och har undervisat i svenska för invandrare sedan 1989. Jag skriver mycket lättlästa böcker som gör det enklare och roligare för vuxna att lära sig svenska. Läs mera om mig här.

 

---

”Kilroy is here”

Som jag minns det stod det ”Vincent” i levrat rött tvärs över tavlans överkant. Det var ett blomsterstilleben, och färgens intensitet och penselföringens nerviga styrka var så omisskännligt hans, den ensammes, att den djärva signeringen egentligen var helt onödig: tavlan i sig berättade för hela världen att ”Kilroy was here”.

Fatima från Afghanistan sitter i ett sfi-klassrum i Eslöv och tränar på sin namnteckning. Den är mödosamt formad och fortfarande alldeles för klumpig, men hennes lycka både över att få och att kunna skriva sitt eget namn är lika vibrerande som van Goghs solrosfält, hans blommor i vas, hans tillit till sin broder Theo.

Kriget är långt borta.

Alla barnen är i säkerhet.

Mamma lär sig läsa och skriva.

Kilroy is here.